Publicerad 2011-11-24 22:11:48 i Allmänt
En intensiv pingismatch spelas på kvällen mot poeten. Tom gymnastiksal, målmedvetna slag och ett nedsläckt gym på övervåningen. Halvtaskigt ljus och i ena änden av salen scenen redo för skådespel. Ett ekande, tomt ljud mellan väggarna efter varje slag vi slår. Som scener ur en film. Poeten vinner, han har blivit riktigt slipad den senaste tiden, poeten.
Poeten pratar mycket om pingis som en slags terapi. Vi liknar det vid dans och rytmik fast vi hör hur ihåligt det låter. Slagen ekande det enda som hörs en stund. Spelar som terapi, för att få vara i stunden för en kort sekvens. Alltid är allt innan och sen. Det som ska bli någon annan gång. December kommer plötsligt, när mörkret är som mörkast och inte ens alla de tända ljusen förmår lysa upp de påpälsade byborna.
Advenstid och det gäller att vara på tå. De utför sina sysslor, gör sitt bästa. Pyntar och gör fint. Traditioner som ger trygghet, färger som känns igen och kommer tillbaka. En julstjärna i ett fönster på andra våningen som påminner om något. Tar mig alla år tillbaka på en kort sekund. Den blinkar till.
Ibland kan allt hända på ett år och ibland händer ingenting. Tid som rymmer mer än man sedan kan minnas. Sent, sent om natten ligger byborna vakna, de minns, drömmer och glömmer. På morgonen är saker mer som de ska vara, då är tvivlen väl undanstoppade. Gömda i stela leenden och fyllda kundvagnar. Snart är det ett nytt år igen och då är allt åter möjligt igen, alla får en chans till att göra om och kanske rätt.
Publicerad 2011-11-17 21:19:09 i Allmänt
En morgon är allt plötsligt på ett märkligt sätt fruset och konserverat. Ytterdörrar öppnas den morognen, förvånade människor möter frosten och ryggar för en stund tillbaka. Tvekan inför dagen som väntar. En stark vind har dragit in och förstelnat allt i sin väg, tagit något hos dem med sig, skrapat på ytan. Det är dimmigt och allt har ett hölje av is runt sig.
Inget rör sig fritt eller obehindrat, alla bär på något extra och tungt i stora otympliga ryggsäckar på ryggen. Förlamat men ändå med svaga antydningar till rörelse går allting vidare i de gamla spåren. Spårens riktningar kan fortfarande skymta under lagret av is, allt är inte dolt än, det är inte försent. Vintern har greppet om oss och om allt men det behöver inte vara försent för det. Det är aldrig försent. Sen blir det helgdag och plötsligt vårsol igen och andningen går lite lättare.
Ryggsäckarna åker av för en stund och vid affärens kyldisk väljer en gammal man extra stora räkor till kvällens middag. Solen tinar alla. Ett kärt återseende, ett hjärtligt skratt och en familj i en bil utanför hallen som väntar på yngste sonen efter hans bragdmatch. Leenden i bilen som lärt sig att glömma och gå vidare. Det är en bragd i sig, de ser det ljusa och det bra och lördags-solen skiner på alla som ändå orkar ta sig upp och vara närvarande med sin omgivning.
Publicerad 2011-11-09 18:06:42 i Allmänt
Ett par monsterhörlurar agerar kvällsnöje på onsdagskvällen. Ljuvliga toner av musik som andas nytt och agerar bron bort från gråskalan. Det är kallt och klar himmel. En stor, rund måne värd namnet tar sig upp ovanför villorna i backen och ger ljus lite längre än mörkret vill. Snälla leenden och snälla människor, veckan kavlas ut till något som liknar det vi pratade om. Så som vi sa att det skulle vara.
Försök att få saker gjorda avlöses av läsning i alla former. November och läsning, ni verkar komma bra överens.
I en cykelverkstad inne i stan står tre herrar och skruvar på varsinn cykel. Det luktar olja och gummidäck. Sådär som cykelverkstäder alltid luktar. Herrarna är på gott humör och fullt upptagna med sitt skruvande. En radio står på och spelar ungdomlig musik. Herren längst in i hörnet är redan pensionerad men är där frivilligt, säger han.
