etwo

Juli rusar förbi och blåser bort i all hast utan att någon förstod vad som hände. Det är precis som vanligt vid den här tiden på året. Tomheten ekar tomt och i en sista kraftansträngning försöker man krama ur det sista av sommaren. Några har slut på sin semester redan och för dem är höstens moln redan hängande över dem på sina dagliga cykelturer, bilfärder, promenader eller busslinjer. De ser bara höst och fast det kanske är lite kul att vara tillbaka på arbetsplatsen och träffa gänget igen så längtar de flesta till stranden ändå. Lite i smyg drar de in doften av sand, hav och backtimjan i näsborrarna och tar sig på det viset igenom dagen. Torr sockerkaka och någon konstig tårta (hembakat) i fikarummet från Birgitta som går på semester samma eftermiddag. Kul för henne.
  Slutet på juli, brustna hjärtan och visioner som inte höll. Man grillade kanske inte så mycket som man borde ha gjort och ångrar det i efterhand. Dagen då det var bäst väder letade man plastleksaker eller takpannor i affärerna i ett sådant där shoppingcentrum strax utanför staden med stora, rymliga skokartongslokaler som kan svälja hur många barnfamiljer som helst och gör så att barnen skriker i panik och de vuxna blir stressade. Köade kanske hela den soliga dagen där, men hittade förmodligen också drömgrillen som på kvällen, när solen gått ned bjöd på utsökt fläskkarré och gjorde barnen mätta. 30 procents rabatt på grillen också. Några plastleksaker hade de inte. (Slut på säsongen) Nästa dag stod regnet förmodligen som spön i backen. Sommaren varar i en sekund. Varken mer eller mindre. Och då ska man passa på. Det har man ju hört.

Det är nagon slags östeuropeiskt 1920-tal över den berlinska vistelsen för tillfället. Kan inte sätta fingret pa vad det är riktigt, men tänker Tintin-knäbyxor, whiskey pa sofistikerat vis, motorcyklar av den där typen som gamla skurkar for omkring pa, cafér med halvskum belysning och barn som leker pa innergardarna. Det kanske ger en nagurlunda klar bild över hur jag tänker. Ja, fortfarande verkar det som att barnen leker pa innergardarna. Som att datorspelen inte riktigt natt ända fram ännu i sin erövring. Fortfarande finns vita fläckar pa kartan. Fläckar där det hoppas hage, spelas fotboll leks burken och kurragömma. Burken sprängd, ett, tva, tre!
  Det hänger nagot gammalt ivägen, som sätter sin prägel pa det och gör det märkligt värdigt. Gar att kika igenom, se det nya, men man blir varsam och eftertänksam. Som det är nagot att vara lite rädd om. Den där känslan av ouppkopplad frihet och lycka. Utan tradlöst internet och med en tjocktröja pa cykelns pakethallare. Karta, roman och vattenflaska i axelremsväskan.  
  Längst med Spree och längst med historien. Den berättar sig själv ibland. Pa cykeln rullar man med. Lyssnar och tar in. Staden är sin egen guide. Har ingen färggrann tröja pa sig, ingen turistbuss till sin hjälp och tar inte heller betalt. Ibland tystlaten. Tittar ned i backen. Som om den vill att man själv ska tänka efter och första vad den vill ha sagt men kanske inte far fram. Ibland räcker inte orden hela vägen för att beskriva. Det blir lite tyst och kanske i vissa stunder bäst sa.

DDR-arena, säger jag till de andra när vi dagtid promenerar förbi Friedrich-Ludwig-Jahn Sportpark i Prenzlauer Berg. Hemmarena för Dynamo Berlin. På kvällen går vi på Berlinderby på arenan. Hertha Berlin från Bundesliga kommer på besök och allt kring matchbesöket andas en förgången tid. Vändkors i rostad metall, biljetter att köpa på plats, unga män som dricker öl, poliser i kravallutrustning och billiga biljetter. Det är träningsmatch den här kvällen men det märks inte på publiken. Hatet mot varandra, glåporden och mängden fans vittnar mer om ett cup-derby eller ett ligamöte mitt i säsongen. Barnfamiljerna lyser med sin frånvaro. Unga män i korta frisyrer röker gräs, dricker öl, svär och ser ut att hata hela grejen. Ingen verkar ha roligt. Det är deras plikt att åka dit och stötta sin klubb. Inget förenat med fotbollsglädje. Tre eller fyra mål gör storebror Hertha den här julikvällen. Vi är inte säkra. Precis som många andra lämnar vi med fem minuter kvar och kan bara höra jublet inifrån arenan när vi frusna går mot våra parkerade cyklar ett kvarter bort. Att gå tidigare från matcherna. Kan aldrig avgöra om det är häftigt eller bara dåraktigt och klantigt.

