etwo

Tar bussen tidigt och ar alldeles for tidig till jobbet den har morgonen. Solen pa vag upp och det ar lite smakyligt i luften. Som klar oktoberluft med vindbyar som tranger sig pa. Hyde Park och Green Park i vacker varkostym utanfor bussfonstret. Pa plats Plockar jag upp muffins och bar lador och grejar med lite av varje. Vrider upp musiken lite, ser morgonens forsta solstralar sla in genom rutorna och tar fram nya wettextrasor. Det ar sista Starbucks-skiftet och allt ar ungefar som det brukar vara nar man oppnar upp butiken. Samma manniskor, samma lattes och samma stress. Vet inte vad jag hade forvantat mig av ett sista skift, men sa har i efterhand kandes det inte sa speciellt over huvud taget.
  Lite Londonledighet blir det innan en kortare vistelse i Berlin vantar. Vemodigt pa ett satt for den har staden ar fin, men samtidigt finns den kvar och det ska bli intressant att se vad den har sommaren har att bjuda pa. ett par karameller ar jag saker pa att det ska ga att skramla ihop och da ligger hosten dar som ett oksrivet ark pa banken med en blackpenna bredvid, redo att fyllas med text och bild. London-arket ska snart laggas pa katedern eller i lararens fack for rattning och utvardering. Mitt eget betyg kommer att bli hogt, och just den har gangen spelar inte lararens betyg sa stor roll, det var bara pa skoj.

Luftkonditioneringen trasig på jobbet och suckar, svett och lidelse under gårdagens arbetsdag följdes upp med att frälsaren kom med bot och bättring. Messias, hantverkaren i det här fallet, tog fram en stege nedifrån lagret, klättrade upp och skruvade i en halvtimme och sedan var det klart. Svalt och skönt vid kaffemaskinen igen. Nickade och såg förstående ut när han förklarade vad det hade varit för fel. En vattenpump hade tydligen slutat att fungera. "Samma fel som förra gången?", frågade jag och bad i samma stund en tyst bön att slippa följdfrågor på min korkade fråga (jobbade inte ens på stället förra gången det var problem och har än mindre någon aning om vad problemet var) Slapp földfrågor och frågade istället försynt hantverkaren om han sett fotbollen dagen innan och syftade på Tottenhams seger över Manchester City som säkrade Champions Leaguespel nästa säsong för Londonlaget.
"Vilket fotboll?, Jo just det, det gjorde jag, besviken faktiskt, inte för att jag gillar City, men jag gillar inte Tottenham heller", svarade hantverkaren lite buttert.
"Jag är West Ham", skyndade han sig att tillägga.
  Så klart var han West Ham-supporter. Alla hantverkare som kommer till jobbet med olika ärenden tycks vara West Ham och det gäller även sopgubbarna som kommer två gånger om dagen och drar skämt på grötig cockney som jag inte förstår ens till tio procent. Brukar försöka hitta rätt läge att småle lite finurligt och sedan skratta hjärtligt när sopgubbarna brister ut i skratt. Läsa av läget liksom. Att jag håller på Arsenal är extra roligt för dem, för det finns alltid tillfällen att håna Arsenal. Vi vinner aldrig någonting och alla är avundsjuka på hur vackert det är att se oss spela. Avundsjukan ger bränsle till extra mycket Arsenalskämt och även om inte gårdagens hantverkare gav någon dråplig kommentar så hade han ju så oerhört mycket mer på fötterna i vårat fotbollssnack oavsett hur många matcher West Ham förlorar per år. Det går ju liksom inte riktigt ihop att vara inflyttad från Sverige och ropa hej när Arsenal vinner, eller det går i alla fall inte ihop lika mycket som att vara född och uppvuxen kring London Bridge, vara hantverkare, se relativt livsfarlig ut och hålla på West Ham, såsom hantverkaren igår. Det går ihop så pass mycket att det andas lite för mycket Amerikansk Hollywoodskildring av engelskt huliganliv med Sagan om Ringen-stjärna i huvudrollen. Men ibland kanske det är på det sättet.
  "Helst långt från London, Australien eller så vore perfekt", utrycker han sin drömbostad innan han i mörkret vandrar iväg mot sin skåpbil och resa ut till sin förort där det är mycket billigare att bo än i tunnelbanezonerna närmast centrum där jag och andra "Londonturister" bor och skapat ett prisläge lite för högt för ett så kallat normalt familjeliv.
"Vill du ha en frukt?", frågar jag.
Släcker och larmar på innan jag går till bussen.