Han berättar i en kort paus från verktygen att han tillverkar cykelhjul och ser till att de kommer på rätt plats. Det är hans stora intresse. Jag är förundrad. Och förvånad. Jag har aldrig träffat någon som tillverkar cykelhjul förut. Jag säger att jag studerar journalistik.
I en tyst by någonstans i Sverige spelar tre tysta män en tyst och tät biljardmatch i ett dunkelt vardagsrum. Den tystaste mannen vinner.
Publicerad 2011-11-09 09:27:55 i Allmänt
Avstigning via bakdörrarna. Inte framdörren. Han som kör är bestämd. Han som är på väg att kliva av i en liten by står en annan gång i ett annat liv och för en livlig diskussion med chauffören. Stora gester och jargong, klart oense om något de nog helst ville glömma. Ofrivilligt sammanflätande i en nattlig konflikt.
Nattbuss är en hel bok i sig. Varje tur en roman med alla dramaturgins ingredienser. De som inte gett upp, de som är på väg och de som bär allt de äger med sig, alla karaktärer fraktar nattbussen genom dunkla gator på slitna säten. Mörkret är regent, men i det svaga ljuset från varje liten läslampa ovanför varje stol är nattbussens karaktärer i centrum för en resa.
En resa i ett rampljus. De sitter i strålkastarljusets svaga sken. Det är deras resa, deras föreställning. Avstigning via bakdörrarna, inte framdörren. Det säger han som kör till den unge mannen som ska kliva av i en liten byn. Det är på väg att bli mörkt ute. Nästan allt han äger bär den unge mannen omsorgsfullt i sin väska. Snart blir eftermiddagsbussen till nattbuss.
Och han som kör bestämmer över föreställningen. Han sätter upp reglerna för pjäsen Nattbuss.
Publicerad 2011-11-05 20:44:03 i Allmänt
Den lilla skogsvägen mynnar ut i en mindre stig och blir sedan till små upptrampade spår som vägleder genom snåren och de tunna trädstammarna. Mossan är mjuk. Spår av skogsarbete och somrar som redan varit. Vid åkerns kant, precis i skogsbrynet, skymtar ett jakttorn.
Han som promenerar där omsluts sakta av dimmans långa och starka armar. De håller honom fast. Det blir tyst och han ser inte så långt framåt. Han som är ute och promenerar har stannat till en kort stund. Stannat, för dimman håller honom i sitt grepp. Håller honom i nuet. Han står där utan namn och utan plikt på bilden som fryser stundens magi.
I dimman, i ögonblicket där och då. Han som har promenerat, men nu stannat, ser inte vad han har framför sig och verkar ganska nöjd med det. Ögonblicket en flykt. Jakttornet som en svag kontur. Det bryter av och sticker ut mot åkerns släthet.
Står still gör han i sin stund, men ska snart resa vidare igen. Det ska han alltid. Alltid är han på väg till något annat, någon annan gång. Och alltid annars ser han som är utan namn och plikt långt, långt frammåt.
Där den upptrampade stigen blir odlad mark befinner han sig i dimmans armar och mitt i nuet. I ett eget rum, en vänthall innan något annat ska ta sin början. Står blick stilla, fast snart ska han promenera igen och snart ska han resa igen, för det ska han alltid göra.
Publicerad 2011-11-04 17:59:36 i Allmänt
Det nya och det redan befästa möts på mitten och försöker samsas om något. De håller försiktigt och trevande varandras händer. I en egen elegant vals försöker de följa takten. De är nog inte överens men heller inte helt oense. En roman på rummet i kontrast till den där festen i staden och en helgrapport från Berlin som får en på fötter.
Glada nyheter, vals på olika vis. Poeten från Stockholm skriver rader som tar en dit man vill vara och ger anslaget till helgen ett nytt skimmer. Fast mörkret sedan länge har befäst sin makt över dagen utanför fönstret så ger poetens rader biljetter till något annat och kanske nytt.