Lanar cyklar och flänger runt i staden. Varma vindar, plan mark, lätt lutning nedför och solnedgang över vatten. Middag i Kreuzberg. Bra atmosfär. Kvällsöl pa hak och tidig morgon med solstralar som vacker och värmer genom glasrutan. God vän dyker upp i eftermiddag och kanske vankas nu lite rundpingis. Pingis med all sin enkelhet handlar egentligen om perfektion. Det gar att slipa sina slag i oändlighet utan att nagonsin bli fulländad. Vissa skrattar och nekar sporten plats i idrottsfamiljen. Egentligen med sin opretensiösa framtoning och kravlösa stil sa lurar pingisen alla. Det krävs talamod och list och bollkänsla och tänkande för att vara riktigt, riktigt bra. Jag är inte alls speciellt skicklig. Är väl som folk är mest med racket i näven. Inte som JO. Gammal idol och man med talamodet, listen, bollkänslan och tänkandet för att bli bäst i världen. JO i OS, da stannade man upp och höll andan. JO i OS var stort och fortfarande, när jag star vid utebordet i Berlin och bollar kan jag bli JO. Bara för en liten stund är jag i slutskedet av OS-turneringar och smäller in slag som skrämmer livet ur motstandarna och väcker beundran eller vad det kan vara hos publiken. 21 ar gammal och bara för en liten, liten sekvens blir jag sju och dyrkar idolen. Sedan hamnar bollen i metallnätet, i rabatten eller sa äter en hund helt sonika upp bollen och lufsar vidare. Publiken gatt hem och solen ned. Ny match imorgon.

Skrivandet är för en period flyttat till Tyskland och Berlin. Tillsammans med god vän huserar jag en kortare tid i den tyska huvudstaden. Historier, listor, funderingar och händelser kommer att publiceras här pa bloggen och välkomna är givetvis alla fragor och synpunkter ni läsare har pa hand.
  Lugn dag i gar söndag med park, följande av högklassig karaoke, pingismatcher och Kreuzberg under aftonen. Fin nattlig promenad fran Kreuzberg, längst med Spree och upp till lägenheten i Prenzlauer Berg. Fran det punkiga tillbaka till det lite familjära och den lugnare stämningen. Fran klotter och slammer till klotter och stillhet. Kontrast som bade imponerar och facinerar. Kreuzberg är väldigt facinerande med sin brist pa ordning och uppstyrdhet. Kaos är att ta i för mycket, men oordning lagom och ett passande ord att beskriva stadsdelens stämning.
  Idag mera pingis och flanerande. Imorgon inplanerad cykelutflykt, kanske med bad och strand om vädret är med oss.

Falun, Borlänge, London, Oslo, Värnamo, Stockholm, Oslo, Visby, Karlstad. Städerna blir fler. Dit kompisarna flyttar alltså. Utspridda i det avlånga landet och lite andra ställen förverkligar vi oss själva och ska göra drömmar till verklighet. Visby som någon slags utgångspunkt kan man säga att det är. Alltid går det att ta steg tillbaka, men i går, mer än någonsin kändes det som avstamp till nytt. Nya tider kanske, stå på egna ben och kämpa för det man tror man vill. Gemenskapen kvar och alltid stöd och glädje att få från den, men i nya former. Nya platser och nytt tänkande.
  Plötsligt, när jag ligger i hörnsoffan hos vännen och ska försöka sova i den ljusa och varma sommarnatten säger han bortifrån sin säng i hörnet: "Blev livrädd när han sa att han kom in i Falun", om han som drar till Dalarna för att bli medie-arbetare. Beslutsamhet som skrämmer. Men också imponerar. Jag säger inte så mycket, det behövs inte. Vi båda vet egentligen. Alla måste göra sitt. Bestämma sig. Sista kvällen och vi vet att den sista kvällen är början på det nya. Ny tid, nya städer. Nya historier och fler minnen. På en uteservering i innerstaden den här sista kvällen spelar allt sånt ändå ingen roll. Vi blir 17 igen allihopa och drömmer oss tillbaka till det trygga och bort på samma gång. Något distanserat i blickarna. Frånvarande. På plats tillsammans och i vår stad, men ändå så långt borta och på olika platser i tankarna. Vet att sådana här stunder är värdefulla. Vet också att vi måste klippa av banden och fly bort någonstans till något annat vi inte vet vad. Annars kommer vi att sakta men säkert bli innhalade och ställda mot väggen och avslöjade.
  Morgonen efter: Dricker en islatte och tar bilen från staden igen. Hem till huset. Genom skogen, badgästerna tävlar med mig. Gäller att komma först, de har semester bråttom. Hör Cardigans i radion, på vägen hämtar jag hästmedicin hos veterinären och överlämnar den till Rune på gårdsplanen några gårdar bort innan jag packar ned det sista i den röda resväskan. Den röda väskan står framme packad igen. Det betyder att något är i luften. Ny resa, nytt farväl.

