etwo

   #Zlatan försökte, men Sverige missade ändå fotbolls-VM. Vi blev alla hela tiden, i alla sammanhang avlyssnade av någon. Edward Snowden grävde fram att våra mejlkonton och telefonsamtal står öppna för FRA, NSA och alla möjliga att bevaka. Sedan försvann han spårlöst ett tag. Ingen visste var han befann sig. Bolivia pratades det om. På ett plan till Costa Rica och flygplatsen i Moskva var andra aktuella alternativ. 
   #Nelson Mandela dog, Angela Merkel fick sitta kvar några år till i Tyskland, Sverigedemokraterna hade ett rätt bra år här på hemmaplan, Alice Munro vann nobelpriset och Barack Obama landade en solig dag som ett yrväder i Stockholm med hela sitt entourage.
   #Jonas Sjöstedt pratade under året om att få bort vinsterna i välfärden och när han för media och väljare förklarade riskerna med vinsterna drog han varannan gång eller mer paraleller till JB-koncernens skolkonkurs.
  #Har man ett bra år bör man fira att man är lyckligt lottad. Sverigedemokraterna firade med bland annat anonyma verbala attacker på nätet från högt uppsatta i partiet. Men inget firande har varit organiserat av partiet. Nästan ingenting alls som har utspelat sig kring SD i år har haft med partiet att göra. Istället har man fått lära sig att det oftast har varit individuella personer som agerat utifrån sin egna agenda i olika sammanhang. Nej, verbala attacker och hot, järnrör och avpixlade lögner, det kan inte kopplas till något som SD står för, det är bara frukten av enskilda medlemmars planlösa agerande.
   #Arsenal vann inte ligan det här året. Och ingen annan pokal heller.

För egen del såg mitt år ut ungefär så här:

Natten mellan den fjärde och femte januari sitter jag och Musiker-Marcus av någon anledning i baksätet på en mycket liten japansk bil mitt i Dublin. I framsätet sitter två karlar vi vagt vet vilka de är. De vet var vi ska, jag och Musiker-Marcus har ingen aning. Det gör inte så mycket. Jag ber karlarna i framsätet skruva upp volymen. När vi kommer fram går vi en trappa upp till ett ganska litet ställe som har takterrass. Fast det är vinter är det ganska varmt i Dublin. Efter ett par dagar av planlöst turistande sitter jag på tåget från Kastrup tillbaka till Östergötland. Nässjö, Mjölby, Skänninge. Tittar ut genom fönstret med känslan av att jag och Musiker-Marcus borde ha gjort Dublin lite mer rättvisa.

Före resan till Irland har det där ovan nämnda pizzareportaget blivit gjort. Jag och Fotograf-Hedvig är ute på en planlös jakt efter nyårsfirare som dagen efter festligheterna rundar av med en pizza på någon av alla Motalas pizzerior. Det blir ett flottigt reportage utan kryddning eller extra av något alls egentligen.
   Hedvigs bilder lyfter det hela till högre höjder, i övrigt känns det som efter en halvhjärtad hawaii på ens lokala hak när jag slår upp tidningen dagen därpå.

I februari lånar jag en bil och tar mig genom Småland ned till Oskarshamn. Färjan över till Gotland för en sådan där helg där man egentligen bara hinner säga hej till de närmaste innan man åter sitter i en stol i aktersalongen och ber om en dags uppskov till.
   Under helgen ser jag Arsenal förlora mot Blackburn utan ljud på datorn och med en taskig uppkoppling. Farsan bjuder på en stor whisky och vi ”bara är”, som mamma säger.

Chefs-Andy gifter sig med Nelly och bjuder in till ett påskbröllop på ett golfhotell utanför London. Trots att Andys gamle polare, legenden Matt Stephens, kör snabbare än vad någon annan har gjort mellan södra London och Kent kommer vi ett par minuter försent till själva bröllopsceremonin. Det beror på kisspausen vid en hage med trötta getter ett par kilometer från hotellet. Matt Stephens verkar aldrig ha sett getter förut, för han går loss med sin mobilkamera som en naturfilmare av högsta klass.
   Samtliga gäster noterar oss när vi så småningom kommer fram och diskret försöker smyga från parkeringen och in genom bakdörren på hotellet. Alla vänder sig också om när vi mitt i själva överlämnandet av ringar och löften och kyssar öppnar den lite för snålt oljade dörren till lokalen. Som två småpojkar står vi sedan längst bak med prydligt knutna slipsar och är tagna av den vackra stunden.
   Något slags missförstånd i bokningarna gör att de två försenade herrarna också får dela hotellrum. När övriga gäster gått och lagt håller jag och Matt Stephens oss vakna genom att på olika sätt härma den bedagade skådespelaren Michael Caine ute på hotellets balkong.
   ”My name is Michael Caine”, är den fras som fungerar allra bäst för egen del. När den är lagom utsliten börjar de första golfspelarna med knästrumpor och slipade dialekter skymta ute på hål nio på golfbanan nedanför. Då borstar jag tänderna och går jag och lägger mig. Jag vaknar av att Matt Stephens ute i korridoren inför en av golfgästerna hyllar frukostbufféns knapriga bacon.

Ett tag under 2013 ser det sedan ut som att våren är inställd, att den aldrig ska dyka upp. Det blinkar rött på en skylt, uppskjuten och inställd. Något har gått snett, den vågar sig helt enkelt inte fram. Våren ligger och kurar någonstans och har glömt bort att det är tid att träda fram. Alla väntar.
   I Motala vattnar vi och väntar på att grönskan ska ta fart och förskona oss från det dödläge mellan vinter och vår som har uppstått. Vi spejar efter tecken uppe i det blå, följer prognoserna, litar på vad Per-Erik, Pär och Per och de andra meterologerna på Svt säger. Grannarna tvättar bilen flera gånger i veckan skruvar på motorcyklarna i garagen. Gruset sopas undan fast det är för tidigt, kommunens personal vill nog skynda på vårprocessen, bidra med vad de kan göra för att värmen ska anlända. Med tjocka kläder och mössor sitter de uppflugna på sina traktorer och sopar metodiskt bort varenda korn av grus som kan påminna om vintern som varit.