Ledig lördag idag och det på den första dagen i maj och allt, inte dåligt alls faktiskt. Släntrar efter en behaglig frukost och en fantastiskt god kopp kaffe ned på gatan och friserar mig hos Ali i hans salong. Han har renoverat sin lokal och jobbar hårt för tillfället. Sju dagar i veckan, heldagar. Tufft att få det att gå runt, säger han. Utanför fönstret promenerar folk med matkassar från den lokala lilla matmarknaden en bit ned på Roman Road. Växlande molnighet, lagom varmt. Lugnet har överhanden i kvarteret den här förmiddagen och ingen verkar ha speciellt bråttom med något vilket är kontrast mot hur det brukar kunna se ut om vardagsmorgnar med sprinttävlingar till buss och tunnelbana för sena och stressade männsikor.
  På ytan en lugn atmosfär den här lördagen, men på fredagen har flygblad delats ut till hushållen i Bethnal Green och andra delar av London och förmodligen övriga landet. I min och andras brevlådor har flygblad från BNP, det nationalistiska partiet i England seglat in. Partiet menar att de värnar om det egna landet och dess invånare. Just detta flygblad fokuserar också hur partiet vill ta hem alla brittiska trupper från Afghanistan snarast möjligt. Att dra sig ur Afghanistan är givetvis en ståndpunkt som jag tror att väldigt många männsikor idag skulle vara villiga skriva under på. Likväl som jag håller med BNP:s vilja att höja det statliga pensionen till 150 pund i veckan. Godhjärtade åsikter rakt av som är lätta att köpa. Men så finns där också på flygbladet det där som BNP inte frontar med som sitt huvudbudskap och inte heller skriker rakt ut i sin valkampanj. Snarare mer bakar in i sitt så kallade välfärdspaket och får att se ganska sjävklart ut. Stoppa invandringen, står det med röd text på gul botten, med en kort beskrivning under om hur engelsmännen blir minoritet i sitt eget land för tillfället. BNP vill stoppa invandringen och möjligheten för mig och mina vänner att arbeta här. De vill ta bort möjligeten för Ali att driva sin hårsalongs-business i London, trots att både jag och Ali varje månad betalar London och England skattepengar för att bo och verka i landet. Att jag råkar vara från Sverige och Ali från Pakistan borde inte spela någon roll i det stora hela. Hade England behövt betala för att vi skulle ta del av landet hade frågan kommit i ett annat läge, men nu tjänar förmodligen landet i slutändan en del på att vi är här.
  Trots lugnet på gatorna i kvarteret den här lördagen så befinner sig Storbritanien och övriga Europa i en svår ekonomisk situation och det är inte precis så att ekonomin blomstrar. Många männsikor har förlorat jobbet och det är svårt för små och stora företag att få det att gå ihop. Valet står för dörren och med det en möjlighet till någon form av förändring. Alltså ett drömläge för BNP. Ett farligt drömläge. Lågkonjukturen har gjort det legitimt att tala om att lägga sin röst på BNP och partiets klara välfärdsbudskap blir plötsligt en hand att hålla i för britterna när vindarna blåser kring Gordon Brown och hans klavertramp i medierna.
  BNP vill visa att de står för trygghet och stabilitet, men det är upp till väljarna när det är dags att kryssa på valsedeln att lyfta på och hakan se saker i ett lite längre perspektiv. Att inte se invandrarna som syndabockar till den ekonomiska kris som råder. Framförallt gäller det kanske inför detta val att även titta i backspegeln. Se efter vad som kan ske om man litar till främlingsfientlighet i lågkonjuktur. Studier av ett land inte allt för långt borta, som gjorde så (Litade på nazistpartiet) för lite mer än 70 år sedan, kan säkerligen berätta mer om möjliga konsekvenser av ett sådant ställningstagande.