etwo

Tillbaka för ett par dagar igen. Inte mycket blir uträttat, men det är i sin ordning.

Går upp en stund i gryningen och hamnar mitt i regnskogen. Fågelsången har redan pågått ett par timmar. Vårens explosion går att följa ända in på husknuten, allt är i rörelse. Går och lägger mig igen en stund innan frukost.

Det blir kaffe på altanen och lata dagar. Åker med far på tur söderut för att köpa några burkar honung och lämna ett par andra i retur. Vi tar en omväg längs med kusten, precis som vi brukar göra. Fiskelägena, campingplatserna och gårdsbutikerna väntar på invasionen, det är tiden innan, ännu hörs inga ”tjena, hur är läget?” Stämningen är mer lågmäld, inget oviktigt avhandlas av de lokala förmågorna.
   Några lägger metodiskt och under tystnad ett tak på en stuga medan några andra klyver björkved i massor.

April och maj, året startar upp på riktigt, alla släpper på handbromsen.

Inne i Visby tänds grillarna igen och skapar ett moln över villakvarteren. På en balkong har kalasandet börjat tidigt. Jim och jag tar det lugnt, vi gör ingen fest av kvällen. Det är lördagskväll och vi sitter i soffan och pratar som vi gjorde förr. 
   Inte så mycket blir sagt egentligen. Jim behöver något nytt, något annat, säger han. Vi är aldrig i takt med tiden, konstaterar vi. Han röker och tar en ny Becks från kylen. Inget är som det var då, vi tar oss ända tillbaka till brytpunkten, sista fikat, dagen innan allt blev brutalt verkligt. Jim talar om den mörka hösten som kom sen. Det kommer alltid en höst också, alltid ett kvitto.

Några av hans vänner kikar in, skålar och säger hej. En av dem ställer ifrån sig sina blankputsade Martens i hallen, virar av sig en svart elegant scarf och har snygga tatueringar. Jag pratar med henne om sommarens planer och det räcker bra för mig just nu.
   Skjutsar det coola gänget ned på stan och kör hem fast jag längtar ut lite jag med. Nattradion mitt sällskap genom skogen.
   Vaknar till en ny vårmorgon och vi går ned till stranden.

Ser mig själv stå där vid havet med där med en färgglad flytväst och ett fiskespö i kvällssolen. Där möter jag mig själv på cykeln efter en badutflykt och ute i vattnet simmar jag med nytt cyklop. Jag och bröder gånger två dyker och simmar ikapp, längst tid under vattnet vinner. Uppe på land igen står jag och kisar i solen och undrar vad som finns på andra sidan horisonten, hur det ser ut där. Jag vill hoppa på ett av alla de där lastfartygen som stånkar förbi i olika väderstreck och se var jag hamnar.

Den här gången hittar vi en gammal ilandfluten plastlåda och konstaterar innan vi går hem igen att det blivit mer sand på stranden och att det är ganska kallt i motvinden.

Dagen efter tidig morgonfärja tillbaka hem eller bort och mot alla år som kommer. Blir ett år äldre än James Dean och så är det hastigt vardag igen med analkande kvällsvecka på redaktionen.

Jag undrar i slutet av vårt samtal om jag glömt att fråga om något. De två Syrier jag dricker förmiddagskaffe med undrar om och varför världen har glömt bort Syrien. Glömt kriget som rasar för fullt.
   En konstnär och en kommunikatör. De kisar i solen och sneddar världsvant och lite nonchalant över gatan så att jag hamnar några meter efter. Damaskus är aningen större än Motala.

En annan syrier i stan jag träffar då och då i olika sammanhang är frisör och följer utvecklingen i hemlandet noga via sattelit.
   De här tre har alla sin släkt kvar i landet och sitt mörker att handskas med. Men de försöker att få vardagen att fungera så gott det går ändå.
   De lämnar in bilen på besiktning, grillar när vädret tillåter, är förkylda ibland och lägger upp blocketannonser på urvuxna skridskor. De gör som folk gör mest, är som folk är mest. Håller skenet uppe.

