etwo

Så är vi samlade igen. Bara för en kväll, men ändå, en återsamling är en återsamling. Det behövdes ingen midsommar eller något sådant i år, utan faktiskt bara en fotbollsmatch på rätt plats i kalendern för att vi skulle lyckas beblanda oss med varandra den här sommaren med.
   En lagom stor teve, en grill, en trädgård med kvällssol och lite tjeckisk öl är egentligen alla ingredienser vi kräver av sådana här sammankomster nuförtiden. Det finns så många trådar att dra i, så mycket tid att komma underfund med var den egentligen tagit vägen och en och annan rövarhistoria att dra, så alltför många övriga ingredienser blir lätt överflödiga och till och med distraherande.

Matchen mot engelsmännen blir en både glad och ledsam historia, men vi är alla efteråt ganska nöjda ändå. Zlatan med sällskap bjöd trots förlusten upp till något som liknade dans och föll med flaggan i topp. I barndomsstadens kvällsmyller några timmar senare går åsikterna dock isär mellan gemene man om hur matchen egentligen gestaltade sig. Var och varannan på barerna visar sig inte ha följt tillställningen och vill inte heller lyssna till våra amatöranalyser.
   En dörrvakt vill granska legitimationen två gånger, en gammal kollega rumlar in på stället med en glödande cigarett i mungipan och hälsar glatt.
   Det råder sedan länge oklarheter kring huruvida man får röka på just den här uteserveringen eller inte. En halvtaskig Dj spelar skivor med utgånget datum och får oss att stanna på uteserveringen framför att ta plats på det lagom engagerade dansgolvet, eller i någon av sofforna där man hör Dj:n lite för väl. Herr Dj verkar väldigt nöjd med sin kväll och får ta del av en shotbrickas innehåll när en barbesökare slår på stort och glömmer nästan bort sitt skivspelande för en stund.

På frågan om man får röka eller inte dyker det inte upp något helt tydligt svar den här kvällen heller, men någon tar ett initiativ till blossande ändå. Vakten har fortsatt fullt upp att vid ingången noggrant granska legitimationer och har ingenting emot att det från olika sällskap på uteserveringen stiger små rökpelare. Snart är den där matchen glömd och återsamlingen vi hade har blivit mer av ett mingel åt olika håll.

Teologistudenten, som verkar vara på gång med många olika saker i år, går till baren och bjuder på en runda. Teologistudier verkar nuförtiden innebära många rundor i baren, i alla fall om man lyssnar till studentens historier från sitt andra år på universitetet. Mina få galna historier från journalistikåret i skogen sinar väldigt, väldigt snart, ja vi hinner inte ens dricka upp det teologen köpt innan jag försöker lämna de galna bitarna i brist på just galenskaper att berätta om. Jag tar istället upp situationen på bostadsmarknaden och gräver ned mig en stund i de högervindar som blåser på olika håll i Europa. Min kristne vän drar ytterligare någon fräck anekdot innan vi splittras på olika håll i andra samtal. För blivande präster verkar det våras med en sällan skådad ungdomlighet och sprallighet.

   Det måste helt ha undgått mig tidigare, att teologer var så mångfacetterade och vidsynta i sina resonemang.

Bland annat det tänker jag på när jag tillsammans med rock-Marcus tar mig hem i morgonen genom vår gamla stad, som vid den här tiden på dygnet inte myllrar utan mer känner efter och tar sig samman inför soluppgång och lunk. Rock-Marcus konstaterar att en gammal stridsvagn utanför det gamla regementet har förlyttats. Jag konstaterar efter en extra titt samma sak och ser att en reklamskylt för ett gym eller liknande har ersatt den gamla tanken. Alla i min gamla stad verkar äga ett gymkort och alla verkar enligt dem själva ha kommit över den bästa dealen när det gäller de här olika typerna av kort. Teologen har ett han också, vill jag minnas att han berättade.

Dagen efter blåser det lite kallt och regnar då och då. Rock-Marcus och jag prövar division 2-fotboll som underhållning och kan bland annat konstatera att de bytt märke på både ketchupen och senapen på den i annars identiska division 2-arenan. Det kan vara så att sockerfria alternativ ersatt de tidigare sorterna, och även fullkornsbröd till korven går numera att välja till vid beställningen av den kokta halvtidskorven. Hemmalaget förlorar med 2-1 och vi muttrar något om lågt tempo innan vi åker hem.

I år måste det bara bli Tyskland. Allting pekar på det precis som vanligt under inledningen av de stora mästerskapen. Men i år, alltså Tyskland är ju bara hur bra som helst. Att skåda med vilket lugn och vilken sans det tyska laget metodiskt, steg för steg bryter ned och besegrar ett Holland fullt av världsspelare är en behållning och något väldigt, väldigt vackert för ett fotbollshjärta.

