Publicerad 2011-11-24 22:11:48 i Allmänt
En intensiv pingismatch spelas på kvällen mot poeten. Tom gymnastiksal, målmedvetna slag och ett nedsläckt gym på övervåningen. Halvtaskigt ljus och i ena änden av salen scenen redo för skådespel. Ett ekande, tomt ljud mellan väggarna efter varje slag vi slår. Som scener ur en film. Poeten vinner, han har blivit riktigt slipad den senaste tiden, poeten.
Poeten pratar mycket om pingis som en slags terapi. Vi liknar det vid dans och rytmik fast vi hör hur ihåligt det låter. Slagen ekande det enda som hörs en stund. Spelar som terapi, för att få vara i stunden för en kort sekvens. Alltid är allt innan och sen. Det som ska bli någon annan gång. December kommer plötsligt, när mörkret är som mörkast och inte ens alla de tända ljusen förmår lysa upp de påpälsade byborna.
Advenstid och det gäller att vara på tå. De utför sina sysslor, gör sitt bästa. Pyntar och gör fint. Traditioner som ger trygghet, färger som känns igen och kommer tillbaka. En julstjärna i ett fönster på andra våningen som påminner om något. Tar mig alla år tillbaka på en kort sekund. Den blinkar till.
Ibland kan allt hända på ett år och ibland händer ingenting. Tid som rymmer mer än man sedan kan minnas. Sent, sent om natten ligger byborna vakna, de minns, drömmer och glömmer. På morgonen är saker mer som de ska vara, då är tvivlen väl undanstoppade. Gömda i stela leenden och fyllda kundvagnar. Snart är det ett nytt år igen och då är allt åter möjligt igen, alla får en chans till att göra om och kanske rätt.
Publicerad 2011-11-17 21:19:09 i Allmänt
En morgon är allt plötsligt på ett märkligt sätt fruset och konserverat. Ytterdörrar öppnas den morognen, förvånade människor möter frosten och ryggar för en stund tillbaka. Tvekan inför dagen som väntar. En stark vind har dragit in och förstelnat allt i sin väg, tagit något hos dem med sig, skrapat på ytan. Det är dimmigt och allt har ett hölje av is runt sig.
Inget rör sig fritt eller obehindrat, alla bär på något extra och tungt i stora otympliga ryggsäckar på ryggen. Förlamat men ändå med svaga antydningar till rörelse går allting vidare i de gamla spåren. Spårens riktningar kan fortfarande skymta under lagret av is, allt är inte dolt än, det är inte försent. Vintern har greppet om oss och om allt men det behöver inte vara försent för det. Det är aldrig försent. Sen blir det helgdag och plötsligt vårsol igen och andningen går lite lättare.
Ryggsäckarna åker av för en stund och vid affärens kyldisk väljer en gammal man extra stora räkor till kvällens middag. Solen tinar alla. Ett kärt återseende, ett hjärtligt skratt och en familj i en bil utanför hallen som väntar på yngste sonen efter hans bragdmatch. Leenden i bilen som lärt sig att glömma och gå vidare. Det är en bragd i sig, de ser det ljusa och det bra och lördags-solen skiner på alla som ändå orkar ta sig upp och vara närvarande med sin omgivning.
Publicerad 2011-11-09 18:06:42 i Allmänt
Ett par monsterhörlurar agerar kvällsnöje på onsdagskvällen. Ljuvliga toner av musik som andas nytt och agerar bron bort från gråskalan. Det är kallt och klar himmel. En stor, rund måne värd namnet tar sig upp ovanför villorna i backen och ger ljus lite längre än mörkret vill. Snälla leenden och snälla människor, veckan kavlas ut till något som liknar det vi pratade om. Så som vi sa att det skulle vara.
Försök att få saker gjorda avlöses av läsning i alla former. November och läsning, ni verkar komma bra överens.
I en cykelverkstad inne i stan står tre herrar och skruvar på varsinn cykel. Det luktar olja och gummidäck. Sådär som cykelverkstäder alltid luktar. Herrarna är på gott humör och fullt upptagna med sitt skruvande. En radio står på och spelar ungdomlig musik. Herren längst in i hörnet är redan pensionerad men är där frivilligt, säger han.
Han berättar i en kort paus från verktygen att han tillverkar cykelhjul och ser till att de kommer på rätt plats. Det är hans stora intresse. Jag är förundrad. Och förvånad. Jag har aldrig träffat någon som tillverkar cykelhjul förut. Jag säger att jag studerar journalistik.
I en tyst by någonstans i Sverige spelar tre tysta män en tyst och tät biljardmatch i ett dunkelt vardagsrum. Den tystaste mannen vinner.
Publicerad 2011-11-09 09:27:55 i Allmänt
Avstigning via bakdörrarna. Inte framdörren. Han som kör är bestämd. Han som är på väg att kliva av i en liten by står en annan gång i ett annat liv och för en livlig diskussion med chauffören. Stora gester och jargong, klart oense om något de nog helst ville glömma. Ofrivilligt sammanflätande i en nattlig konflikt.
Nattbuss är en hel bok i sig. Varje tur en roman med alla dramaturgins ingredienser. De som inte gett upp, de som är på väg och de som bär allt de äger med sig, alla karaktärer fraktar nattbussen genom dunkla gator på slitna säten. Mörkret är regent, men i det svaga ljuset från varje liten läslampa ovanför varje stol är nattbussens karaktärer i centrum för en resa.
