etwo

Det är tyst ett tag, man håller sig på sin kant och går inte i vägen för någon. Saker radas upp, veckorna rullar vidare och i korta, korta sekvenser här och där verkar det nästan som att allt går åt rätt håll och utvecklas i en riktning man förväntar sig.
   Man prisar rutinerna, ritualerna och att ha en fast punkt att ta sig till om dagarna. Tar ett par semesterveckor i London och Berlin mitt i november och sedan är man tillbaka igen utan att något egentlgen har förändrats. Blev lite förtjust i en bibliotekarie, var på de gamla vanliga pubarna, dansade en svängom och hängde med bror och försökte lösa världsproblemen. Mest genom att lyssna på låtar, äta god mat och dricka vin. Luffandets minnen täcks snart i blötsnön som faller ihärdigt från det att planet landar i Sverige igen och plötsligt sitter man på en buss i Mjölby tillsammans med gymnasiestudenter som pratar om melodifestivalen.

Tillbaka till jobb igen direkt efter och får sedan en ledig helg. Sitter då på vanliga platsen i biblioteket och läser. Ensamma äldre män och några som spelar schack med utsikt över strandpromenaden håller sällskap. De konsverserar med dova röster för att inte störa oss ensamma herrar som läser tidskrifter och prosa med varierande kvalitet. Då och då hostar någon till, harklar sig eller rör sig mot tidningsstället för att gräva fram ny läsning. Kontrollerade rörelser och en stillsam lunchstund när veckan är på väg att övergå till helg.

En osynlig övergång till helgdagarna, paniken i blickarna släpper något hos de som går över stadens torg. Steglängden kortas ned, större sällskap syns röra sig mot- och hänga på fiken och lunchrestaurangerna runt torget som serverar thairätter och halvhjärtad husman med mycket sås.

Och snön ligger kvar och det är rätt skönt tänker många för då har man något att prata om och sedan går de större sällskapen hem till sina boningar och gör saker de måste och förväntas göra. I trädgården och i garaget och sådant.

Allt går så snabbt ibland, det är svårt att hänga med i svängarna. Plötsligt har man blivit till någon som går hem i tid och betalar allt som dyker upp i slutet av månaden i god tid utan att behöva snacka sig till några dagar extra för att få ihop till allt.
   Den äldre brodern undrar en afton under semestern när jag egentligen blev så organiserad och jag häller upp mer vin till de i sällskapet och förklarar att jag bara försöker på prov ett tag för att se hur det känns. Hur det är att ibland ha någon liten krona över i slutet på månaden och att gå hem i resonabel tid någon gång för omväxlings skull. Alla gör vi väl vårat bästa, putsar på maskerna för att hålla skenet uppe och vara dem vi förväntas vara. Men som en gammal vän och hjälte förklarade för min far när de möttes en dag på hemstadens torg; den där andra staden är en håla, den där staden tär och sliter på tålamodet.

Du kommer bli rastlös, säger poeten på telefon från en bullrig huvudstadsgata och jag förstår vad han menar och slår upp ett glas till. Alla gör sitt bästa och den här tiden på året måste vi alla rätta in oss i ledet, knäppa en extra knapp i rocken och klistra på leenden här och där för att stå ut med tio och tjugo minus och alla tvivel som gör sig påminda.

The Cure, Anna Ternheim, Plura, Kent, Broder Daniel, Håkan Hellström och alla de andra gamla tonårsbanden tillsammans med lagrad whisky kan lösa upp en del av vinterknutarna och väcka alla de goda minnena till liv.     
   Den där tiden innan innan alla överflödiga analyser och tankar tog över och ville sätta sin prägel på allt som dyker upp.
   Cruel Town, sjunger Broder Daniel och plötsligt är man 14 år och lika vilsen igen