Tidiga vägval
Att våga stanna kvar, våga fortsätta på något påbörjat och tro på att det kan fungera. Stanna kvar för att man har modet att göra det och stanna för att allt kanske inte är bättre någon annastans på en annan plats. Att allt har sina sidor och man som männsika ändå ställs inför de där bekymmren och svårigheterna. Våga vara kvar hemmavid, bo i sin stad och ta hand om de äldre och bygga vidare på saker. Inte lita till andra utan ta sitt ansvar. Kanske äga modet att vända hem istället för att springa vidare några varv till. Bli klok, vuxen och god som person ändå, utan ett eller ett par av alla de där varven och flykterna. Att alltid fly och vilja bort till något annat och bättre på andra ställen. Att inte vilja det, det förtjänar så mycket respekt och heder. Att inte alltid söka äventyret. Ser några av dem runt mig, bland de jag delade skolår, luktsudd, lunchraster och oventilerade klassrum med. En blir lärare och en annan präst. En finns nära sin familj och en arbetar för sin fars företag. Ser att de jobbar för något, stretande bygger på något fint och större. En helhetsbild som liksom betyder något på riktigt och står kvar som den är när annat rämnar och blir trasigt.
Vägval med ansvar och sansad inställning. Tycker att männsikor som gör tidiga vägval förtjänar tanke och beröm. Att stanna kvar, säga med stolthet i rösten och rak rygg att man blir kvar i sin stad tillsammans med de man har nära. Att välja det är mycket vuxet och mycket beundransvärt. Inget som syokonsulenterna, rådgivarna eller lärarna i alla de där oventilerade klassrummen genom skolåren någonsin nämde för oss, men som kanske är det svåraste av alla val man kan göra i livet. Välja att stanna.