Men precis runt knuten, i det som var deras vardag för inte så länge sedan pågår en parallell tillvaro för de som är kvar. En svart parentes för oss i väst som inte har något synligt ljus alls i närtid.

”Det påverkar allt, man kan inte bara koppla bort det”, säger den inflyttade konstnären utan att jag lyckas föreställa mig hur han har det.

Jag lyckas inte heller med att somna efter Agenda i SVT2. BBC:s inslag från Syrien gör sig efteråt alltför tydligt påmint och knackar på dörren medan jag vänder och vrider mig i sängen.
   Att se pojkar i elva-tolvårsåldern tjänstgöra som vikarier på sjukhus i staden Aleppo i brist på annan personal efter att äldre läkare omkommit gör ont.
   Pojkarna på sjukhuset sköter sysslorna med bestämda och målmedvetna blickar, de har ögon som redan har sett det mesta.

”Varför har världen glömt Syrien?”
Frågan ekar obesvarad i lägenheten medan gryningen långsamt gör sig påmind och det blir en ny vardag igen.

Tolvåringen i BBC-reportaget som jobbar på sjukhus i krigets epicentrum. Blir han någonsin åter sig själv, den han har varit? Vaknar han någonsin igen med känslan av att en ny och helt vanlig vardag gryr?

Kanske han överlever striderna i Aleppo och så småningom växer i den alldeles för stora vita läkarrocken han bär.
   Men vem växer han upp till, vad har han med sig i bagaget att bygga någonting på. Knappt ens ett handbagage. Pojken berättar med fast blick och sansat kroppsspråk framför kameran att han tagit hand om personer med ansiktet bortsprängt och att en patient på mottagningen dagen innan inte hade något huvud kvar.      Finns hos pojken någon tro på mänskligheten alls kvar när han blir stor, jag tänker på allt han har kvar att se. Kommer han att kunna lita på någon igen?

Själv ställer sig pojken i slutet av reportaget frågan vad det är som händer med världen. Frågan kommer att hänga obesvarad långt efter att jag har somnat, vaknat och somnat igen. Och varför vi i väst verkar ha glömt bort Syrien, det vet jag inte heller.

Pulsen, skratten, viljorna, köerna och ambitionerna. Vaknar alldeles för tidigt mitt i drömmen. Jag vandrade längs citys trottoarer med tydliga mål och visioner. Jag drömde om att i en bil planlöst åka ut ur stan. Söderut och kanske ända till Paris.
   Blackwall Tunnel, Ashford, Dover och Paris stod det på vägskyltarna. Till ljudet av morgonekot är jag bryskt åter tillbaka i verkligheten. Korrespondenten Daniel Allings röst ger trygget med en rapport från Berlin men mycket mer är det egentligen inte.

De ska sopa bort allt grus från gatorna nästa vecka. 80 procent av kornen får de med sig, resten blir tydligen kvar. Solen skiner och vi dricker automatkaffet ur våra företagsmuggar utomhus. Känslan är att våren har smugit sig på för att stanna den här gången.
   April och sedan maj, månadernas månad. Allt blir möjligt igen, men kan ändå knappt andas, försöker komma ihåg hur man gör.

Rutiner och ritualer är räddningen. Planera minsta rörelse så kanske det går ett tag till. Samma låtar, samma album och de gamla spåren i samtalen.
   En dag, en vecka, en vår till bara. Det kan gå. Isen i kanalen smälter mer och mer för varje dag, den är bräcklig men man tar sig ännu hela vägen över.

