etwo

Pulsen, skratten, viljorna, köerna och ambitionerna. Vaknar alldeles för tidigt mitt i drömmen. Jag vandrade längs citys trottoarer med tydliga mål och visioner. Jag drömde om att i en bil planlöst åka ut ur stan. Söderut och kanske ända till Paris.
   Blackwall Tunnel, Ashford, Dover och Paris stod det på vägskyltarna. Till ljudet av morgonekot är jag bryskt åter tillbaka i verkligheten. Korrespondenten Daniel Allings röst ger trygget med en rapport från Berlin men mycket mer är det egentligen inte.

De ska sopa bort allt grus från gatorna nästa vecka. 80 procent av kornen får de med sig, resten blir tydligen kvar. Solen skiner och vi dricker automatkaffet ur våra företagsmuggar utomhus. Känslan är att våren har smugit sig på för att stanna den här gången.
   April och sedan maj, månadernas månad. Allt blir möjligt igen, men kan ändå knappt andas, försöker komma ihåg hur man gör.

Rutiner och ritualer är räddningen. Planera minsta rörelse så kanske det går ett tag till. Samma låtar, samma album och de gamla spåren i samtalen.
   En dag, en vecka, en vår till bara. Det kan gå. Isen i kanalen smälter mer och mer för varje dag, den är bräcklig men man tar sig ännu hela vägen över.

Försommaren förra året, allt hade ett slut, allt var tvunget att bli färdigt. Jag ville släppa taget men hade glömt bort hur man gjorde. Fick lift ned till Malmö istället. Åt lunch med lillebror på halva vägen och sov resten. Satte ord på rädslorna och han förstod. Jag trodde jag skulle stanna kvar i söder länge, men det blir inte alltid helt enligt planerna.
   Vad hände med känslan av att vara på gång, studentens optimism. Det enda som har följt med på vägen är oron, rädslan för att misslyckas.

Måla och se vad det leder till. Det är lagren av de olika misstagen som gör det, som skapar helhetsintrycket av det färdiga verket, säger konstnären jag träffar. Jag antecknar och skriver rent lite senare. Hon säger att mina frågor är bra.

Kollegor dricker kaffe ute mot södervägen hela veckan innan den tar slut och helgen kommer. En ung man i en tjock vinterjacka säljer påskliljor utanför systembolaget för 15 kronor styck och några ivriga själar står och hänger på låset till kvarterskrogen dörren bredvid.

Det vårstädas, byts däck och sopas grus om vartannat i stan. Jag ställer undan kängorna och hänger in rocken några dagar och känner mig genast avslöjad.
   Det är enkelt att komma på mig, ingen större eller omfattande utredning behövs. För att fånga in mig behövs bara ett hej och hur är läget.

I bilen på den engelska landsbygden kör vi alldeles för fort men kommer ändå för sent. Det gör inget, jag är ju tillbaka, jag kan andas igen.
   Vyerna från hotellet är fantastiska. Från rummet har jag majestätisk uppsikt över hål nummer nio på golfklubben och nästa morgon vaknar jag med energi fast det visst blev lite sent.