Plötsligt blir det ändå 1 maj och jag hänger en eftermiddag i lunchrummet på Hertz Vasagatans kontor i Stockholm. Det gör jag till och från hela 2013 känns det som. Den här gången har jag promenerat från Bromma och tagit tunnelbanan ett par stationer. Musiker-Marcus är trevlig mot kunder som aldrig förr. Jag dricker kontorets ljumna bryggkaffe och sitter bekvämt i en djup skinnsoffa. Kollegiala skratt hörs utifrån desken. Kunder med dumma frågor och tråkiga skämt görs det narr av på löpande band så fort dörren slår igen med en pling bakom dem. Jag håller låg profil och får sedan lift tillbaka till Östergötland av Reporter-Mimmi. Hon har varit långt ute i skärgården ett par dagar, kör en silverfärgad BMW och jag känner mig trygg i rollen som kartläsare.

Innan det senare samma månad vankas två veckors tidig semester skickar jag iväg ett par jobbansökningar, sätter upp en rad gula klisterlappar på väggen för att komma ihåg något, loggar ut, städar skrivbordet och stänger kontorsdörren.

I Budapest är husfasaderna värda namnet, i Berlin är familjen för ett par dagar samlade och i London dyker Jim, Moa och Clara plötsligt upp hemma hos Mattias. Sådana saker är inte helt lätta att smälta och utan att jag riktigt har hunnit med sitter jag på stolen vid datorn igen och försöker tyda de där klisterlapparna på väggen och komma ihåg de olika lösenorden för att logga in igen. På kvällen är det ett samrådsmöte om ett stort byggprojekt att bevaka.

Juli har kommit även till Motala. Segelbåtar och norska turister med flådiga motorbåtar glider nonchalant och med finess in i stan via kanalen.
   Jag ska handla pesto i affären på torget och köar bland brunbrända turister, foppatofflor i alla färger som finns och bistra gubbar med en kvällstidning under armen. Norrmännen framför mig handlar för 4 000 kronor, men råkar glömma brödet och får ge sig in en vända till bland hyllorna.
   Sommaren lossnar aldrig riktigt. Jag står kvar i den där raden av köande kunder, men det hjälper liksom inte, jag avancerar inte framåt, det blir inte min tur.

Men augusti är också att vara gäst på bröllopet som ingen kommer glömma, Londonhelg med sol och Highgate. Augusti är en anställningsintervju med en kliande ny skjorta, en salongsberusad dag på sandstranden i Motala, augusti är en hemlig fest med vy över Öresundsbron och augusti är månaden när allt faller på plats men också lite isär i små etapper på samma gång.

Tar en vecka extra ledigt mellan två jobb i oktober fast jag inte behöver och flyger för en billig penning ned till Malta med Mikro. Vi åker på bussturer, får guidade turer av en gammal räv till taxichaufför som har samma t-shirt tre dagar i rad utan att för den skull lukta illa. Jag köper ett par solglasögon som jag hakar på mina ordinarie bågar, för jag har tappat bort de slipade någonstans under sommaren.
   Det är mer betong än väntat på Malta. På flyget hem tappar jag bort plånboken och landar med ett humör som inte är värdig en karl som sätter landningsställen i backen efter fem dagars höstferie.

Hugger undan lite av farsans ved också i oktober. Inte för att det behövs, utan mer av terapiskäl. Läser ett par böcker, hämtar ut ett nytt körkort på posten i Hemse och vankar av och an som en osalig ande ett par dagar innan Mikro ger mig skjuts upp till Haparanda. Försöker sitta still och njuta av utsikten. I Sundsvall är alla medhavda skivor färdigspelade. Vi tar paus vid Högakustenbron.

Ena dagen har vi fikat i kortärmat utomhus på altanen med grannarna i Ardre, tittar på gamla fotografier och skojat om kyla och mörker i norr. Andra dagen är jag i norr. Ett skrikande mobilalarm på ett hotellrum får mig att inse det. Efter någon timmes nattsömn är det dags att gå till den första dagen på nya jobbet. Någonstans i bagaget ligger vinterjackan, det vet jag. Den kommer att behövas, det känns när jag öppnar fönstret för att pejla väderförhållandena.
   En ny redaktion och nya kollegor väntar en kort morgonpromenad bort. Vinterjackan är skrynklig, ful och luktar undanhängd, liksom konserverad. Hittar en reflex från ett försäkringsbolag i innerfickan och låter den hänga väl synlig. Jag känner mig mycket oförberedd när jag kommer fram och hänger undan jackan på en herrbetjänt en trappa upp på redaktionen.

Två månader senare är det ljust ungefär en halvtimme per dag och det lackar snabbt, snabbt mot jul. Julkalendern dyker upp både morgon och kväll, i radio och i tv. Man kan välja vilken dygnsrytm man vill här, det spelar liksom ingen roll, mörkret gör ingen skillnad på dag och natt. Mörkret skonar varken de morgonpiggt moraltrogna lutherska individerna eller sovmorgonvurmarna.
   Försöker strikt hålla mig till en 8-5-rytm och har en liten låda D-vitamin-piller lagrat i skafferiet. De flesta andra på orten verkar också hålla sig till ett 8-5-tänk. Kioskägaren mitt emot kontoret tillönskar glatt varje morgon frisören i samma hus en god morgon och varje gång ler de i samförstånd. En tablett per dag av D-vitaminen rekommenderas, står det på förpackningen.
   Går det att ta mer?

En halvtidig decembermorgon sitter jag plötsligt fast med jobbjeepen i ett dike. Tappar kontrollen i en vänsterböj. Lyssnar på P1:s rapportering inför nobelfesten senare på kvällen och håller ganska låg fart. Avåkningen känns nästan ironisk. Den sker utan att någon ser, som ett träd som faller mitt i skogen utan att någon vet om det. Det är stjärnklart och mörkt, ett par mil till närmaste bebyggelse. Jag är på väg till Korpilombolo av alla ställen på jorden.
   Glad att ingen ser mig.
Går ur bilen för att se efter hur pass fast jag sitter. Sjunker ned en halvmeter i snön och konstaterar att bärgning nog är enda alternativet i det här läget. Borstar av snön från jeansen och stänger dörren igen. Blir glad av att se att telefonen har nästan full täckning och vrider generöst på värmen på max i väntan på bärgning.
   Ett par personbilar bromsar in och kollar läget under tiden. Jag försäkrar de fromma förbipasserande att allt är under kontroll. Bärgaren kommer efter någon timme och verkar ha full koll på situationen, strax kan jag rulla vidare igen.
   Dukningen och detaljerna är viktigt, säger serveringspersonalen till radioreportern inför kvällens nobelbankett. Strax är timmen i diket glömd.

Korpilombolo. Övertorneå. Niskanpää. Morjärv. Helg i Uleåborg. Det låter som fornnordisk mytologi, men det är bara en jobbhöst som på något sätt har blivit till mitt i midvintern.
   14 timmar SJ nattåg, Cityterminalen, frukost på ett sunkhak, eftermiddagskaffe hos bror och Beatrice, pendeltåg, Nynäshamn, tre timmar på sjön, Visby, Ardre. Avskalad jul i en annan del av Sverige.

