Publicerad 2012-03-24 12:07:28 i Allmänt
Anländer ganska sent precis som det brukar vara när det gäller hemresorna. Fredagskväll på fredagsfull färja med ganska många halv eller helberusasde medpassagerare. Det verkar, utan att jag lagt märke till det innan, ha blivit rutin att inmundiga alkohol av olika sorter när man ska åka färja till Gotland. För varje Gotlandsresa jag gör verkar det som om de simmiga blickarna och ihåliga skratten bara blir fler och fler. Vill minnas att det fanns en tid när hett kaffe i plastmugg, pyttipanna och dammsugare var det enda som konsumerades i salongerna ombord. Men så kanske det aldrig har varit egentligen. Det kanske bara har varit min egen illusion av resandet över Östersjön. Nu finns i alla fall lyxiga räkmackor och dyra viner till hands för passagerarna och det finns säkert många som tycker att det bidrar till reseglädje.
Ser livbåtarna upphängda utanför fönstret och funderar en stund på vad som skulle hända om en olycka eller incident skulle inträffa under överfarten. Jag känner mig som 100 och några fler år som ens gör de reflektionerna under en fredagkväll som denna. En påse blandgodis lugnar nerverna som skakats om av olyckstänkandet. Gubbgodis, vet jag en journalisträv som kallar just den här sorten.
När vi kliver av båten är ett grabbgäng ivriga att komma av först. De är lite förfriskade och springer nästan över en äldre herre som är så pass berusad att han har svårt att stå upp. Den äldre herren har en mycket tung och otymplig ryggsäck hängade på ryggen men återfår ändå balansen efter grabbgängets framfart. Medan grabbarna rumlar vidare mot bagagebandet och vänthallen turas de om att med någon slags pinne peta på andra passagerare som också är ivriga att komma av först. De andra passagerarna låtsas inte om det stimmande grabbgänget.
I hamnen hämtar Jim upp för uppdrag som kvällschaufför och efter ett bilbyte och tankning är vi redo för resa österut över ön. Vi rullar genom mörkret och möter knappt någon på vägen hem. En stor chipspåse, bilradion avstängd och en mängd ämnen att avhandla gör att milen inte riktigt räcker till. Det brukar vara så numera, men nu blir vi nästan grannar för ett par veckor och det var onekligen länge sedan sist. Tevespel och fotboll på teve står som enda punkter dagordningen.
Chaufförs-Jim tackar artigt nej till fars erbjudande om nattkaffe, tar istället några djupa klunkar energidryck ur en stor burk, en näve av lökchipsen och rullar sedan lugnt hem igen genom natten. Det är lite så han jobbar, Jim.
Publicerad 2012-03-23 09:05:58 i Allmänt
Efter frukost, nyheter på teve, ett par farväl och en runda till sjön har jag släpat upp resväskan till kontoret. Nu står den och stirrar på mig och vill nog helst av allt komma iväg. En dragkedja har gått sönder, men annars är den gamla jätteväskan intakt.
Solen värmer fast det är långt innan åtta och alla får nog nypa sig i armen för att kunna ta in det faktumet. Det är lite svårt att komma igång med fredagens arbetsuppgifter. Det är en sådan där fredag när det verkligen är fredag. Man har redan kopplat ifrån fast det är lite för tidigt för det.
Pratar en stund med hon som planerar tidningen en stund istället för att ta tag i mina åtaganden. Vi berör bland annat Motalas klubbscen och orerar om varför Morrissey ibland kan bli lite för mycket. Vi kommer inte fram till så mycket.
I går sa hon att jag borde sluta dricka så mycket kaffe hela dagarna. Ett råd för att uppnå en bättre hälsa. Nu har jag tagit till mig det rådet och driver en egen, tyst kamp mot den ädla drycken. Har inte druckit en droppe på ett drygt dygn. Lider utan att säga något. En svag, men konstant huvudvärk håller mig sällskap i kampen. I morgon får den vara över, det känns inte värt uppoffringen.
Nästa: Hallsberg.
Publicerad 2012-03-22 15:20:32 i Allmänt
Vadstena är ganska fint, hinner jag notera under ett mycket kort besök under dagen. Slott, små gränder och blåa vatten. Några sitter på en filt på en gräsmatta och äter lunch och det ser väldigt behagligt ut i all sin enkelhet. Har inte tid att stanna så länge den här gången, men kanske nästa gång. Fotograf-Maria kör bilen och berättar historier så det går ingen nöd på mig.