Det gamla är inte alltid så farligt, men tittar förundrat och nyfiket på det nya. Får det inte att gå ihop och sneglar med ett bekymrat veck i pannan. Kan nog inte förstå men försöker hålla sams och verka i sin nya bubbla. Det skiner om poetens rader skrivna från huvudstaden. Inte förklarande, men målande och vackra. Beskriver och sätter ord på. Precis det som de behöver som takt till sitt dansande. Det gamla och det nya möts i en vacker vals över golvet.
Publicerad 2011-11-02 16:43:33 i Allmänt
Visbyhäng och starkt, svart kaffe med Viktor blir i aftonen Tintin på bio. Går innan filmen och är lite orolig och nervös. Trampar av och an. Lite steget efter alla andra har jag nu tagit mod till mig för gå och se den i media väldigt uppsnackade filmen. Vill inte att filmen ska rasera hela min relation till fenomenet Tintin. Det är ett högriskprojekt och jag får inte ur mig mycket vettigt innan visningen börjar.
Reklamen känns som en evighet där jag sitter i min stol, tyst och tankspridd. Förväntningarna är på topp minuterna innan. Sådana där 3d-glasögon ska man ha på sig och jag bär plötsligt dubbelbrillor. Bågarna på båda glasögonen är ganska tjocka och jag ser förmodligen ut som en bisarr seriefigur, tänkt något flugliknande, som tagit sig in i biosalongen. Men de andra besökarna har också tagit på sig glasögon och är fokuserade på filmen och inte mina två glasögon.
Första 3d-filmen för min del förrsten. Känslorna liknar de som infann sig före avspark på min första Arsenal-match på plats som åskådare. Då satt jag en kylig marslördag på läktaren, utan 3d-glasögon, men med en ganska ful mössa på huvudet och småfrös i norra London. Jag var stum av beundran inför upplevelsen och försökte att inte låtsas om att mössan var lite stickig och kliade. Försökte smälta in och se ut som att jag spenderade varje helg på läktaren. Försökte se avslappnad och lagom ointresserad ut, smusslade med kameran. Men jag tittade mer på hur åskådarna omkring mig agerade och levde sig in i spelet än vad jag följde matchen på planen.
På bion i Visby ägnar jag däremot mitt fulla intresse åt vad som sker på duken. Och det är ganska bra. Min oro innan var obefogad. Filmen är ett välgjort och fint verk som gör Tintin rättvisa.
Snackar med storebrodern dagen efter. Han har alltid hållit Tintin mycket varmt om hjärtat och fört vidare det till mig. Jag ger mitt omdöme, säger att jag tyckte filmen var helt okej.
"Ska inte se den", svarar storebrodern kortfattat.
Publicerad 2011-10-30 17:45:46 i Allmänt
Mitt rum från förra lägenheten är nedpackat i ett par olika papperskartonger. Släpar in dem från förrådet för att gå igenom och sortera. Det första som möter mig när jag öppnar kartongerna en stor trave med gamla Offside-tidningar. Får stålsätta mig och plocka fram min mest disciplinerade sida för att inte sjunka in i den gamla travens innehåll. Ett reportage om Neapel av Peter Birro från 2005 och en lång Alessandro Del Piero-text fångar genast mitt intresse. Men lägger undan dem och fortsätter sortera. Eller mer går igenom och noterar. Inte så mycket blir bortsorterat. Som det lätt kan bli.
Ett gammalt randigt blad med några slarvigt ritade matematiska formler åker i pappersinsamlingen. Det är i princip det enda jag slänger. Bläddrar och skummar igenom. Grejer som kan vara bra att ha finns gott om i boxarna. Hittar slitna pingisrackets, en svart slips som ligger i botten av en låda och ett gammalt brev från Malta.
Kan se mig själv, den jag var stå i smyg utanför fönstret i skymningen och titta in. Otåligt, men försiktigt, lägger han pannan mot rutan och andedräkten gör imma på fönstret. Han vill nog komma in och vara med i bläddrandet och kanske berätta lite historier. Förklara sig på vissa ställen och motivera sig.