   Etwo lasas nu ut, något annat borde egentligen ha tagit över för länge sedan, men ingen ersättare är klar.

Det är mer än dags att nu släppa det här pojkrumsaktiga formatet och inse att det inte ens är postmodernt att sitta på kammaren och knattra inlägg till en blogg.
   London E2, etwo, har på ett par år bytts ut mot en eftersändningsadress till ett hus strax söder om polcirkeln. Med en postlåda som inte bär mitt namn och vars lock döljs av ett tjockt lager snö. Det har gått så snabbt att jag inte har hängt med, och någonstans på vägen blev bloggandet mossigt.
   Vid mitt nya boende lämnar brevbäraren och tidningsbuden med sina ändamålsenliga kängor spår efter sig i snön och sköter sina sysslor prickfritt. Jag försöker göra som dem, göra mitt bästa. Alla här sköter sammanbitet sitt utan några anmärkningar. Det finns fyra eller fem matnyttiga rätter att välja mellan varje dag på Ankis lunchrestaurang. Allt flyter på.
   Bloggen känns inte relevant längre, det finns ingeting att anmärka på. Allt är i sin ordning bakom gardinerna och julpynten i villafönstren. Det skottas och hålls efter. Det debatteras om det ska vara stjärna eller vad nu det andra alternativet är att sätta högst upp i granen. Det bakas och sätts på dubbdäck på minuten i rätt tid. #Däckbyte# Alla vet var i motorhuven man fyller på spolarvätska, hur man skjuter av en björn och hur en furubyrå skruvas ihop. #Björnjakt# Jag lär mig nya saker varje dag och har inte mycket att invända mot det.

2014 ska jag fiska upp en lax eller skjuta en älg och ta reda på var någonstans det är jeepens spolarvätska ska fyllas på, för den har precis tagit slut.

Bästa läsare, önskar er ett gott nytt år!

Samma glasskiosk står fortfarande kvar, utsikten är densamma, gatorna lika oberäkneligt vackra. Det mesta är sig likt. Går tyst i flera kvarter innan vi kommer fram utan att ha något att säga eller tillföra. Om allt har en början och ett slut så är de här stråken både och. Backen upp, busshållplatsen, höghusen genom dimman. Har inga svar på vem jag trodde mig vara som var värd allt det där.

Stannar på samma ställe som då, gräset är lite fuktigt, det ska vara en konsert lite senare. Bandet testar sitt sound. En illusion, en dröm som definitivt är över. Ibland måste det vara så, ibland tar det slut innan det har börjat. En blir räddad, befriad, den andra hopplöst efter, försjunken i sådant som har passerat förbi. Klockan fyra på morgonen drar taxin mig tillbaka till medpassagerare och verklighet. Föraren skruvar upp volymen på radion. Det är fortfarande morgonmörkt, jag gömmer mig i baksätet så gott det går och vill inte att färden ska ta slut, vill skjuta upp vardagen, ställa mig själv på stand by och blunda ett tag till. Sitter så bra i sätet. Med uppsikt över instrumentbrädan med sina lysande knappar och trafiken rytmiskt pulserande omkring mig är det något som räcker så långt jag kommer att komma.

Tillbaka för ett par dagar igen. Inte mycket blir uträttat, men det är i sin ordning.

Går upp en stund i gryningen och hamnar mitt i regnskogen. Fågelsången har redan pågått ett par timmar. Vårens explosion går att följa ända in på husknuten, allt är i rörelse. Går och lägger mig igen en stund innan frukost.

Det blir kaffe på altanen och lata dagar. Åker med far på tur söderut för att köpa några burkar honung och lämna ett par andra i retur. Vi tar en omväg längs med kusten, precis som vi brukar göra. Fiskelägena, campingplatserna och gårdsbutikerna väntar på invasionen, det är tiden innan, ännu hörs inga ”tjena, hur är läget?” Stämningen är mer lågmäld, inget oviktigt avhandlas av de lokala förmågorna.
   Några lägger metodiskt och under tystnad ett tak på en stuga medan några andra klyver björkved i massor.

April och maj, året startar upp på riktigt, alla släpper på handbromsen.

Inne i Visby tänds grillarna igen och skapar ett moln över villakvarteren. På en balkong har kalasandet börjat tidigt. Jim och jag tar det lugnt, vi gör ingen fest av kvällen. Det är lördagskväll och vi sitter i soffan och pratar som vi gjorde förr. 
   Inte så mycket blir sagt egentligen. Jim behöver något nytt, något annat, säger han. Vi är aldrig i takt med tiden, konstaterar vi. Han röker och tar en ny Becks från kylen. Inget är som det var då, vi tar oss ända tillbaka till brytpunkten, sista fikat, dagen innan allt blev brutalt verkligt. Jim talar om den mörka hösten som kom sen. Det kommer alltid en höst också, alltid ett kvitto.

Några av hans vänner kikar in, skålar och säger hej. En av dem ställer ifrån sig sina blankputsade Martens i hallen, virar av sig en svart elegant scarf och har snygga tatueringar. Jag pratar med henne om sommarens planer och det räcker bra för mig just nu.
   Skjutsar det coola gänget ned på stan och kör hem fast jag längtar ut lite jag med. Nattradion mitt sällskap genom skogen.
   Vaknar till en ny vårmorgon och vi går ned till stranden.

Ser mig själv stå där vid havet med där med en färgglad flytväst och ett fiskespö i kvällssolen. Där möter jag mig själv på cykeln efter en badutflykt och ute i vattnet simmar jag med nytt cyklop. Jag och bröder gånger två dyker och simmar ikapp, längst tid under vattnet vinner. Uppe på land igen står jag och kisar i solen och undrar vad som finns på andra sidan horisonten, hur det ser ut där. Jag vill hoppa på ett av alla de där lastfartygen som stånkar förbi i olika väderstreck och se var jag hamnar.

Den här gången hittar vi en gammal ilandfluten plastlåda och konstaterar innan vi går hem igen att det blivit mer sand på stranden och att det är ganska kallt i motvinden.

Dagen efter tidig morgonfärja tillbaka hem eller bort och mot alla år som kommer. Blir ett år äldre än James Dean och så är det hastigt vardag igen med analkande kvällsvecka på redaktionen.

