etwo

Han kommer ihåg första filmfestivalen i London. Han besökte bror och såg Marie Antoinette och innan de gick in fick han smaka några klunkar öl utanför en bullrig pub på ett hörn i Soho fast han inte hade åldern inne. Det var lite svårt att hänga med i handlingen på grund av språket, men han tyckte ändå att filmen var helt okej. De andra i sällskapet var inte lika imponerade, men det sade han inte så mycket om. Han log och fumlade med knapparna i jackan och sa att han tyckte att den var bra.

   Nu i oktober är det filmfestival i stan igen. Fyra års festivaler har han haft glädjen att besöka och det är svårt att inte längta tillbaka till eftermiddagsvisningar vid southbank med frågestunder med skådespelare och regissörer efter filmen. Han är tacksam för brors festivalintroduktion. Att efter jobbet strosa ned över Waterloo Bridge för en pint eller snabb fika i baren innan, uthämtandet av biljetten i entrén, rocken nonchalant på armen och bläddrandet i festivalprogrammet. 
   Visst, härmat kroppsspråk och jargongen influerad av så mycket, men likväl oerhört magiska stunder som är saknade när mörkret hotfullt sveper in. Den här tiden på året handlar aldrig om vad som händer här och nu. Allt är vad som har varit och vad som kanske händer sedan, någon annan gång. En film är ett efterlängtat avbrott, man stannar tiden en stund och får koncentrera sig på nuet. För i tanken är man annars en kvart, en timme eller en evighet från det som sker just nu.  

   Samma varor som förra veckan handlas i snabbköpet, man stretar hemåt i motvinden och passar tiden till vad det nu än kan tänkas vara som ska uträttas. Men i tanken står man hellre fortfarande kvar på ett hörn en varm sommarafton utanför en livlig pub, man har tagit med sig glaset ut, man är mitt i en konversation och kanske finns några bänkar utanför att sitta på. Kvällen vecklar ut sig som de brukade göra och ibland de där skymningsstunderna slogs han av det stora i att tillsammans med andra befinna sig mitt i någonting som betydde någonting stort på riktigt. Men allt rullar på, alla tar sig vidare och det handlar om att acceptera att den medelmåttiga kraften inom en långsamt men metodiskt tar överhanden. 
   Man gör avkall på sina principer, vill inte vara ett hinder eller till besvär, börjar köpa de bekvämare skorna framför de snyggare, stannar inne om kvällarna och skaffar sig ritualer. Det inrutade och trygga skyddar för en stund. Listorna på saker att göra dämpar oron vecka för vecka. 
   Allt listas tills inga överraskningar finns kvar, ett mönster ritas upp. Plötsligt en kväll går en landskamp i fotboll på en annan kanal än vad de brukar göra och hela listvärlden raseras på en sekund. De små gula klisterlapparna rivs i tusen bitar. Kvar bland papperstussarna på köksbordet ligger bara en gul gammal och lite skrynklig lapp från evigheter sedan som han varit noga med att spara. En romantiskt vacker hälsning skriven prydligt med röd penna innan en veckas resa till solen. Lite klister sitter fortfarande kvar och där och då känns allt det som var så självklart bara som ett telefonsamtal bort.