Mycket dyker upp, mycket har varit bortglömt länge men kommer den här eftermiddagen fram och får skina en liten stund i det gulaktiga lampskenet. Gamla skivor, vilken skatt. Ljudet och texterna, ledmotiven till en uppväxt ligger där i förrådets flyttkartonger. Kent, The Libertines och Broder Daniel. Eldkvarn och skivan med storebroderns gamla band. Om alla låtar finns så mycket att säga. Håkan Hellströms första album ligger i högen. Sönderspelad och repad på några ställen. Barndomens arkiv. Tintin och Buster lästa till toner av Thåström.
En sexårig version av mig själv stirrar plötsligt på mig från ett bleknat passfotografi. Han bär en randig tröja och stora, starka glasögon, men ser ganska nöjd ut ändå. Lägger tillbaka honom i kartongen.
Publicerad 2011-10-29 13:50:49 i Allmänt
Bussresa i Sverige 2011. Den slingrande vägen är ganska tråkig bortsett från biten när vi rullar ut ur Stockholm. Jag gillar att åka genom Stockholm, det är så fint. Några nya, stora hus har byggts vid Centralstationen. Med pampig utsikt över vattnet och imponerande arkitektur. Ett konferenscenter. Men det ser inte barnfamiljen som sitter på platserna omkring mig i bussen. De är som uppslukade av sina elektroniska apparater. Kameror, smarta telefoner och små bärbara spelstationer. Heter sådana där fortfarande Gameboy?
Upptagna med sitt stirrar de in i sina skärmar. Familjen, två vuxna och två små barn säger inte så mycket till varandra, de är inne i sina apparater. Ser inte konferenscentret och heller inte, när bussen rullat ut ur staden, hur vackert hösten klätt upp naturen i färgglad höstskrud. Några få äpplen kvar på träden, de flesta har fallit till marken. Det är höst, tystnad och elektronik.
När det inte är så långt kvar till slutdestinationen för bussresan så frågar dottern sin pappa hur långt det är kvar, hur många minuter som återstår.
”Vet inte”, svarar pappan kort och tydligt distraherad över att behöva svara på en fråga från sin dotter.
Säkert jobbmejl, tänker jag. Klart att han inte har tid då att konversera med sin dotter. En stunds tystnad till följer. Pappan knappar frenetiskt och djupt koncentrerat på sin telefon och ser ut att ha fullt upp. Veck i pannan.
”Får jag spela efter dig pappa?”
”Mm”, svarar han och lämnar lite motvilligt ifrån sig sin smarta telefon till dottern. Då är det bara några minuter kvar av resan.
Jobbmail? Nej, bara ett sådant där spel till den smarta telefonen som fadern har pysslat med under tystnad.Vår elektronik är kanske mer än någonsin med i familjernas gemenskap. Sitter med i buss och stugvärmen. Supertelefonerna har sin givna plats i världens modernaste land, där det nu är höst och nästan vinter.
Men det våras ännu för det största äpplet av dem alla.
Apple, en del av familjen.
Publicerad 2011-10-26 16:05:25 i Allmänt
Den stora röda väskan är utbytt mot en lite mindre och med mörkare nyans. Lite lättare att ha med sig och har ett blixtlås. Resan hem är kortare nu, inte lika tidskrävande. Det var annat förut. Nu finns hemma mer än över nät, brev och telefonlinjer. Hemma finns mer på riktigt nu. Huset i skogsbrynet, de vänliga grannarna och historierna vid den öppna spisen. Det är verkligt, det finns. Är i skogen nuförtiden jag med, det finns en länk och mer av ett samband. Det är lov och ledighet runt hörnet.