Jag undrar i slutet av vårt samtal om jag glömt att fråga om något. De två Syrier jag dricker förmiddagskaffe med undrar om och varför världen har glömt bort Syrien. Glömt kriget som rasar för fullt.
   En konstnär och en kommunikatör. De kisar i solen och sneddar världsvant och lite nonchalant över gatan så att jag hamnar några meter efter. Damaskus är aningen större än Motala.

En annan syrier i stan jag träffar då och då i olika sammanhang är frisör och följer utvecklingen i hemlandet noga via sattelit.
   De här tre har alla sin släkt kvar i landet och sitt mörker att handskas med. Men de försöker att få vardagen att fungera så gott det går ändå.
   De lämnar in bilen på besiktning, grillar när vädret tillåter, är förkylda ibland och lägger upp blocketannonser på urvuxna skridskor. De gör som folk gör mest, är som folk är mest. Håller skenet uppe.

Men precis runt knuten, i det som var deras vardag för inte så länge sedan pågår en parallell tillvaro för de som är kvar. En svart parentes för oss i väst som inte har något synligt ljus alls i närtid.

”Det påverkar allt, man kan inte bara koppla bort det”, säger den inflyttade konstnären utan att jag lyckas föreställa mig hur han har det.

Jag lyckas inte heller med att somna efter Agenda i SVT2. BBC:s inslag från Syrien gör sig efteråt alltför tydligt påmint och knackar på dörren medan jag vänder och vrider mig i sängen.
   Att se pojkar i elva-tolvårsåldern tjänstgöra som vikarier på sjukhus i staden Aleppo i brist på annan personal efter att äldre läkare omkommit gör ont.
   Pojkarna på sjukhuset sköter sysslorna med bestämda och målmedvetna blickar, de har ögon som redan har sett det mesta.

”Varför har världen glömt Syrien?”
Frågan ekar obesvarad i lägenheten medan gryningen långsamt gör sig påmind och det blir en ny vardag igen.

Tolvåringen i BBC-reportaget som jobbar på sjukhus i krigets epicentrum. Blir han någonsin åter sig själv, den han har varit? Vaknar han någonsin igen med känslan av att en ny och helt vanlig vardag gryr?

Kanske han överlever striderna i Aleppo och så småningom växer i den alldeles för stora vita läkarrocken han bär.
   Men vem växer han upp till, vad har han med sig i bagaget att bygga någonting på. Knappt ens ett handbagage. Pojken berättar med fast blick och sansat kroppsspråk framför kameran att han tagit hand om personer med ansiktet bortsprängt och att en patient på mottagningen dagen innan inte hade något huvud kvar.      Finns hos pojken någon tro på mänskligheten alls kvar när han blir stor, jag tänker på allt han har kvar att se. Kommer han att kunna lita på någon igen?

Själv ställer sig pojken i slutet av reportaget frågan vad det är som händer med världen. Frågan kommer att hänga obesvarad långt efter att jag har somnat, vaknat och somnat igen. Och varför vi i väst verkar ha glömt bort Syrien, det vet jag inte heller.

Pulsen, skratten, viljorna, köerna och ambitionerna. Vaknar alldeles för tidigt mitt i drömmen. Jag vandrade längs citys trottoarer med tydliga mål och visioner. Jag drömde om att i en bil planlöst åka ut ur stan. Söderut och kanske ända till Paris.
   Blackwall Tunnel, Ashford, Dover och Paris stod det på vägskyltarna. Till ljudet av morgonekot är jag bryskt åter tillbaka i verkligheten. Korrespondenten Daniel Allings röst ger trygget med en rapport från Berlin men mycket mer är det egentligen inte.

De ska sopa bort allt grus från gatorna nästa vecka. 80 procent av kornen får de med sig, resten blir tydligen kvar. Solen skiner och vi dricker automatkaffet ur våra företagsmuggar utomhus. Känslan är att våren har smugit sig på för att stanna den här gången.
   April och sedan maj, månadernas månad. Allt blir möjligt igen, men kan ändå knappt andas, försöker komma ihåg hur man gör.

Rutiner och ritualer är räddningen. Planera minsta rörelse så kanske det går ett tag till. Samma låtar, samma album och de gamla spåren i samtalen.
   En dag, en vecka, en vår till bara. Det kan gå. Isen i kanalen smälter mer och mer för varje dag, den är bräcklig men man tar sig ännu hela vägen över.

Försommaren förra året, allt hade ett slut, allt var tvunget att bli färdigt. Jag ville släppa taget men hade glömt bort hur man gjorde. Fick lift ned till Malmö istället. Åt lunch med lillebror på halva vägen och sov resten. Satte ord på rädslorna och han förstod. Jag trodde jag skulle stanna kvar i söder länge, men det blir inte alltid helt enligt planerna.
   Vad hände med känslan av att vara på gång, studentens optimism. Det enda som har följt med på vägen är oron, rädslan för att misslyckas.

Måla och se vad det leder till. Det är lagren av de olika misstagen som gör det, som skapar helhetsintrycket av det färdiga verket, säger konstnären jag träffar. Jag antecknar och skriver rent lite senare. Hon säger att mina frågor är bra.

Kollegor dricker kaffe ute mot södervägen hela veckan innan den tar slut och helgen kommer. En ung man i en tjock vinterjacka säljer påskliljor utanför systembolaget för 15 kronor styck och några ivriga själar står och hänger på låset till kvarterskrogen dörren bredvid.

Det vårstädas, byts däck och sopas grus om vartannat i stan. Jag ställer undan kängorna och hänger in rocken några dagar och känner mig genast avslöjad.
   Det är enkelt att komma på mig, ingen större eller omfattande utredning behövs. För att fånga in mig behövs bara ett hej och hur är läget.

I bilen på den engelska landsbygden kör vi alldeles för fort men kommer ändå för sent. Det gör inget, jag är ju tillbaka, jag kan andas igen.
   Vyerna från hotellet är fantastiska. Från rummet har jag majestätisk uppsikt över hål nummer nio på golfklubben och nästa morgon vaknar jag med energi fast det visst blev lite sent. 

Min farfars morfar Olof Persson var i slutet på 1800-talet agent för biljetter till Amerika. I Skåne sålde han drömmen om ett nytt, bättre och rikare liv. En enkel till Brooklyn via England gick loss på 70 kronor om man köpte av honom.

Parallellt med att kränga biljetter brann Olof för skrivandet och jobbade på flera små- och medelstora dagstidningar. Han var rastlös och ville ständigt framåt. Han hade ganska svårt att vara nöjd med det han hade.
   Knappt hundra år senare slukar jag hans livshistoria, som en ambitiös släkting har sammanställt.

Tack vare alla brev, dagboksanteckningar och tidningsartiklar Olof lämnade efter sig har min släktning många år senare kunnat lägga pussel och skissa fram bilden av honom.