Regissören, dirigenten och nestorn, Bastian Schweinsteiger, är så klok att man måste nypa sig i armen. Det känns som att han har lika bra överblick nere på planen i sin mittfältsposition som alla kameravinklar och VIP-loger sammantaget. Han finns alltid tillgänglig för en passning och han ser alltid en lucka att sticka in en öppnande passning i. Han håller i när han ska hålla i bollen och han väljer ett tillslag när det är rätt läge för det. Man blir nästan irriterad på karln, han känns mer lugn och sansad än många hemma i sofforna. Det ska inte vara möjligt att sprida det lugn på planen som han gör till det tyska laget.
   Ett tag, under en kort period i går mot Holland var tyskarna lite illa ute. Efter Robin van Persies reducering såg det aningen skakigt ut och Holland kunde ta sig framåt och hota i tyskarnas straffområde. Då, när det som bäst behövdes spred sig det stora lugnet i Joachim Löws lagmaskin. Det var som att hela laget tillsammans drog en varm och trygg filt omkring sig, gemensamt satte sig vid lägerelden en kort, kort sekund och bestämde sig för att reda ut stormen de hamnat i.
   När de bestämt sig för det spelade de vidare som om ingenting hade hänt, som att de aldrig varit illa ute och fick med sig sina tre poäng från den på förhand kluriga matchen.

Visst, man kan tycka det är tråkigt att se Thomas Müller skaffa fram hörnor på alla möjliga sätt i slutet och dribbla runt nere vid hörnflaggan och man kan avsky maskinens syniska tidsdödande bollrullande. Man kan hävda att det är fel, fotbollsdödande och allt möjligt annat, men man kan också bli oerhört imponerad över lugnet de agerar med.
   Tyskland är ett lag fullt ut och ett så pass skickligt sådant att det borde räcka hela vägen den här gången. Glömde även att nämna att Schweinsteigers tillslag heller inte är att leka med. Såklart.

Han cyklar den vanliga grusvägen ned och allt är precis som det brukar vara vid den här tiden på året. Stranden ligger helt tom och redo att upptäckas. Vågskvalp, öppen obruten horisont och bara några små moln som bryter bilden av total idyll.
   Han blir alltid lika handfallen, alltid lika liten som människa och helt oförstående inför allt. Saker hamnar ur sitt sammanhang och han tvingas spendera lite tid med bara sin trista version av sig själv som sällskap. Det är själva meningen med de här små ensamutflykterna. Han försöker lägga pussel och begripa, men trots ett sinne på helspänn och tankar lika kristallklara som det blågröna vattnet några meter framför sig förblir resonemangen dunkla utan några givna svar alls. Han trampar vidare några kilometer till längst med dåtidens småstigar och skrapar sedan ihop tillräckligt med enkronor ur fickan för att köpa starkaste kaffet på menyn på det lilla bageriet och fiket. Deras lilla uteservering och dagens lokaltidning agerar bra förmiddagsterapi. Han konstaterar att det nog blivit sommar trots allt.
   En medelålders herre från huvudstaden med långt hår i en hipp frisyr och lösningar på alla världsproblem några bord bort bekräftar hans misstankar om den varma årstidens ankomst.
För några veckor sedan stod han med hjälten för året på en skoltrappa och försökte förklara för honom hur han lyckats med målet att inte hoppas på något eller involvera sig själv fullt ut i sammanhanget. Årets hjälte förstod ingenting. Han sade att man måste tro på sig själv, att man inte behöver försöka för mycket. Morgonen var tidig och det var precis i slutet på året som hjälten agerat hjälte under. Hjälten försökte nog förklara att man inte kan fungera riktigt fullt ut om man utesluter sig själv från saker, att man inte kan radera sig själv från olika sammanhang. För eller senare trillar man dit.
   Hade hjälten kunnat se honom på cykeln hade han kanske ändå förstått. Starkt kaffe, sol, tidning och penna räcker inte långt på vägen fast man vill. Då och då hamnar man ibland, utan att man har förstått det, på vägar och stigar som bara har en riktining och ett möjligt slut. Man rycks med till vägar man måste man ge sig in på för att det känns rätt eller något. Det är som att köra huvudet i en vägg och det visste både han och hjälten där på trappan utan att de sa något om saken.
Hjälten har sitt att tänka på och han låtsas ha nog med sitt, men vet att ett avslöjande är närmare än någonsin tidigare. 2012 är förvirrat och schizofrent, de där hjältarna behövs och han vill tacka för allt utan att ha en aning om hur man gör sådant på ett värdigt sett.