Höstlov, hur du brukade skrämma mig. Fotbollen var slut och hösten kändes redan långdragen. Hur jag fick lovdagarna att gå ändå, hur vi ville ha vår vardag tillbaka. Nu är allt annorlunda. Vardag skrämmer och istället lockar det oskrivna, mångsidiga och lite fördolda. Vardag måste vi göra till vår vän, men jag vill gärna lära känna lovdagarna lika bra och ha dem nära. Få saker gjort och uppskatta dem. Ledigheten skrämmer inte längre lika mycket. Höstlov, får jag lov till en dans?
Den var förresten ganska dyr en gång i tiden, den stora röda väskan. Nu står den någonstans nära Köpenhamn och väntar på att bli upphämtad. Ska boka så att det kan bli av snart, för den har visst blivit stående där lite för länge nu.
Publicerad 2011-10-21 10:42:23 i Allmänt
En torsdag som alla andra i går, en ganska vanlig dag utan några överaskningar. Lite i linje med hur det ser ut det här året för mig. Lektioner och lärande. Litteratur och lyssnande. Ibland några steg frammåt och ibland stående på samma ruta med en frågande min och med en undran över mycket. En torsdag som alla andra, men på dagen tre år sedan mitt kaffejobb i London tog sin början och det känns som en evighet sedan. Tre år är ibland så lång tid som det låter. Det rymms så mycket inom ramarna för de där tre åren. En resa iväg, en resa med mig själv och så många upplevelser och människor som gjort avtryck. På fredagsmorgonen är det frostigt och iskallt i byn. Hukar i kylan. Människorna värjer sig.
Saknar storstaden i den här kylan. Saknar det livligt pulserande när staden vaknar för dagen. Saknar lukten av blöt London-asfalt som torkar i solskenet. Människorna, det stökiga, en eftermiddags-pint i skymningen och den barnsliga glädjen i att upptäcka en ny liten gränd någonstans. Tänker på de tre åren de här dagarna och skulle inte vilja byta mot något. Inte så mycket blev sparat och inte så mycket var för framtiden. Det var inte så långsiktigt eller framgångsrikt alls. Men räknat i minnen har jag massor på fickan och det är väl alltid något. Trivs i den nya rutinen.
Trivs med det organiserade och välstädade i den nya byn som jag bor i. Folk är vänliga och försöker ta hand om varandra. Det är nog lite mer långsiktigt här än vad jag är van vid. Det handlar mer om investeringar än om doften av blöt asfalt i London. Men saknar det ändå ibland. De där dofterna och den oslagbara känslan av att sitta på cykeln i morgonrusningen tillsammans med en sol som går upp och bankirer i fina kostymer och kreativa människor på coolare cyklar än min egen runtomkring mig. Ler vid minnena.
Publicerad 2011-10-19 08:29:02 i Allmänt
I ett litet rödmålat uthus, någon slags samlingslokal, på den nedlagda skolan repar ett band. Byns enda band, känns det som. Bas, trummor och gitarrer. Ett dragspel. Precis intill järnvägen, i det kompakta mörkret brinner några få glödlampor inne i stugvärmen över byns enda band. Kanske drömmer de där inne, kanske är de unga, kanske har de stora ambitioner. Det vill jag tro i alla fall, där jag går förbi på den i övrigt öde kvällspromenaden. Målar upp en egen bild av deras musikdröm som ska leda dem iväg och ut till städerna och världen. Tecken på liv efter en timme av tomma gator och svagt upplysta hus. Mysbelysning och halvtaskig teveunderhållning. Det är vardagskväll i byn och då rör de sig inte utanför sina revir i onödan, byborna. Utom byns enda band som repar den här tisdagen. I mataffären försöker någon sälja mobilabonemang och ingen är intresserad. Jag undviker ögonkontakt med försäljaren och slipper undan. Är annars så bra på att hamna i situationer med försäljare som jag sedan inte kan ta mig ur.