I ett spartanskt inrett rum i en storstad för ett par år sedan läste jag sida upp och sida ned om Olof. Jag var då på språng i tanken, på flykt ifrån något och lät mig finna tillfällig ro i hans äventyr.

En sommar senare hade jag lämnat rummet i storstaden och bodde ett tag i Skåne. Vid lunchtid varje dag promenerade jag till mitt vikariat på en medelstor dagstidning i Malmö. Vid midnatt gick jag hem igen genom samma kvarter och jag antar att det var i sin ordning att jag längtade bort precis som vanligt. Jag skulle ha nappat på en enkel till Brooklyn direkt om jag mött Olof på vägen, men föreställde mig samtidigt att jag kanske hittat hem.

Min sommar i Skåne finns inte bevarad i några arkiv. Hur ambitiösa mina släktingar än är om 100 år så kan de ändå bara fantisera om hur den var. Jag skriver ju sällan brev till dem jag tänker på och dagbok alldeles för sällan. Bara ibland sparar jag tidningar med mina texter i. Malmömånaderna kan ha varit en dröm, en digital sommardröm.
   Den finns bara dokumenterad så länge sociala medieföretag är snälla nog att de i sina databaser sparar meddelandena, bilderna och hälsningarna.

Min längtan bort finns bara så länge jag själv minns den. Sommaren lever bara kvar så länge vi som var med är vid liv. Ljudet av skratt och syntarna i gränderna når inte in till några arkiv.
   Släktingar som om ett sekel eller så går i dammiga arkiv och längtar bort till något annat kommer inte att kunna finna någon tröst i att jag också, i en annan tid sneglade mot staterna ibland.

Doften av asfalt som torkar upp i morgonsolen. Kvarter med småbutiker i botten och bostäder på andra våningen, parkernas grönska och blommorna som slår ut.
   På en begagnad cykel för att betala hyran, i bagelaffären morgnarna efter och i 24-timmarsaffären som sålde för billigt vin och för stark besk cider.

Ganska mycket jobb, tidiga morgnar, låg lön, sena nätter och en ny morgon med ny jobbdag som väntade. Trevliga kunder på fiket, oförglömliga kollegor, lageröl på trottoaren i skymningen eller eftermiddagssolen.   
   Arsenalmatcher på puben, för dyra taxiresor in i mörkret mot okänd destination.
   Klubben som låg i en källare och den andra där man alltid hamnade i baren på andra våningen.

Festerna i det där speciella köket i det victorianska tegelhuset som man för alltid ville vara kvar i. Man gick alla trappor upp tills våningarna var slut. Det var långt innan man visste bättre, långt innan skratten, samtalen, sångerna och syrenerna i blom blev till de där tårarna som kom sedan. 
   Vi var inget som var menat att hålla i längden, inget var permanent men allt stavades kanske eller om och allt var möjligt. Det det var våren 2009 och inget var ännu förstört.
   I morgon kväll är jag tillbaka i stan igen. Jag flyger inte hem men jag flyger bort från en vår som strandat och hakat upp sig på alla plan.

Jag åker bil genom fantastiskt vackert Sverige under en helg med sol och några grader plus. Ibland blir man mållös inför hur otroligt fint det är att vara på strövtåg igenom landet, oavsett tid på året. Husen, skogarna och de välordnade små städerna som dyker upp med jämna mellanrum andas verkligen idyll.
   Vi har ett välorganiserat och välskött land. Vi är duktiga på allt sådant, att organisera och rationalisera. I vår iver att göra allt så effektivt som möjligt rationaliserar vi tyvärr ibland också bort behovet av människorna och personligheterna som står bakom de där små vackra städerna som ligger längs med våra enligt manualen sopade, plogade och fint asfalterad vägar.

Vi vill alltid ha maximal avkastning och gör saker kostnadseffektiva i så stor utsträckning att det ibland är oklart vad som egentligen är värt att satsa på och vilka individer som egentligen kan tänkas behövas i framtiden. Vi slösar vilt bort väldigt många människors kunskap i det här landet och marginaliserar den mänskliga faktorn, själva livet.

För i alla städer längs med våra fina vägar sitter i dag ett stort antal människor fast i ett läge där de inte får utlopp för sin kreativitet eftersom det inte finns tillräckligt med arbetstillfällen kvar. Deras liv har strandat, men rationella och effektiva, det är alla de där städerna. 

I många lägenheter och hus når solen aldrig in, plusgraderna värmer inte, för det är tufft att ha hamnat utanför arbetsmarknaden, att inte vara behövd, att vara en av de som är bortrationaliserade när effektiviteten prioriteras först. I en stad i södra Sverige sitter en vän och funderar paralyserat över framtiden sedan fabriken där han jobbat inte behöver honom längre.

I en stad lite längre norrut träffar en annan arbetslös vän sin hurtiga jobbcoach för hundrade gången utan något resultat. ”Skaffa en blogg”, är jobbcoachens mest matnyttiga råd så här långt till min vän. Meditationsnoja och en trave märkliga visitkort ihopbuntade i plånboken är andra bieffekter av coachbesöken. Han säger till coachdamen att hennes förslag och planer låter logiska och lyder varje vink till fullo. För man måste ju trots allt agera rationellt även som arbetslös, tänker min vän.

I knattelaget i fotboll gjorde vi ofta olika teknikövningar två och två för att slipa våra färdigheter med bollen. En övning var att den ene kastade upp bollen i luften och den andra nickade tillbaka bollen.
”Det är bra för spänsten”, förklarade knattetränaren med sin breda Stockholmsdialekt.

Han stod vid sidan av grusplanen i ur och skur med en visselpipa och ett tidtagarur hängande runt halsen. Då och då ställde han ut orangea koner på planen i olika mer eller mindre begripliga formationer. Han bar alltid en sliten träningsoverall och körde då och då för fort till och från bortamatcherna. En gång blev han av med körkortet efter att ha varit för ivrig på en 50-sträcka till flygplatsen. Han fick börja cykla till träningarna under en period. Med två bollnät hängande över axeln och de där konerna i ena handen såg han ganska lustig ut när han rullade in på idrottsplatsen. Hans son Pontus var makalöst duktig i ungdomsåren. En av de största talanger jag sett. Som en slipad Wayne Rooney. En sådan man vill spela med och inte emot.

Ibland, innan han började spela med de äldre årskullarna, spelade vi forwards tillsammans. Om han var en slipad Wayne Rooney var jag mer av en Mattias Jonsson-typ. Mest trasslade jag till det, men Pontus gjorde ändå målen.
   Sedan flyttades jag under årens lopp längre och längre ned i planen. Mittfältare, mittback, högerback och till sist, under åren innan jag slutade, satt jag allt som oftast på bänken större delen av säsongerna.