Strandeftermiddag med vy över tallskog och horisont. Doften av Backtimjan och skog. Och blåbär fast det är för tidigt. Kanske inbillning. Inritat på sommarteckningen för att ge illusionen skimmer. Väldigt hög kvalitet på de timmarna. Det tyckte nog inte den stackars surfaren i sina trendiga badbyxor och solblekta hår. Backtimjan eller ej. Vågor fanns på havet och de rullade in mot stranden. Bara det att de inte anlände till sandstarnden med den styrka och kraft som krävs för att surfingupplevelsen ska vara fulländad. Otåligt vankade han av och an längst med stranden. Blickade ut över havet, letade på tecken som tydde på ökade vindar och större vågor. Någonstans där ute kanske?
  Lade sig för att sola någon timme, men var snart tillbaka i sitt vankande. Lutade sig mot brädan, vägde den i handen och drömde sig alldeles säkert till andra delar av den här planeten att tillbringa den här eftermiddagen på. Otålig och lite sur. Längtade bort.
  När det var dags för mig att runda av besöket stod han och plaskade lite försynt med fötterna i strandkanten och såg moloken ut. Utan brädan. Fel man på fel plats. Själva bilden av fel man på fel plats.

  "Har ni 200 grams alvedon?", frågar turisttanten med solhatt flickan i kassan på den lokala lokalbutiken.
   "Nej", svarar flickan och forsätter sitt arbete. Bara så där.

Varmt så der räcker, det behöver ingen fundera över. Egentligen onödigt att ta upp värmen som ämne, det är liksom på allas läppar ändå dessa dagar i juli. För varmt, tycker en del, underbart tycker andra. Skäms lite över att inte arbeta och streta i värmen denna sommar. Mindre än en månad kvar tills det är slut på de lata dagarna, men det börjar krypa lite i kroppen. Inga tidiga mornar och inga krav. Då blir det något som fattas. hur konstigt ni än tycker att detta låter, så är det nog så att jag till viss del börjar att sakna jobbritualerna och allt vad det innebär att sträva mot något i ett team. Ser dock ljuset i tunneln och då blir det lättare att ta till vara på ledigheten. Köper frukost och äter i Almedalen efter rolig natt i sommarstaden. Läser tidningarna, hänger på biblioteket med fantastisk historisk skildring av svenskarnas charterresande och vågar mig ut i solen ett litet tag.
Rosor som klänger längs de gamla fasaderna, vackra trähus, husgavlar i kvällsljus, kullerstenen och utsikten över havet. Visby alltså, en legend som aldrig dör. Som sticker ut, som alltid finns där och levererar.
"Snart blir det kallt igen", sa en man jag känner för ett par dagar sedan. Så kan man också se på tillvaron. Måste bara få in en liten vädernotis till i det här inlägget. Det går inte att bortse från och låta passera obemärkt. 23 grader stod det på termometern klockan tre i morse. Magi i någon form är det nog. Men snart blir det kallt igen.

Ikväll är det Visby som gäller och det kommer att bli en kväll av minnen och nostalgi. Men också blickar på framtiden och lite smygkikande runt hörnen för att se vad som väntar. Isak på decksen, kanske en liten bit VM-final. Sista utekvällen innan väskorna till Berlin och London ska packas. Sentimental? Ja, lite, men man ska inte titta för mycket bakåt. Har varit en fantastisk semester på Gotland. En av de bästa. Nu förlängs semstestern lite till i Berlin innan det är dags att kavla upp ärmarna i augusti igen. Leta lägenhet, göra vardag. Få ställen är bättre än London när det gäller att tillbringa vardagen. Alltid något på gång. Äventyr som väntar och lockar. Är i en bra harmoni för att sätta mig på flyget dit igen. Känns inte som att åka tillbaka utan mer som att prova något nytt.
  Pojken drömmer, staden väntar, skrev Per-Anders Fogelström i Mina drömmars stad.

