etwo

Det blir på något sätt söndag igen. Dagarna snurrar ihop sig såhär i midsommartider. De lite större städerna i det här landet är ingen blomstrande eller idyllisk midsommarträdgård direkt.

   Ett sällan skådat lugn och vakum lägger sig plötsligt och utan förvarning lagom till de första av högtidsnubbarna intas i skärgårdar och på segelbåtar och lantställen runt om i de svenska landskapen. Alla människor är spårlöst försvunna från gator och torg.

   Kvar står en och annan bil parkerad, en herrelös hund nosar runt i kvarteret och det kinesiska paret som har tidningskiosken på hörnet håller ännu öppet. De har inga kunder, men de håller tappert ställningarna hela dagen. Han noterar det på en av sina planlösa promenader tillsammans med amerikanska turister i dyra segelkläder och proffesionella kamerautrustningar. 

   EM-studion i televisionen håller även de öppet, men med sviktande entusiasm. Skärgården lockar väl även dem.

 

Regnet blåser bort och utöver Köpenhamn istället och skänker några timmars sol under kvällstimmarna. I tidningen står det något om att man ska passa på. Med vad eller hur framgår för honom inte helt klart. Men man ska i alla fall tydligen passa på.

   Nästa morgon piskar regnet mot fönstret igen utan någon pardon och bara att ta sig upp är värt medalj. Han får en lampa uppsatt i taket och ett stort torkskåp från lägenheten uppkånkat några luriga trappor upp till vindsförrådet. Han äter gröt och lyssnar på radions sommarpremiär fast han tycker det blir lite långtråkigt efter ett tag. Det är svårt att ratta in rätt kanal på hans budgetradio också, så en del knaster kompar den allvarliga rösten.

   Ny dag och ny planlös promenad ger tillfällig ro. Han vet inte om det är ett bra eller dåligt tecken att han ser fram emot att göra ett handtag igen. Han behöver något som gör honom förtjänt av kravlösa exil från landet rätt och riktigt. Hans egna bilder av de bitarna är sedan länge bortblandade i olika högar.