För en dryg vecka sedan mötte riktiga Wayne Rooney Cristiano Ronaldo i Madrid.
   Real Madrids Cristiano Ronaldo hoppade från stillastående väldigt högt upp i luften och nickade med kuslig precision in 1-1 mot Manchester United. Det var inte bara en nick i mål, utan ett sportsligt fulländat mästerverk.

Hela matchen Real Madrid-Manchester United var en uppvisning i allt vad fotboll handlar om. Jag såg matchen på en liten laptop, men blev ändå förundrad av vad jag såg utspela sig i den spanska aftonen. Så mycket klass samlat på ett och samma ställe. Mottagningar, löpningar, försvarsspel, dribblingar, idéer.

Och Cristiano Ronaldo. Ser hur han löper, styr och ställer. Ser hur han lägger en fantastisk frispark med högerfoten, hur bollen studsar ut och han i momentet efter får i väg ytterligare ett vasst avslut med vänsterfoten. 
   En kort stund senare nickar han in det där 1-1-målet. Han behärskar moment ur fotbollens hela register och får en spelare som Wayne Rooney att se begränsad ut. 
   Fast det ändå är okej att vara Wayne Rooney och jag tänker att Pontus nog hade kunnat vara med i spelet där i Madrid-kvällen om han inte hade lagt av.

”Det är bra för spänsten”, förklarade säkert knattetränarna för Cristiano Ronaldo och Wayne Rooney som barn. Där slutar alla likheter mellan deras fotbollskarriär och min. Jag har inte ens några tatueringar att visa upp. Om Pontus har det vet jag inte, vi är på olika håll nuförtiden och spelar inte forwards tillsammans längre.

Hittar ett nytt kaffehak i en backe några kvarter hemifrån och blir genast väldigt fäst vid det. Det är ett sådant ställe där man sitter kvar alldeles för länge och beställer en ostfralla och sedan en kaka, fast man redan har ätit frukost.

Vid ett av fönsterborden sitter ett gäng hårdnackade karlar och spekulerar om de flesta av livets många spörsmål. BMW-bilar, vridmoment, skillnaden i inredning mellan 1994 och 1995 års modell och även hur tidigt de varit uppe den här morgonen avhandlas i raskt tempo. En av dem var tydligen uppe redan vid femtiden och bryggde sig en kaffekanna. Det verkar inte räcka till seger över tidigast i sällskapet. Någon har nämligen bryggt två kaffekannor redan innan besöket på haket. Väl där utnyttjas möjligheten till påtår flitigt bland herrarna. Dagny, eller vad den mörkhåriga i kassan nu heter, får fylla på både två och tre gånger om.
   ”Jag skulle aldrig sätta mig i en rallybil alltså”, säger den skäggige av dem.
   Svenska Rallyt hamnar på dagordningen vid deras bord och diskuteras ur olika synvinklar. De verkar lite rädda och skärrade över vad de sett hittills av helgens tv-sändningar. Pontus Tidemann alltså. Vilken karl, som han kör.
   ”Det spelar ingen roll hur bra de där är, jag skulle ändå aldrig sätta mig bredvid. Jag skulle skita på mig”, säger den skäggiges snickarkompis.
   ”Ja, händer det något, så händer det rejält”, säger den äldre i gänget, han som redan hunnit med två kannor svart, starkt kaffe hemma och nu fyller på sin tredje kopp.
   ”Det är ju hockeyn ikväll också, man kanske skulle slänga in ett tips”, tillägger han.

En bedagad och bredaxlad lastbilschaufför i dyra arbetskläder vid ett annat bord knäpper snabbt och lite i smyg en Instagrambild på sin ”Dagens macka med rödbetssallad”.
   En till snickare kommer in i lokalen ackompanjerad av det glada plinget från ytterdörren och får med sig lite av snöyran utifrån. Han har en stor, brun cowboyhatt av gammalt snitt på sig och beställer ”En sådan där ciabatta med någon fyllning på” och en Pucko innan han hälsar hjärtligt på alla gäster i lokalen. Sedan slår han sig tungt ned vid en plats i ena hörnet.

Rallysnacket avtar så smått borta vid fönsterbordet, men de verkar fortfarande ha en enad stånpunkt att en väldig respekt för rallysporten är befogad.

Cowboy-snickaren frågar lastbilschauffören varför han är så koncentrerad på sin smarta telefon. Trots att lastbilschauffören nästan gömmer luren under bordet kan cowboy-snickaren se den.
   ”Chattar du eller”, säger han och garvar högt.
   Lastbilschauffören svarar inte och gömmer snabbt undan telefonen i innerfickan på arbetsjackan. Han vill nog inte erkänna att han just varit i färd med att lägga upp sin bamsefrukost till beskådan på Instagram.
   ”Nej, fy helvete vad halt det var på E4:an i går alltså”, säger han i stället.
   ”Det är fan glashalt alltså”, tillägger han.
   Cowboy-snickaren är inte så speciellt intresserad av halkan på vägarna. I stället snappar han åt sig dagens nummer av det lokala bladet. Jag skruvar lite på mig när jag ser att han slår upp uppslaget där jag sitter välkammad som en skolpojke på bild nere i ena hörnet på högersidan. Vet inte varför jag känner ett extra ansvar för mina texter just för honom, men det är något med hans västernjargong som gör att jag sitter på helspänn, beredd att stå till svars för vad jag i går fick med i dagens nummer.
   Men han verkar nöja sig med att läsa ett par av dödsannonserna innan han lägger ifrån sig tidningen och jag vågar mig bort till Dagny och kaffekannan för en kopp till.
   ”Träden står ju så jävligt nära vägen alltså, det ser nog ännu värre ut på riktigt än på tv tror jag”, hör jag borta från fönsterbordet.
   Av ostfrallan och kakan är det bara småsmulor kvar och det är dags att lämna mitt nya hak. Men jag blir lite lockad av att kasta mig in i rallysnacket. Bara en liten stund.
   Efter besök hos släkten för ett par veckor sedan med mycket bilsportsnack och även en del gamla videoklipp känner jag att jag har på fötterna för att hänga med hyggligt i svängarna i en sådan konversation.
   Funderar på en lämplig öppningsreplik. 
   ”Morsan har ju varit med en del i rallysvängen som kartläsare”, smakar jag på tyst för mig själv. Kan det vara en bra start?