Publicerad 2011-10-12 10:52:38 i Allmänt
Sverige var organiserade, vassa och gjorde precis allt man ville att landslaget skulle göra i den här Hollandsmatchen. Holland var klara, hade ingenting att spela för och allt det där, men tar inte i från någonting i värderingen av Sveriges prestation. Holland är ett riktigt bra lag, världsklass rakt igenom och att slå ett sådant lag är alltid bra. Alltid. Kim Källströms frispark, kommentarer är överflödiga, Sebastian Larssons slit och Johan Elmanders löpande. Insatser som den här ger Sverige någonting att hoppas på. En fingervisning om att det kan gå bra i sommarens EM-slutspel. Att det inte bara behöver vara drömmar om en lyckad turnering.
Det är ett Sverige som vågar, vill och tar egna initiativ. Borta är det defensivt, avvaktande, Lagerbäckska tänket. Saknar det nästan. Det fanns en trygghet i att veta vad man fick när man slog sig ned för att följa en landskamp med Lagerbäcks mannar. Det finns fortfarande lite av det där, Sverige var mycket organsiserade och avvaktande stora delar av matchen i går. Det ingick i planen såklart, men när det är dags för omställning och anfallsfotboll, då finns det nya tankar, idéer och en annan spets än vad som funnits i spelarnas huvuden under tidigare landslags-år.
Och just det, Zlatan fanns inte med. Det gör han förhoppningvis i EM.
Publicerad 2011-10-07 10:20:22 i Allmänt
En del olika bollar i luften just nu, så hittar inte riktigt plats för saker jag borde göra. Inte plats och inte ro. Fotar, läser lite om brott och straff och försöker hänga med i nyhetsflödet. GW, Juholt och Hamrén flödets herrar den här dagen. Fler gula än gröna löv och inga äpplen kvar i träden. Lördag och kommer till mataffären fem minuter innan den öppnar. För första gången är jag en av dem som står och väntar på att handeln ska ta sin början. En av dem som kommit upp tidigt utan att egentligen ha så mycket för sig. En tyst rastlöshet som manar på. Pockar på uppmärksamhet och får oss vakna.
Står en kort stund med två äldre herrar och ett äldre par och väntar utanför ingången. De två äldre herrarna pratar om huspriser. Sverige är på väg utför, menar de båda. Det äldre paret pratar inte med varandra utan verkar vara fokuserade på den stundande handlingen. Han bär en tygkasse i ena handen och verkar redo. Inte heller jag säger något. Pantar en kasse burkar och går hemmåt igen med solen i ögonen en stund, tidningen under armen och utan att möta en enda. Det är jag och morgonen en kort stund innan saker tar sin början. Frost i marken och den gammla banan för frisebeegolf har nog aldrig sett mer öde och ensam ut. Kanske inte jag heller där på vägen, i backen hem om någon sett på. Från affären med kasse och tidning under armen. Genom banan för frisbeegolf en kort sekvens innan dagen tar sin början.
Publicerad 2011-09-29 20:51:07 i Allmänt
Nationalekonomen Stefan de Vylder kom till Molkom och pratade ekonomi och global utveckling i kväll. En mycket intressant afton på många sätt. Det är inte ofta man stöter på någon som besitter så mycket kunskap men som samtidigt har egenskapen att göra sitt ämne begripligt för en bredare publik. Stefan de Vylder bryter ned världsekonomi, hållbar utveckling och finanskriser till en nivå där det i allra högsta grad berör varje enskild individ. Han ser skeptiskt på framtiden men menar samtidigt att Sverige står väl rustade inför framtida kriser. Vi kommer som land självklart att ryckas med, men sitter på resurser som gör det möjligt för oss att klara kriser på ett lindrigare sätt.
Ett föredrag som Stefans tar ett tag att smälta. Det är ett föredrag som skapar nya frågor och till viss del även oro och nya funderingar. Några svar ger han, Stefan, men framförallt ger han en klarare bild av hur läget ser ut just nu i världen. Han uppmanar till engagemang och till att ta rätt beslut för framtiden. Att vara med och tillsammans satsa oss ur kriser. Inte fördöma och inte mobba, som han uttrycker det. Det är kanske de frågor som jag kommer att ta med mig som huvudfrågor i från Stefan de Vylders episka tvåtimmarsföreläsning.
Läs mer om kvällen här:
http://www.molkomstidning.se/