Rallyremenissande
Hittar ett nytt kaffehak i en backe några kvarter hemifrån och blir genast väldigt fäst vid det. Det är ett sådant ställe där man sitter kvar alldeles för länge och beställer en ostfralla och sedan en kaka, fast man redan har ätit frukost.
Vid ett av fönsterborden sitter ett gäng hårdnackade karlar och spekulerar om de flesta av livets många spörsmål. BMW-bilar, vridmoment, skillnaden i inredning mellan 1994 och 1995 års modell och även hur tidigt de varit uppe den här morgonen avhandlas i raskt tempo. En av dem var tydligen uppe redan vid femtiden och bryggde sig en kaffekanna. Det verkar inte räcka till seger över tidigast i sällskapet. Någon har nämligen bryggt två kaffekannor redan innan besöket på haket. Väl där utnyttjas möjligheten till påtår flitigt bland herrarna. Dagny, eller vad den mörkhåriga i kassan nu heter, får fylla på både två och tre gånger om.
”Jag skulle aldrig sätta mig i en rallybil alltså”, säger den skäggige av dem.
Svenska Rallyt hamnar på dagordningen vid deras bord och diskuteras ur olika synvinklar. De verkar lite rädda och skärrade över vad de sett hittills av helgens tv-sändningar. Pontus Tidemann alltså. Vilken karl, som han kör.
”Det spelar ingen roll hur bra de där är, jag skulle ändå aldrig sätta mig bredvid. Jag skulle skita på mig”, säger den skäggiges snickarkompis.
”Ja, händer det något, så händer det rejält”, säger den äldre i gänget, han som redan hunnit med två kannor svart, starkt kaffe hemma och nu fyller på sin tredje kopp.
”Det är ju hockeyn ikväll också, man kanske skulle slänga in ett tips”, tillägger han.
En bedagad och bredaxlad lastbilschaufför i dyra arbetskläder vid ett annat bord knäpper snabbt och lite i smyg en Instagrambild på sin ”Dagens macka med rödbetssallad”.
En till snickare kommer in i lokalen ackompanjerad av det glada plinget från ytterdörren och får med sig lite av snöyran utifrån. Han har en stor, brun cowboyhatt av gammalt snitt på sig och beställer ”En sådan där ciabatta med någon fyllning på” och en Pucko innan han hälsar hjärtligt på alla gäster i lokalen. Sedan slår han sig tungt ned vid en plats i ena hörnet.
Rallysnacket avtar så smått borta vid fönsterbordet, men de verkar fortfarande ha en enad stånpunkt att en väldig respekt för rallysporten är befogad.
Cowboy-snickaren frågar lastbilschauffören varför han är så koncentrerad på sin smarta telefon. Trots att lastbilschauffören nästan gömmer luren under bordet kan cowboy-snickaren se den.
”Chattar du eller”, säger han och garvar högt.
Lastbilschauffören svarar inte och gömmer snabbt undan telefonen i innerfickan på arbetsjackan. Han vill nog inte erkänna att han just varit i färd med att lägga upp sin bamsefrukost till beskådan på Instagram.
”Nej, fy helvete vad halt det var på E4:an i går alltså”, säger han i stället.
”Det är fan glashalt alltså”, tillägger han.
Cowboy-snickaren är inte så speciellt intresserad av halkan på vägarna. I stället snappar han åt sig dagens nummer av det lokala bladet. Jag skruvar lite på mig när jag ser att han slår upp uppslaget där jag sitter välkammad som en skolpojke på bild nere i ena hörnet på högersidan. Vet inte varför jag känner ett extra ansvar för mina texter just för honom, men det är något med hans västernjargong som gör att jag sitter på helspänn, beredd att stå till svars för vad jag i går fick med i dagens nummer.
Men han verkar nöja sig med att läsa ett par av dödsannonserna innan han lägger ifrån sig tidningen och jag vågar mig bort till Dagny och kaffekannan för en kopp till.
”Träden står ju så jävligt nära vägen alltså, det ser nog ännu värre ut på riktigt än på tv tror jag”, hör jag borta från fönsterbordet.
Av ostfrallan och kakan är det bara småsmulor kvar och det är dags att lämna mitt nya hak. Men jag blir lite lockad av att kasta mig in i rallysnacket. Bara en liten stund.
Efter besök hos släkten för ett par veckor sedan med mycket bilsportsnack och även en del gamla videoklipp känner jag att jag har på fötterna för att hänga med hyggligt i svängarna i en sådan konversation.
Funderar på en lämplig öppningsreplik.
”Morsan har ju varit med en del i rallysvängen som kartläsare”, smakar jag på tyst för mig själv. Kan det vara en bra start?
Men i stället för rallyremenissande tar jag mig samman och det plingar glatt till när jag slår upp dörren till snöstormen och traskar tillbaka mot torget. Mina spår i snön går att följa hela vägen tillbaka. Jag vet att jag kommer sitta där på min plats snart igen. Med vissa ställen är det så, det klaffar liksom direkt. Färskt bröd och nybryggt kaffe serverad i en opolerad och ärlig anda räcker långt för mig.