Men i stället för rallyremenissande tar jag mig samman och det plingar glatt till när jag slår upp dörren till snöstormen och traskar tillbaka mot torget. Mina spår i snön går att följa hela vägen tillbaka. Jag vet att jag kommer sitta där på min plats snart igen. Med vissa ställen är det så, det klaffar liksom direkt. Färskt bröd och nybryggt kaffe serverad i en opolerad och ärlig anda räcker långt för mig.

Det är tyst ett tag, man håller sig på sin kant och går inte i vägen för någon. Saker radas upp, veckorna rullar vidare och i korta, korta sekvenser här och där verkar det nästan som att allt går åt rätt håll och utvecklas i en riktning man förväntar sig.
   Man prisar rutinerna, ritualerna och att ha en fast punkt att ta sig till om dagarna. Tar ett par semesterveckor i London och Berlin mitt i november och sedan är man tillbaka igen utan att något egentlgen har förändrats. Blev lite förtjust i en bibliotekarie, var på de gamla vanliga pubarna, dansade en svängom och hängde med bror och försökte lösa världsproblemen. Mest genom att lyssna på låtar, äta god mat och dricka vin. Luffandets minnen täcks snart i blötsnön som faller ihärdigt från det att planet landar i Sverige igen och plötsligt sitter man på en buss i Mjölby tillsammans med gymnasiestudenter som pratar om melodifestivalen.

Tillbaka till jobb igen direkt efter och får sedan en ledig helg. Sitter då på vanliga platsen i biblioteket och läser. Ensamma äldre män och några som spelar schack med utsikt över strandpromenaden håller sällskap. De konsverserar med dova röster för att inte störa oss ensamma herrar som läser tidskrifter och prosa med varierande kvalitet. Då och då hostar någon till, harklar sig eller rör sig mot tidningsstället för att gräva fram ny läsning. Kontrollerade rörelser och en stillsam lunchstund när veckan är på väg att övergå till helg.

En osynlig övergång till helgdagarna, paniken i blickarna släpper något hos de som går över stadens torg. Steglängden kortas ned, större sällskap syns röra sig mot- och hänga på fiken och lunchrestaurangerna runt torget som serverar thairätter och halvhjärtad husman med mycket sås.

Och snön ligger kvar och det är rätt skönt tänker många för då har man något att prata om och sedan går de större sällskapen hem till sina boningar och gör saker de måste och förväntas göra. I trädgården och i garaget och sådant.

Allt går så snabbt ibland, det är svårt att hänga med i svängarna. Plötsligt har man blivit till någon som går hem i tid och betalar allt som dyker upp i slutet av månaden i god tid utan att behöva snacka sig till några dagar extra för att få ihop till allt.
   Den äldre brodern undrar en afton under semestern när jag egentligen blev så organiserad och jag häller upp mer vin till de i sällskapet och förklarar att jag bara försöker på prov ett tag för att se hur det känns. Hur det är att ibland ha någon liten krona över i slutet på månaden och att gå hem i resonabel tid någon gång för omväxlings skull. Alla gör vi väl vårat bästa, putsar på maskerna för att hålla skenet uppe och vara dem vi förväntas vara. Men som en gammal vän och hjälte förklarade för min far när de möttes en dag på hemstadens torg; den där andra staden är en håla, den där staden tär och sliter på tålamodet.

Du kommer bli rastlös, säger poeten på telefon från en bullrig huvudstadsgata och jag förstår vad han menar och slår upp ett glas till. Alla gör sitt bästa och den här tiden på året måste vi alla rätta in oss i ledet, knäppa en extra knapp i rocken och klistra på leenden här och där för att stå ut med tio och tjugo minus och alla tvivel som gör sig påminda.

The Cure, Anna Ternheim, Plura, Kent, Broder Daniel, Håkan Hellström och alla de andra gamla tonårsbanden tillsammans med lagrad whisky kan lösa upp en del av vinterknutarna och väcka alla de goda minnena till liv.     
   Den där tiden innan innan alla överflödiga analyser och tankar tog över och ville sätta sin prägel på allt som dyker upp.
   Cruel Town, sjunger Broder Daniel och plötsligt är man 14 år och lika vilsen igen

Får en hälsning från några mil söderut skrivet med prydlig och vacker handstil. Vi utväxlar hälsningar om hur vardagen och läget är och vad man sysselsätter sig med för att klara sig vidare. På riktigt, streckat papper blir allt lite finare, betyder lite mer. Läser den medskickade fotbollstidningen och undrar om hon vet att jag under ganska många år som barn samlade på just den tidningen, sparade varje nummer och noggrant ställde upp dem i bokhyllan på pojkrummet i nummerordning. Har kvar alla tidningar i flyttkartonger på Gotland och plockar fram dem ibland och bläddrar i dem med nioåringens iver.
   Nio år gammal och prenumerant på den tidningen, då var man klart svårslagen. Lukten från det blanka och säkert dyra pappret, glädjen när mellan varven en Arsenal-spelare prydde postern på mittuppslaget och min fars ganska illa dolda besvikelse när jag så småningom växte upp och bytte till prenumerationer på aningen mer mogna och mindre glättiga tidskrifter.

23 år gammal och med den medskickade tidningen som underhållning till middagen efter jobbet är man fortfarande oslagbar. Skrockar för mig själv åt en fyndighet på sidan 3, ifrågasätter den i varje nummer återkommande topp 15-listan med samma kritiska hummande som jag gjorde som barn när jag läste tidningen till mellanmålet efter skolan och kan nu konstatera att den engelska fotollen under åren som gått sedan det senaste numret nådde min brevlåda har förpassats allt mer till skuggorna av Messi, Ronaldo och Barcelona. I den ordningen.
   Man blir aldrig äldre på vissa områden, står alltid och stampar frysande med autografblocket och vandrar omkring och oroar sig under långa raka veckor för om Arsenals match verkligen sänds på tv till helgen.

Barnet i en 23-årings kropp ringer runt till sportbarerna några dagar innan och kollar hur det ser ut, förbannar den stora mängd hockey av olika slag som den lilla stadens unga män envisas med att följa på de aktuella sportbarerna och därmed blockerar tv-apparaterna.
   Om tillräckligt många av de här männen med sina bilkepsar och tuffa uppsyn vill se hockeyn grusar de planerna på fotbollstittande på barerna och då går man kanske steget längre och ringer någon än mer dunkel pizzeria i periferin i något bortglömt område av stan för att se om de kanske möjligtvis har en parabol på taket. Om de mot all förmodan nu har det så letar man upp vägen dit, man kommer i god tid innan matchstart och köper något flottigt från menyn på väggen. Om Jim är med så köper han en inbakad pizza för det gör han alltid och jag kommenterar att han alltid gör det och Jim småskrattar åt hur förusägbar jag har blivit.
   Ibland har de här pizzeriorna i de bortglömda områdena alkoholtillstånd också och då blir man lite glatt överaskad, men annars, om det är som det brukar vara tar man en Trocadero eller annan lemonad och följer systematiskt matchen på tv:n och skymningen genom fönstret tills storvinstchanserna på tipset är helt borta och mörkret åter är kompakt. Och ja, det är bara Mariestad på flaska som finns att tillhandahålla på de här ställena.