Politikervecka inne i sommarstaden. I Almedalen pågår evenemang och debatter för fullt mellan de högsta hönsen i Sverige. Alla som räknas är på plats. Alla vill säga sitt. Kyrkoruinerna och ringmuren lyssnar och iaktar spektaklet. De har hört lögnerna förr. Hört löftena och utspelen. Tror nog att de genomskådar spelet.
  På badstranden och på soliga altanen läser jag i tidningarna vad som sagts. Bara knappt fem mil in till politikerna i staden, men avståndet känns betydligt mycket längre när jag läser om skatteregler, skatteavdrag och skattesänkningar. Fredrik Reinfeldt satsar hårt på att prata skatter den här sommaren och räknar därför med mycket röster. Kanske är han rätt i tiden. Jag känner avståndet in till Visby växa för varje rad jag läser. Borde inte vara så, för frågorna makthavarna diskuterar i sommarstaden angår alla oavsett vilken ort man bor på i landet. Badstrand och solig altan spelar ingen roll. Samma skatteregler som för den som har ettan på femte våningen inne i staden. Går inte att gömma sig för det. Alltså borde jag vara mer aktiv i följandet av debatten. Ibland är det lätt att känna avståndet jag upplever nu, men det är varje medborgares ansvar att vårda den demokrati generationerna innan oss kämpat fram. Ta del, ta plats, ställa frågorna vi funderar över till våra lokala politiker, ställa krav och engagera oss.
  Därför blir det fel när partiledarna i Almedalen vägrar ställa upp på debatt med lokala politker från de olika partierna. Lokaltidningen på Gotland, GT, föreslog detta och endast ett fåtal partiledare nappade på idén. Späckat tidsschema är givetvis en faktor, men samtliga hade tid att ställa upp på intervjuer för tidningen. Märkligt, för att integrera och utbyta erfarenheter med lokala politker borde ligga i varje partiledares intresse inför valet. För mig känns det nu som att Almedalen endast blir en scen för de vanliga föreställningarna partierna spelar inför valen. Förankringen lokalt finns inte och det är lätt för Visbyborna att endast se de folkvalda som kringresande cirkus. Artister och stjärnor. På sätt och vis vad det också är. Men samtalet mellan människor, en viktigt del av demokratin går lite förlorad under veckan och det är synd. I årets val är det större fokus än någonsin på personen. Stjärnan i respektive parti ska bärga segern. Personen snarare än politken och partiet bakom. Åsikterna degraderas till ett ansikte och en röst. Lite amerikanskt säger någon på teve.
  Badstrand, solig altan eller för stort personfokus spelar ingen roll. Man måste ändå ta sitt ansvar.

Tyskland i semifinal. Bastian Schweinsteiger alltså. Gör allting rätt och för mig är han en dröm till mittfältare. Rektor och sammordnare på planen. Full koll och en av VM:s bästa spelare. Han symboliserar det tyska laget fullt ut.
  VM snart slut och snart väntar vistelse i Berlin för min del. Kan erkänna att jag lite ångrar att det inte blev Tyskland lite tidigare så att det varit möjligt för mig och Anton att följa i alla fall någon VM-match från ett torg i Berlin. Har aldrig följt en VM-match från ett torg i Berlin, men det är nog maffigt. När jag smakar på det så är det gott i alla fall.
  Nåväl, Berlin kommer säkert att kunna bjuda på en del sommarkul ändå under några veckor och snart kommer nog en lista med evenemang att hinna med börja ta form om jag känner mig själv rätt. En lite check-lista är alltid bra att ha till hands.
  Lördagskvällen ägnades åt minigolf vid havet. Morbror och hans gäng på besök. Länge sedan jag tog en runda, men efter tuff kamp lyckades jag komma tvåa. Mycket skön bilresa hem efter den bataljen. Morbror hade det tufft, skyllde på myggen, klubborna och att jag hade hemmabana. Minigolf som sagt. Känslorna svallar alltid inom denna sport. Det är konstigt egentligen, för alla regler är ju som de är, solklara, i alla fall till 99%. Ingen kampsport eller speciellt mycket adrenalin. Ändå: Alltid lite sura miner och bråk om regler eller annat. Kanske krävs det för att göra en så pass ointressant sport njutbar att utöva?
  Mer idrott igår. Kvällsfotboll med bror och det var inte helt fel. Kändes harmoniskt.

