etwo

Den planterade palmen i parken skakar till av kold i vinden nar jag promenerar forbi pa eftermiddagen. Solen skiner och en fagel har vagat sig fram for lite kvitter. Det ar kallt, men alla trotsar det. Alla ar anda ute och halkar gar pa de isbelagda gatorna som tycks sa mycket langre an vanligt just nu. Har en del arenden att gora, men hinner bara bocka av kopiering av husnycklar innan en tvatimmars middagslur med drommar tar vid och for en liten stund tar mig bort fran kold och alldeles for tidiga morgnar. Ett par pilsner pa Brick Lane igar med underbara manniskor och aven om mitt humor och motivation for aktiviteter var valdigt langt ifran Brick Lane och betydligt narmare en chipspase i soffan, sa ar ett lugnt pub eller barhang med samtal alltid nagot att beakta och se som viktigt. Historier och anekdoter fors vidare, arbetsdagen ventileras och nya insikter kan berika en pa sa manga olika satt. Det ar ocksa pa en lugn och lite seneftermiddagssomnig bar med lagom hog musik som man kan komma pa sig sjalv med att alska den har staden. Precis som man kan komma pa sig sjalv med att gora detsamma pa klubben eller pa den galna hemmafesten. Man far nypa sig lite i armen. Staden har sa manga ansikten och skepnader och kan alltid slanga fram nagot som passar en for dagen. Overaska, men ocksa leverear vad man vill ha. Far en att trivas, utan att for den skull alltid tanka pa ens valmaende och halsa. Men det ar manniskorna som gor en stad vard att besoka och vara i. Som gor vardag roligt. Bjuder pa skratt och leenden som varmer i vintern. Manniskorna skapar det som kallas staden och utan mannsikorna man vill vara med omkring sig blir det tomt. Da splelar namnet pa staden, puben eller klubben ingen som helst roll.
En stad forandras hela tiden. Utvecklas och gar vidare. Ser over axeln pa manniskor den lamnat bakom sig. Alla kan valja att aka med tagen som staden och mannsikorna i den tar. Men man ska tanka sig for och se efter andra avgangar ocksa. Kanske ar stadens resmal inte alltid de ratta for en sjalv och da kan man famla i morker och bli vilsen. Bli en sadan som inte gatt vidare. Som staden betraktar over axeln fast man fortfarande bor kvar.

Januari har smugit in i våra liv, lite oannonserat, lite snett bakifrån döda vinkeln har den tassat sig fram ända in på och tagit tag i oss i ett järngrepp. Skakat om oss liksom. Januari vill få oss på bättre tankar, starta upp saker och ting på nytt, ta nya tag, nytt levnadssätt och nya möjligheter väntar för dem som vill. Jag morgonjoggade och storhandlade mat med J på stormarknaden. Försökte liksom. Efter joggingrundan har jag nu sådan träningsvärk i min vänstra vad att jag med stor uppoffring tar mig upp och ned i hemmets trappa. Att göra kaffe på jobbet var en enda lång pina. Folk skrattar och ler förstående åt mig där jag linkar runt och försöker duka av bord och skumma mjölk. Hybris skulle nog många beskriva min första joggingtur på ett par månader som. Rask takt 45 minuter trodde inte jag skulle vara några problem, men inser att en lugnare uppstart hade varit mycket klokt. Men det är så himla tråkigt att lunka runt, och det får jag betala tillbaka för nu i from av en stor portion linkande och smärta. Voltaren hade en gammal man jag kände med största säkerhet förordat. Vad vet jag. Vila i två veckor och känn sedan efter, som svensk vårdcentral hade sagt.