17 igen
Falun, Borlänge, London, Oslo, Värnamo, Stockholm, Oslo, Visby, Karlstad. Städerna blir fler. Dit kompisarna flyttar alltså. Utspridda i det avlånga landet och lite andra ställen förverkligar vi oss själva och ska göra drömmar till verklighet. Visby som någon slags utgångspunkt kan man säga att det är. Alltid går det att ta steg tillbaka, men i går, mer än någonsin kändes det som avstamp till nytt. Nya tider kanske, stå på egna ben och kämpa för det man tror man vill. Gemenskapen kvar och alltid stöd och glädje att få från den, men i nya former. Nya platser och nytt tänkande.
Plötsligt, när jag ligger i hörnsoffan hos vännen och ska försöka sova i den ljusa och varma sommarnatten säger han bortifrån sin säng i hörnet: "Blev livrädd när han sa att han kom in i Falun", om han som drar till Dalarna för att bli medie-arbetare. Beslutsamhet som skrämmer. Men också imponerar. Jag säger inte så mycket, det behövs inte. Vi båda vet egentligen. Alla måste göra sitt. Bestämma sig. Sista kvällen och vi vet att den sista kvällen är början på det nya. Ny tid, nya städer. Nya historier och fler minnen. På en uteservering i innerstaden den här sista kvällen spelar allt sånt ändå ingen roll. Vi blir 17 igen allihopa och drömmer oss tillbaka till det trygga och bort på samma gång. Något distanserat i blickarna. Frånvarande. På plats tillsammans och i vår stad, men ändå så långt borta och på olika platser i tankarna. Vet att sådana här stunder är värdefulla. Vet också att vi måste klippa av banden och fly bort någonstans till något annat vi inte vet vad. Annars kommer vi att sakta men säkert bli innhalade och ställda mot väggen och avslöjade.
Morgonen efter: Dricker en islatte och tar bilen från staden igen. Hem till huset. Genom skogen, badgästerna tävlar med mig. Gäller att komma först, de har semester bråttom. Hör Cardigans i radion, på vägen hämtar jag hästmedicin hos veterinären och överlämnar den till Rune på gårdsplanen några gårdar bort innan jag packar ned det sista i den röda resväskan. Den röda väskan står framme packad igen. Det betyder att något är i luften. Ny resa, nytt farväl.
Plötsligt, när jag ligger i hörnsoffan hos vännen och ska försöka sova i den ljusa och varma sommarnatten säger han bortifrån sin säng i hörnet: "Blev livrädd när han sa att han kom in i Falun", om han som drar till Dalarna för att bli medie-arbetare. Beslutsamhet som skrämmer. Men också imponerar. Jag säger inte så mycket, det behövs inte. Vi båda vet egentligen. Alla måste göra sitt. Bestämma sig. Sista kvällen och vi vet att den sista kvällen är början på det nya. Ny tid, nya städer. Nya historier och fler minnen. På en uteservering i innerstaden den här sista kvällen spelar allt sånt ändå ingen roll. Vi blir 17 igen allihopa och drömmer oss tillbaka till det trygga och bort på samma gång. Något distanserat i blickarna. Frånvarande. På plats tillsammans och i vår stad, men ändå så långt borta och på olika platser i tankarna. Vet att sådana här stunder är värdefulla. Vet också att vi måste klippa av banden och fly bort någonstans till något annat vi inte vet vad. Annars kommer vi att sakta men säkert bli innhalade och ställda mot väggen och avslöjade.
Morgonen efter: Dricker en islatte och tar bilen från staden igen. Hem till huset. Genom skogen, badgästerna tävlar med mig. Gäller att komma först, de har semester bråttom. Hör Cardigans i radion, på vägen hämtar jag hästmedicin hos veterinären och överlämnar den till Rune på gårdsplanen några gårdar bort innan jag packar ned det sista i den röda resväskan. Den röda väskan står framme packad igen. Det betyder att något är i luften. Ny resa, nytt farväl.