etwo

Satt med min halvkalla burköl, jäsande pizza i magen och kunde följa de blåa äta upp oss. Inte total dominans, Arsenal gjorde mycket bra också, men allt skedde med krampaktiga rörelser. "Kanske var vi nervösa", sa Arsene Wenger efteråt och jag förstår vad han menar. Såg ut som att något bromsade upp och hindrade den normala flärden och flytet i Arsenals spel. För alla utom Jack Wilshere. 19 år och bäst på planen. Hänsynslös, mjuk, kvick och teknisk var han överallt på Wembleys halvtaskiga matta igår. Han och Rosicky var på två olika planeter fotbollsmässigt. Tar han någonsin i för fullt, Rosicky? Försöker han någonsin 100 procent? Nonchalant, arrogant och utan stolthet inför att bära den röda tröjan gör han mig irriterad.

Leyton Orient på onsdag. Kan bli tufft. In med Bendtner.

Frågan ställdes till mig i en konversation på ett möte om lite vardagliga saker i största allmänhet och kommer förmodligen inte gå till historien som en av de större samtalen som skett mellan männsikor i vår tid. I alla fall, trots vardaglig stämpel och ämnen man alltid har svar att leverera inom, så ställdes jag lite mot väggen när den här frågan plötsligt dök upp. Från ingenstans och utan förvarning, lite ogenerat och med en önskan om ett kvickt svar klingande i rösten. Blev fundersam. Borta i öst. Frågan var verkligen formulerad så. Med betoning på borta. "Hur är det egentligen att leva borta i öst då? Borta, långt bortom något annat, något exotikst. Som bilderna på juiceförpackningarna, de med tropisk smak som alltid ser ut att vara från en oerhört vacker plats. Palm, kokosnöt och sand. Något man kan tänka sig som semestermål. Fick sådana platser i huvudet, men kunde inte erinra mig att jag bott på något sådant ställe. Kunde allstå inte var det damen i fråga menade med sin fråga. Öst? Funderade tyst vidare. Mellnöstern? Nej, inget boende där heller för min del. Inte ens semester. Kliade mig lite på kinden, tittade ned i golvet. Processen i huvudet: Försök vinna tid. Egypten eller Bulgarien kunde det inte heller vara hon menade. Trodde hon att hon samtalade med någon annan kanske? Var situationen ett missförstånd? Jag var inte hennes bereste, tågluffande och äventyrslystne kompis som hon trodde att jag var och det visste hon inte om ännu. Ingen Hemmingway. Mina föräldrar på östra Gotland dök upp på näthinnan, men där lever ju inte jag för tillfället. Nit. Viljan att snabbt formulera ett svar. "Det är helt okej", dök upp i tankarn som möjligt svarsalternativ, men rädslan för följdfrågor på detta påstående för stor. Inget svar utan kött på benen.

Stepney? Det ligger ju i östra London och där bor ju jag. Så var det med den saken. Det var helt enkelt det hon undrade över. Hur det egentligen är i Stepney? Blixtsnabbt tog jag beslutet att slå till med: "Det är helt okej" Svaret från damen: "Ah, ok".

Men östra London? På hennes tonläge i frågan beskrivet som en plats mycket långt från en vardag vanliga människor lever. Hon, från Kensington så klart, har kanske ingen klar bild av hur huvudstadens östra delar ser ut. Så farligt är det väl inte i öst, tänker jag i konversationens efterdyningar. Så att det låter som man är en upptäcktsresande när man får frågor av andra svenskar i London.

Buss hem från mötet och konversationen. Buss från väst till öst. En berusad man hinner inte av bussen i tid för att kräkas utan gör detta i mittgången utan att någon direkt reagerar. Kliver av bussen vid Stepney Green station. Små pojkar i tränings-pyjamasar vill sälja gräs från sina små BMX-cyklar, sirener som bakrund till detta, ett hus som håller på att rivas och mycket få fraser på gatan hörs utvecklas med det engelska språket som verktyg. Kliver av borta i öst. Borta, men ändå så väldigt mycket hemma.

Händerna krampaktigt iskalla mot cykelstyret och en klocka som slår ett slag för att det är halvtimme drar mig obevekligt ur tankarna på den där drömmen. Cyklar till centrum bredvid pendlarna i bilarna, hör fåglarna som tappert sjunger gryningsmelodier, passerar missbrukarna som ännu inte fått någon ro för natten utanför den där gamla puben på hörnet. De står med böjda ryggar och kurar i kylan. Bleka, fårade ansikten som fryser med sina burkar i nävarna. Glädje bryggd extra stark och på halvlitersburk. Drömmar som någon gång någonstans tog slut.   Verkligheten som ett slag i ansiktet och mer tisdag än någon skön dröm att försöka hänga kvar vid.

Blir alltid på min vakt när jag drömmer för mycket. Försöker se tecken, analysera och reda ut pusselbitarna, fragmenten och skärvorna av det som passerat revy under sömnens timmar. Kan kännas skärrande.

Drömma och hoppas på olika vis så himla lätt men kanske inte alltid det som gör oss bäst. Borde istället bli skeptisk när jag hoppas på för mycket, målar upp bilder och ser saker som inte finns. När man egentligen vet, men inte förmår något annat än att sätta sin tro till det där hoppet som ändå någonstans på vägen kommer att svika en. Lättare att se det bra och fina som var än allt det man gjorde fel och hur mycket man kastade bort. Lättare, gör inte lika ont och kanske finare, fast farligare och mycket mer naivt att hoppas. Hoppas ändå.

Vägval med ansvar och sansad inställning. Tycker att männsikor som gör tidiga vägval förtjänar tanke och beröm. Att stanna kvar, säga med stolthet i rösten och rak rygg att man blir kvar i sin stad tillsammans med de man har nära. Att välja det är mycket vuxet och mycket beundransvärt. Inget som syokonsulenterna, rådgivarna eller lärarna i alla de där oventilerade klassrummen genom skolåren någonsin nämde för oss, men som kanske är det svåraste av alla val man kan göra i livet. Välja att stanna.

Vaknar tidigt, utvilad och lagar gröt. Tror att det kan vara det nya. Utanför, nere på gatan hänger inga känslor alls från helgen kvar. Kalasens skratt långt tillbaka i tiden. Alla är på språng, på väg, på uppdrag av olika slag. Bestämda, målmedvetna steg ekar mellan husväggarna. Blickarna fastnaglade i asfalten De som inte är på väg har tagit på sig löparskorna och joggar sig lite lätt och ledigt genom morgonen. Lagom andfådda. Känner mig vid åsynen av studenterna, joggarna, cyklisterna och arbetarna väldigt långt ifrån produktiv och kan nästan höra Reinfeld hålla tal inne i mitt huvud. "Arbete ska löna sig". Sedan kommer jag på att jag trots allt ska jobba senare på eftermiddagen och andas ut. Som någon form av lättnad når den tanken mig. Kan slappna av.

Lyssnar på Kent och inmundigar grötfrukost. Typ svenskt.

Jo, det stämmer, jag har nu hittat funktionen på min dator för att ändra språkinställningen och därav alla de här prickarna på de rätta platserna.