etwo

Doften av asfalt som torkar upp i morgonsolen. Kvarter med småbutiker i botten och bostäder på andra våningen, parkernas grönska och blommorna som slår ut.
   På en begagnad cykel för att betala hyran, i bagelaffären morgnarna efter och i 24-timmarsaffären som sålde för billigt vin och för stark besk cider.

Ganska mycket jobb, tidiga morgnar, låg lön, sena nätter och en ny morgon med ny jobbdag som väntade. Trevliga kunder på fiket, oförglömliga kollegor, lageröl på trottoaren i skymningen eller eftermiddagssolen.   
   Arsenalmatcher på puben, för dyra taxiresor in i mörkret mot okänd destination.
   Klubben som låg i en källare och den andra där man alltid hamnade i baren på andra våningen.

Festerna i det där speciella köket i det victorianska tegelhuset som man för alltid ville vara kvar i. Man gick alla trappor upp tills våningarna var slut. Det var långt innan man visste bättre, långt innan skratten, samtalen, sångerna och syrenerna i blom blev till de där tårarna som kom sedan. 
   Vi var inget som var menat att hålla i längden, inget var permanent men allt stavades kanske eller om och allt var möjligt. Det det var våren 2009 och inget var ännu förstört.
   I morgon kväll är jag tillbaka i stan igen. Jag flyger inte hem men jag flyger bort från en vår som strandat och hakat upp sig på alla plan.

Jag åker bil genom fantastiskt vackert Sverige under en helg med sol och några grader plus. Ibland blir man mållös inför hur otroligt fint det är att vara på strövtåg igenom landet, oavsett tid på året. Husen, skogarna och de välordnade små städerna som dyker upp med jämna mellanrum andas verkligen idyll.
   Vi har ett välorganiserat och välskött land. Vi är duktiga på allt sådant, att organisera och rationalisera. I vår iver att göra allt så effektivt som möjligt rationaliserar vi tyvärr ibland också bort behovet av människorna och personligheterna som står bakom de där små vackra städerna som ligger längs med våra enligt manualen sopade, plogade och fint asfalterad vägar.

Vi vill alltid ha maximal avkastning och gör saker kostnadseffektiva i så stor utsträckning att det ibland är oklart vad som egentligen är värt att satsa på och vilka individer som egentligen kan tänkas behövas i framtiden. Vi slösar vilt bort väldigt många människors kunskap i det här landet och marginaliserar den mänskliga faktorn, själva livet.

För i alla städer längs med våra fina vägar sitter i dag ett stort antal människor fast i ett läge där de inte får utlopp för sin kreativitet eftersom det inte finns tillräckligt med arbetstillfällen kvar. Deras liv har strandat, men rationella och effektiva, det är alla de där städerna. 

I många lägenheter och hus når solen aldrig in, plusgraderna värmer inte, för det är tufft att ha hamnat utanför arbetsmarknaden, att inte vara behövd, att vara en av de som är bortrationaliserade när effektiviteten prioriteras först. I en stad i södra Sverige sitter en vän och funderar paralyserat över framtiden sedan fabriken där han jobbat inte behöver honom längre.

I en stad lite längre norrut träffar en annan arbetslös vän sin hurtiga jobbcoach för hundrade gången utan något resultat. ”Skaffa en blogg”, är jobbcoachens mest matnyttiga råd så här långt till min vän. Meditationsnoja och en trave märkliga visitkort ihopbuntade i plånboken är andra bieffekter av coachbesöken. Han säger till coachdamen att hennes förslag och planer låter logiska och lyder varje vink till fullo. För man måste ju trots allt agera rationellt även som arbetslös, tänker min vän.