Ingen ser ut att behöva jobba i Vadstena. Utanför en strumpaffär sitter personalen mot söderväggen och steker. Vid infarten till Motala har en stor lastbil blivit stående och det verkar vara bekymmersamt för chauffören ser rätt bedrövad ut. Han har fått hjälp av en kille i en skåpbil som verkar vilja framstå som om han har full koll på läget.
Köper en vårglass och åker på nästa grej.
Någon ringer redaktionen och säger att hon bara fått en skraplott fast hon var lovad tre eller fyra i ett av tidningen organiserat lotteri. Hon blir lovad fler lotter och verkar nöja sig med det svaret. En annan är missnöjd med något annat och jag går för att diska kaffemuggen istället. Sedan gör jag små välstaplade högar med papper och skapar en tom yta på skrivbordet. När jag gjort det glömmer jag alldeles bort vad det var jag hade fått i uppdrag att göra. Men min plats ser väldigt representabel ut. Jag tänker, att om någon kom och hälsade på för att klaga på något, så skulle jag kunna hantera det med värdighet. Jag skulle kunna sträcka på mig i snurrstolen och med pondus bemöta den kritiske besökaren.
Det ringer på dörrklockan en trappa ned, men det visar sig att påringaren har ett helt annat ärende än att tala med mig. Ingen dyker upp och sedan får jag reda på av chefen vad det var jag skulle göra så då sätter jag igång med det och börjar med att frikostigt breda ut några papper på den tomma skrivbordsytan.
Publicerad 2012-03-19 17:01:36 i Allmänt
"Där har du kaffemaskinen, det är bara att ta så mycket du vill, det är gratis"
Chefen håller kort genomgång iförd en kortärmad skjorta på nya stället. Tio minuter tar det, inte mer. Sedan passerar snabbt en praktikvecka och en ny tar sin början med hagel och vindbyar som tar fart ända från nordsjön. Söndagens vårväder var bara illusion och falskspel. Uteserveringarna bommar åter igen. Stans solglasögon åker av.
Bredvid kaffemaskinen står en ytterst välsorterad godisautomat uppställd och lockar med diverase sötsaker. Den är välpolerad, blänker i lysrörens sken och snasket ser mycket aptitligt ut. Jag har svårt att släppa maskinen med blicken under chefens korta redogörelse.
"Godiset är inte gratis", skrattar chefen bullrigt och pekar på maskinen. Efter tre dagar kan jag inte hålla mig längre utan inviger maskinen genom att köpa en kexchoklad för en tia. Sådana här maskiner brukar av någon anledning sällan fungera. Det är ofta något som hakat upp sig, fastnat eller tagit slut. Ibland sitter små gula klisterlappar uppsatta på maskinerna med korta, fyndiga texter som förkunnar att de helt enkelt är ur funktion. Den här maskinen visar sig fungera utmärkt. Den är välsmord och i bruk.
Jag känner mig lite som Sune i Sunes sommar när jag fumligt stoppar in mitt vältummade mynt i automaten och hoppas på att rätt sort ska hoppa ned i luckan. Ni vet scenerna när han vill få tag på den där ringen till den blonda tjejen i husvagnen bredvid, läkarens dotter.
Automaten ger ifrån sig ett grymtande och jag rycker till lite. Ingen ring, men jag får kexchokladen, precis den sort jag knappade in att jag ville ha, och slutför operation invigning utan att någon i byggnaden har sett mig. Med ljudlösa, försiktiga steg tassar jag tillbaka till min plats igen utan att lämna några spår efter mig. Några smulor på skrivbordet är allt som kan koppla mig till brukandet av maskinen.
Om en dryg vecka är det dags för ytterliggare en genomgång på ett nytt ställe. Praktikturnén rullar vidare.
Publicerad 2012-03-17 12:29:57 i Allmänt
Jag går upp tidigt och besöker Malmö över dagen. Tåget susar fram snabbt, matsäcken är snart slut och alla som åker med det här morgontåget verkar studera till något väldigt viktigt. Det pratas tentor och lärarhistorier i varje vrå av vagnen.
Ett par platser bort sitter en kille som med gotlandsdialekt och frågar sig varför alla på landet inte bor i villa. Han säger till sina kompisar att han inte ser poängen med radhus eller lägenthet på mindre orter. Han och kompisarna pluggar på KTH och studierna verkar gå ganska bra för dem. De ska åka till Danmark på något möte av vikt, och hoppar alltså inte av i Malmö.
Det passar däremot jag på att göra och står snart snart handfallen inför staden. Äter omelett till lunch med två gamla hjältar på en hörnkrog och kommer på mig själv med att trivas ypperligt.