Vad är väl en VM-match på ett torg i Berlin ändå? Det kan ju vara......

Semestertider och kring husen, alla de fina husen i landskapet står byggmaterialen och verktygen utspridda på tomterna. Kring väggarna stegar, virke och målarfärg. Semestertider och tid att vårda huset. Några veckor av reparationer och renoveringar. Veckor av arbete, mycket möda läggs ned. Några river, några bygger nytt.
  Huset, symbolen för den fasta punkten i tillvaron. Huset, symbolen för drömmarna. Kankse blev drömmen sann, drömhuset och familjen. Kankse slocknade drömmarna en dag och huset blev till.
  Vimplar och flaggor i vinden. Pool och fina staket. Som en plan B.
  Minns familjen som målade och fixade hela sommaren på sitt vita hus. Cyklade förbi ibland på väg till stranden. Som barn var jag rädd för den målande familjen. Rädd att hamna där på en stege och inte kunna cykla till stranden. Rädd för att bli fast. De hade nog det kul, tänker jag nu. Hela familjen tillsammans, jobbar mot något. Jobbar på huset. Kankse drömhuset. Den fasta punkten. Skrämmer mig fortfarande. Och lockar.
  "Guds ära till dom som stannar", sjunger Plura och jag håller med. Stanna kvar är vuxet och ansvarstagande. Ja, ibland är det nog det mest vuxna man kan göra. Stanna kvar och bygga på relationen till vännerna, ta hand om de gamla, skapa ett liv nära de kära, bygga drömhuset. Vuxet. Och svårt. Att kämpa och streta även i motvinden, att inte bara fly.
  Precis lika rädd som jag var för den målande familjen är jag för den fasta punkten. Tio år har gått sedan de cykelturerna, men är lika rädd nu. Cykeln min borg då, mitt vapen, att kunna fly iväg. Andra borgar och vapen nu, rädslan densamma.
  Husen, symboler för drömmen, eller drömmarna som slocknade. Som en plan B.

Vänner på Gotlandsbesök i dagarna och nyss hemkommen från en liten bilsemster här på ön kan jag bara konstatera att svensk sommar är fint. Gotländsk sommar är fantastiskt. Stränderna, naturen, ljuset, ensligheten och det svårframkomliga. Charmerande och lockande. Cykel är kanske att föredra framför bil som vi hade, men med kartan på hand fungerar bilen som semesterverktyg också. Slingra sig fram på kurviga småvägar, se naturen breda ut sig och byta skepnader. Kargt och stenigt till lummigt och mossigt. Kontraster som förvånar och imponerad. Känner mig som på nya platser fast det är uppväxtens områden och vägar. Vägar som åkts oräkneliga gånger i glädje och nedstämdhet. Vägar som tagit en till saker, bjudit på radiosporten i bilradion och varit för många mil att härda ut. Plötsligt, med förstagångsbesökare i bilen ligger de där framför mig, som nya med äventyr väntande runt nästa krök. Allt känns möjligt och så kanske det är.
  Campingplatser, är inte säker på om jag varit på någon innan de här dagarn ena. Speciell grej detta med camping. Mycket regler att följa. Många rutiner att ha koll på. Man ska liksom ha rätt utrustning för att smälta in och obemärkt strosa till dusch och WC. Veta att det kostar att bruka duscharna och vart man får sätta upp sitt tält. Borstar av misstag tänderna diskvasken, men Per hinner fram och avbryta mig innan Börje och Ove i jättehusbilen bredvid hinner upptäcka mitt snedsteg och regelbrott. Det gäller att vara på tårna. Ha koll.
  Får instruktioner om att vi satt upp tältet på otillåten plats och flyttar det några meter längre bort.
  Börje och Ove noterar och vänder på flintastekarna. Och spikar i pinnarna till sitt förtält. Förtält måste man ha. Så stort som möjligt. Det är så behändigt när det regnar ju. Börje och Ove har parabol på taket också, men det får nog anses som lyxigt och lite speciellt även i campingvärlden.
  Tyst vid 22:00 gäller. Bollspel förbjudet (På angivna platser är det tillåtet) Ingen under 25 får checka in, läser jag på skylten och ber om en duschpolett.
  Börje och Ove visade sig senare vara från Finland. Förmodligen också med något mer finska namn. Men husbilen deras, den var verkligen något lite extra.