I det här läget av helgeftermiddagen tar alltid Bolton ledningen mot Arsenal från ingenstans genom Henrik Pedersen, Ivan Campo eller genom ett självmål av Pascal Cygan. Alltid Bolton eller Wigan som spöken och Poet-Mattias, Rock-Marcus, Business-Mattias, Grafiker-Per eller någon annan kumpan som tröstare. Kanske drar de in en runda till och man pratar om situationen och det känns genast bättre. En gång kom Johanna promenerande långväga ifrån till puben i norra London precis när Aaron Ramsey bröt benet borta mot Stoke och det fanns inte så mycket mer att säga om den saken.
   Jag och Business-Mattias misslyckades nog där med vårt försök till introduktion i Arsenal-tittande. Vi var mest tysta resten av matchen, men puben hade ett bra erbjudande på Sambuca-shots som efter matchen räddade introduktionen till ett godkänt betyg.

Jim är oftast ganska lågmäld vid förlusterna. Det slutar oftast 1-1, 0-1, 1-2 eller dylikt. Nästan aldrig kommer en befriande och solklar hemmaseger med 3-0. Bara ibland, när man av någon anledning inte följer matchen. Nick Hornby beskrev det där briljant någon gång och jag skriver under på hans ord om att livet sällan är som en storseger på hemmaplan. Oftast är det mer av en regnig, bökig, reservbetonad och kulen 1-1-historia borta mot Birmingham i cupen som leder till en ännu mer luguber omspelsmatch någon annan dag.
   Men man glömmer och går vidare, dricker upp extrarundan och ser fram emot kvällen igen.

Sedan kollar man jobbschemat för nästa vecka och inser vemodigt att man kanske kommer att missa QPR borta eller Liverpool hemma på grund av helgjobb. Men man säger inget om den saken, döljer besvikelsen, låtsas att det är i sin ordning att missa en del matcher under säsongen. Sedan loggar man i smyg in på någon nylanserad streaming-sajt och följer matchen ändå vid skrivbordet men är noga med att inte prata om matchen för mycket på måndagens morgonfika med kollegorna eftersom man som sagt var på jobbet och arbetade.
   Under matchens gång går man kanske då och då till skrivaren för att hämta några utskrivna papper, ringer något telefonsamtal eller bara med snabba steg skyndar genom korridoren för att via övriga helgjobbande kollegor att man har fullt upp. När man hämtat en kopp automatkaffe  småspringer man tillbaka till dataskärmen och den taktiskt låga volymen för att se klart eländet som ser ut att sluta med maximalt en poäng. Steven Gerrard skruvar in en frispark och då stänger man av och gör trots allt ett handtag resten av dagen.

Självklart är det väldigt svårt att inte lägga sig i detaljer när kollegorna sammanfattar matchen. Man håller med om att målet var snyggt, för det kan man ju lika gärna ha sett på höjdpunkterna på sportnytt.
   Det går oftast bra ganska långt in i analyserna, men till slut bara måste man rätta någon som påstår att Santos hoppat in som högerback under hösten. Det ska ju såklart vara vänsterback och man mumlar något lite lätt irriterat angående den självklarheten, dricker ur sin kopp och går sedan tillbaka till sysslorna innan man har avslöjat sitt streamande.

Inget av ovanstående står såklart skrivet i svaret på det prydligt och mycket vackert skrivna brevet, men kanske att den medskickade fotbollstidningen uppskattades oerhört mycket. Det och att han önskar henne lycka till med hennes nya äventyr i skidcirkusen och att det var väldigt kul att höra ifrån henne igen kommer att finnas med i svaret.

Solen skiner från början av helgen ända till slutet, från norr till söder och tillbaka. Det här landet är så vackert ibland att det gör ont. Tusenbitarspussel färdiglagda på rad, mil efter mil. Dovt bakgrundsljud från motor och bilradio gör honom sällskap genom timmar av umgänge med sig själv utan möjlighet att komma undan. Den klarblåa himlen, de morgonpigga joggarna och receptionistens glada leende när hon serverar frukostbricka som obarmhärtig kontrast till hans egen förvirrade och dämpade morgonversion av sig själv. Samtal i ett kök, kaffe i solen, skogspromenad, en stökig bar och en biltur.
   Sett utifrån säkert idealiska och fina dagar utan möjlighet att skymta ens en liten del av alla de där gnagande oroskänslorna och tvivlen. I köket sent på natten blir allt utom det som är viktigt sagt fast de har det trevligt ändå och när det blir dags att tacka för sig och han kommer ut på gatan är det nästan precis samma mörker som hans minns det natten innan det var dags att dra vidare igen. Promenaden över det roliga torget med bara gamla ihopknölade kvitton på hand så märkligt bekant. Inga ess, kungar eller damer. Det är alltid dags att dra vidare, det blir alltid tidig helgmorgon utan att allt det som är viktigt blir aldrig sagt och så verkar det vara bestämt.
   Tillbaka i den mindre staden igen verkar allt vara sig likt. Det söndagsskymmer när han rullar förbi macken och hamburgerstoppet vid avfarten och sedan är han hemma och innanför dörren. Den vilsna gamla legosoldaten från Balkankriget som han drack whisky med en gång på sensommaren cyklar förbi på en av sina planlösa rundor runt i stan i brist på annat att göra och i parken är fontänen avstängd för den här säsongen.
   Det är stammisar här och stammisar där, idel kända ansikten. På baren får han en skål jordnötter som någon slags uppmuntran av en ny bartender och känner sig tvungen att beställa en runda till.
   Solsidan skymtar punktligt i vartannat fönster längs gatan hem och är som Stenmarks andra åk inskrivet i väggkalendrarna och lättar upp slutet på veckan. I tanken är vi redan instämplade för veckans jobb men skrattar ändå åt Ove och companys tokigheter i rutan. Måndagen dyker nästan upp som en befrielse. Man kan skaka mattor och storhandla, bli omkörd av sopbilen och morsa på en kollega och tycka att man är på gång och på väg igen.