Pulsen, energin, ställena, Malmö är nog en stad att räkna med. På ett fik jag stiger in på står en chef jag hade en gång och sorterar kaffepåsar. Ett sammanträffande, åren är plötsligt utraderade och jag får något slags behov att berätta om allt som har hänt. Småprat och några skratt senare är det dags att gå till plattformen en våning ned på stationen. Rullar norrut igen med känslan av att jag kanske inte behöver vänta så länge med att resa tillbaka igen.
Dagen efter går jag en stund efter gryningen till dagsverket. Går förbi bilaffärerna, den gula macken, undviker den stora vattenpölen på ängen, passerar Lidl-butiken, svänger vänster vid Motala trafikskola och tittar på armbandsuret vid hamnen. Motala är också helt okej på våren.
Publicerad 2012-03-06 19:43:00 i Allmänt
Någon gång ska även han komma tillbaka. Återvända och göra rätt för sig. Han kan ibland se scenariot glasklart framför sig men blundar alltid när det börjar brännas. Han tänker att han gör sitt bästa och funderar på om det verkligen räcker. Reser från stad till stad, alltid redo för något nytt. Försvinner innan någon märker.
Tåg, flyg, buss och bil. Allt är resande. Tomheten det innebär i att kunna fylla allt man äger i ett resebagage. Så långt ifrån något ordnat, så långt ifrån verkligt. Verkligheten finns som en utväg någonstans där långt framme, men det är så svårt att se. Hon sa de inte alls kände varandra och han visste innerst inne att hon hade rätt. Hon sa att hon visste vart han var på väg.
Nu kommer det vykort från andra sidan jorden och han låtsas att han inte alls saknar längre.
Han bokar istället ny biljett till en ny stad och sedan en eller två till. Den här våren handlar om att hålla sig undan och se framåt utan att vika av. Kanske har ingen sett honom eller märkt något.
De sa till honom att han aldrig skulle klara sig, att han inte skulle ta sig därifrån. Nu är allt annorlunda, nu är det världen som knackar på hans dörrar. De som tog sig därifrån har åkt tillbaka för att göra upp med sitt förflutna, tagit sig tillbaka för en sista runda. De som är kvar förtjänar heder och en tanke.
Vykortet ligger kvar läst och omläst, det verkar som att hon har det bra. Han försöker sig på att skriva ett svar men det blir bara trassel av det projektet. Han vet till slut inte till vem han vänder sig med raderna som författas med finaste pennan han äger. Vykortet förblir ett obesvarat sådant, en hälsning från förr och kanske är det lika bra att det får vara så.
Publicerad 2012-03-04 11:54:30 i Allmänt
En väldigt långsam marslördag åker jag buss fram och tillbaka till en grej jag ska göra. Bakfulla medpassagerare kisar i vårsolen, undrar över vad som egentligen hände i går och bär mjukiskläder med varierande stolthet och kvalitet. Bussterminalen osar av varmkorv och helgångest. Terminalbyggnaden är de ensamma männens egna paradgata.
Två män intill mig på den smutsiga bänken i vänthallen presenterar sig tafatt för varandra. Den ena har kört crossmotorcykel i Kanada en gång i tiden, säger han. Den andra har ett mer oklart förflutet, vad han har åstakommit berättar han inte för crossföraren. Den andre hostar upp lite slem medan crossföraren säger att han har gjort en jäkla massa olika saker i livet. Den andre kontrar med att han nyss varit och kollat in bokrean nere på Bokia. Han avfärdar helt rean som koncept och säger till crossföraren att det bara var en massa biografier och sådant trams. Crossföraren nickar och berättar att han varit på second hand och handlat kläder.
Den andre hostar till lite och skrockar sedan belåtet och säger att han verkligen hoppas att de tvättat alla kläderna innan de hamnar på galgarna i butiken. Crossföraren blir tyst en stund där på bänken. Han tittar ned i marken och sätter sig tillrätta på bänken. Den andre kliar sig på näsan och verkar nästan lite orolig över att han sagt något plumpt till sin nyfunne terminalkompanjon. Han tittar åt ett annat håll och frågar crossföraren, efter en stunds stel tystnad de två männen emellan, vad han tror om OS i London. Finns det några svenska medaljhopp?
Sedan blir det dags att gå ombord på bussen. Den är blå och går till Bengtsfors står det på en skylt längst fram i bussen. Jag är först ombord av de tre ensamma männen som suttit på terminalsbänken. Efer mig går crossföraren ombord och betalar sin biljett till tonerna av en gammal dänga han har som ringsignal på mobilen. Han verkar sur när han svarar. Den andre kommer inte med den här gången. Han försöker betala med ett kort av diffus sort och nekas av chauffören. Den andre hostar till lite och lommar in i terminalsbyggnaden och sätter sig på bänken igen. Men han kommer igen.