En resa i ett rampljus. De sitter i strålkastarljusets svaga sken. Det är deras resa, deras föreställning. Avstigning via bakdörrarna, inte framdörren. Det säger han som kör till den unge mannen som ska kliva av i en liten byn. Det är på väg att bli mörkt ute. Nästan allt han äger bär den unge mannen omsorgsfullt i sin väska. Snart blir eftermiddagsbussen till nattbuss.
Och han som kör bestämmer över föreställningen. Han sätter upp reglerna för pjäsen Nattbuss.
Publicerad 2011-11-05 20:44:03 i Allmänt
Den lilla skogsvägen mynnar ut i en mindre stig och blir sedan till små upptrampade spår som vägleder genom snåren och de tunna trädstammarna. Mossan är mjuk. Spår av skogsarbete och somrar som redan varit. Vid åkerns kant, precis i skogsbrynet, skymtar ett jakttorn.
Han som promenerar där omsluts sakta av dimmans långa och starka armar. De håller honom fast. Det blir tyst och han ser inte så långt framåt. Han som är ute och promenerar har stannat till en kort stund. Stannat, för dimman håller honom i sitt grepp. Håller honom i nuet. Han står där utan namn och utan plikt på bilden som fryser stundens magi.
I dimman, i ögonblicket där och då. Han som har promenerat, men nu stannat, ser inte vad han har framför sig och verkar ganska nöjd med det. Ögonblicket en flykt. Jakttornet som en svag kontur. Det bryter av och sticker ut mot åkerns släthet.
Står still gör han i sin stund, men ska snart resa vidare igen. Det ska han alltid. Alltid är han på väg till något annat, någon annan gång. Och alltid annars ser han som är utan namn och plikt långt, långt frammåt.
Där den upptrampade stigen blir odlad mark befinner han sig i dimmans armar och mitt i nuet. I ett eget rum, en vänthall innan något annat ska ta sin början. Står blick stilla, fast snart ska han promenera igen och snart ska han resa igen, för det ska han alltid göra.
Publicerad 2011-11-04 17:59:36 i Allmänt
Det nya och det redan befästa möts på mitten och försöker samsas om något. De håller försiktigt och trevande varandras händer. I en egen elegant vals försöker de följa takten. De är nog inte överens men heller inte helt oense. En roman på rummet i kontrast till den där festen i staden och en helgrapport från Berlin som får en på fötter.
Glada nyheter, vals på olika vis. Poeten från Stockholm skriver rader som tar en dit man vill vara och ger anslaget till helgen ett nytt skimmer. Fast mörkret sedan länge har befäst sin makt över dagen utanför fönstret så ger poetens rader biljetter till något annat och kanske nytt.
Det gamla är inte alltid så farligt, men tittar förundrat och nyfiket på det nya. Får det inte att gå ihop och sneglar med ett bekymrat veck i pannan. Kan nog inte förstå men försöker hålla sams och verka i sin nya bubbla. Det skiner om poetens rader skrivna från huvudstaden. Inte förklarande, men målande och vackra. Beskriver och sätter ord på. Precis det som de behöver som takt till sitt dansande. Det gamla och det nya möts i en vacker vals över golvet.
Publicerad 2011-11-02 16:43:33 i Allmänt
Visbyhäng och starkt, svart kaffe med Viktor blir i aftonen Tintin på bio. Går innan filmen och är lite orolig och nervös. Trampar av och an. Lite steget efter alla andra har jag nu tagit mod till mig för gå och se den i media väldigt uppsnackade filmen. Vill inte att filmen ska rasera hela min relation till fenomenet Tintin. Det är ett högriskprojekt och jag får inte ur mig mycket vettigt innan visningen börjar.
Reklamen känns som en evighet där jag sitter i min stol, tyst och tankspridd. Förväntningarna är på topp minuterna innan. Sådana där 3d-glasögon ska man ha på sig och jag bär plötsligt dubbelbrillor. Bågarna på båda glasögonen är ganska tjocka och jag ser förmodligen ut som en bisarr seriefigur, tänkt något flugliknande, som tagit sig in i biosalongen. Men de andra besökarna har också tagit på sig glasögon och är fokuserade på filmen och inte mina två glasögon.
Första 3d-filmen för min del förrsten. Känslorna liknar de som infann sig före avspark på min första Arsenal-match på plats som åskådare. Då satt jag en kylig marslördag på läktaren, utan 3d-glasögon, men med en ganska ful mössa på huvudet och småfrös i norra London. Jag var stum av beundran inför upplevelsen och försökte att inte låtsas om att mössan var lite stickig och kliade. Försökte smälta in och se ut som att jag spenderade varje helg på läktaren. Försökte se avslappnad och lagom ointresserad ut, smusslade med kameran. Men jag tittade mer på hur åskådarna omkring mig agerade och levde sig in i spelet än vad jag följde matchen på planen.
På bion i Visby ägnar jag däremot mitt fulla intresse åt vad som sker på duken. Och det är ganska bra. Min oro innan var obefogad. Filmen är ett välgjort och fint verk som gör Tintin rättvisa.
Snackar med storebrodern dagen efter. Han har alltid hållit Tintin mycket varmt om hjärtat och fört vidare det till mig. Jag ger mitt omdöme, säger att jag tyckte filmen var helt okej.
"Ska inte se den", svarar storebrodern kortfattat.