Försommaren förra året, allt hade ett slut, allt var tvunget att bli färdigt. Jag ville släppa taget men hade glömt bort hur man gjorde. Fick lift ned till Malmö istället. Åt lunch med lillebror på halva vägen och sov resten. Satte ord på rädslorna och han förstod. Jag trodde jag skulle stanna kvar i söder länge, men det blir inte alltid helt enligt planerna.
   Vad hände med känslan av att vara på gång, studentens optimism. Det enda som har följt med på vägen är oron, rädslan för att misslyckas.

Måla och se vad det leder till. Det är lagren av de olika misstagen som gör det, som skapar helhetsintrycket av det färdiga verket, säger konstnären jag träffar. Jag antecknar och skriver rent lite senare. Hon säger att mina frågor är bra.

Kollegor dricker kaffe ute mot södervägen hela veckan innan den tar slut och helgen kommer. En ung man i en tjock vinterjacka säljer påskliljor utanför systembolaget för 15 kronor styck och några ivriga själar står och hänger på låset till kvarterskrogen dörren bredvid.

Det vårstädas, byts däck och sopas grus om vartannat i stan. Jag ställer undan kängorna och hänger in rocken några dagar och känner mig genast avslöjad.
   Det är enkelt att komma på mig, ingen större eller omfattande utredning behövs. För att fånga in mig behövs bara ett hej och hur är läget.

I bilen på den engelska landsbygden kör vi alldeles för fort men kommer ändå för sent. Det gör inget, jag är ju tillbaka, jag kan andas igen.
   Vyerna från hotellet är fantastiska. Från rummet har jag majestätisk uppsikt över hål nummer nio på golfklubben och nästa morgon vaknar jag med energi fast det visst blev lite sent. 

Min farfars morfar Olof Persson var i slutet på 1800-talet agent för biljetter till Amerika. I Skåne sålde han drömmen om ett nytt, bättre och rikare liv. En enkel till Brooklyn via England gick loss på 70 kronor om man köpte av honom.

Parallellt med att kränga biljetter brann Olof för skrivandet och jobbade på flera små- och medelstora dagstidningar. Han var rastlös och ville ständigt framåt. Han hade ganska svårt att vara nöjd med det han hade.
   Knappt hundra år senare slukar jag hans livshistoria, som en ambitiös släkting har sammanställt.

Tack vare alla brev, dagboksanteckningar och tidningsartiklar Olof lämnade efter sig har min släktning många år senare kunnat lägga pussel och skissa fram bilden av honom.

I ett spartanskt inrett rum i en storstad för ett par år sedan läste jag sida upp och sida ned om Olof. Jag var då på språng i tanken, på flykt ifrån något och lät mig finna tillfällig ro i hans äventyr.

En sommar senare hade jag lämnat rummet i storstaden och bodde ett tag i Skåne. Vid lunchtid varje dag promenerade jag till mitt vikariat på en medelstor dagstidning i Malmö. Vid midnatt gick jag hem igen genom samma kvarter och jag antar att det var i sin ordning att jag längtade bort precis som vanligt. Jag skulle ha nappat på en enkel till Brooklyn direkt om jag mött Olof på vägen, men föreställde mig samtidigt att jag kanske hittat hem.

Min sommar i Skåne finns inte bevarad i några arkiv. Hur ambitiösa mina släktingar än är om 100 år så kan de ändå bara fantisera om hur den var. Jag skriver ju sällan brev till dem jag tänker på och dagbok alldeles för sällan. Bara ibland sparar jag tidningar med mina texter i. Malmömånaderna kan ha varit en dröm, en digital sommardröm.
   Den finns bara dokumenterad så länge sociala medieföretag är snälla nog att de i sina databaser sparar meddelandena, bilderna och hälsningarna.

Min längtan bort finns bara så länge jag själv minns den. Sommaren lever bara kvar så länge vi som var med är vid liv. Ljudet av skratt och syntarna i gränderna når inte in till några arkiv.
   Släktingar som om ett sekel eller så går i dammiga arkiv och längtar bort till något annat kommer inte att kunna finna någon tröst i att jag också, i en annan tid sneglade mot staterna ibland.