etwo

Allt är bara på låtsad i dag. Igår satt de ute med svart kaffe och solen i ögonen. Allt smälter i plusgraderna solen ger. Det får alla att tro på de ihärdiga ropen om vår. Fast det bara var på låtsas flyttade de ut några stolar och fikade på vårvis. De ler och låtsas. Dagen efter är alla tecken på något nytt som bortblåsta. En slipmaskin och ett flygplan på väg bort ger ljud till en tyst morgon.
   Han låtsas med allt, får det att se ut som han har koll på läget. Han ser ända upp till flygplanet i luften och svarar bara svävande på hennes frågor för att bilderna av det som varit hänger kvar och stör. Undrar när någon ska knacka honom på axeln och avslöja skådespelet. Han spelar alla roller riktigt bra ibland och det finns en trygghet i det där. En gång fanns det ett krokigt klätterträd inte långt från där han bodde. Det var hans plats och flykt. I klätterträdet dolde lövverket alla fel och brister. Från trädet krävdes bara observation och iakttagelser, inte att ta del i så mycket och det passade honom ganska bra.
   En gång såg de en gammal räv springa förbi och en annan gång ramlade en av dem ned från en gren högt upp i trädet. Han landade på rygg precis bredvid en vass sten och tappade luften. Medan han kippande efter andan passerade flera år kändes det som. Han var oskadd, men efter det så klättrade de inte så mycket mer i trädet. Inte i andra träd heller, för det var som att flera år passerade på samma gång efter hans landning på rygg och annat än klätterträd pockade på deras uppmärksamhet. Krig, klätter och lådbilslekarna blev till gömda cykelhjälmar, låtsasvänner och ängsligt tysta steg genom långa korridorer.

Ljuset så där ljust och drömskt som man vill att det ska vara. Visst måste det väl vara vår nu. Snön nästan borta för ett tag. Tittar igenom lite gamla anteckningar och skrattar åt mitt naiva jag. Ser någon slags tendens, blir man inte lite tråkigare för varje sjok av tid som läggs bakom en? Kommer inte med något nytt, saker är som de var innan.
   Läser att jag förra året cyklade in till jobbet på Fleet Street och frös om fingrarna. Jag skrev om något slags hopp, trodde det var en bra text och gled lite nonchalant omkring i stan på min nya blanka cykel. Tänkte nog ungefär samma tankar som nu och hade ett dubbelpass och 13 timmar på fiket att se fram emot. Är inte säker på om det bekymrade mig särskilt mycket, det går inte att ana eller läsa mellan raderna. Skrev att det var tiden innan allt och förstår inte vad jag menade med det.
   Nu känns mer som tiden innan än någonsin. Nu, en tom, tidig frukost som ekar något annat. En radio surrar från en annat rum. Trött musik och trötta människor. Sen spelar de vår låt från den där sommaren och det känns lagom länge sedan för att le åt.
   Allt står kanske ännu för dörren och helst vill jag nog trycka på paus-knappen och försöka göra mig redo. Putsa skorna och stryka munderingen för nu är det ju snart den där våren man tänkte sig någon gång skulle komma. Famlar darrande och kallsvettig efter lysknappen när jag vaknar mitt i drömmen. Det är för lång väg tillbaka för att vända om, drömmer jag och öppnar fönstret på vid gavel. Om förra våren till stora delar var karuseller, parker och mörka klubbgolv så blir nog den här mer präglad av SVT play och Coop klubbkort. Och det ingår väl i att ha blivit ett år äldre antar jag. 
   Det slår mig att jag ännu inte har något Coop klubbkort. I kassan frågar de mig nästan varje gång. Väljer att avstå med oklara motiv.

En liten trave med tidningen Metro ligger staplad i bussens vindruta. Han snappar åt sig ett nummer och läser lite i medan den gråhårige chauffören tar sig ett bloss i busskuren. Utan mössa och med tunna skor ser han ut att frysa i det ymniga snöfallet. Inte så mycket i Metro handlar om den lilla byn den här dagen. En eller två kortare artiklar bara, inte mer.
   Bussen rullar iväg och han somnar tillbakalutad i sätet redan innan de passerat den lilla mataffären en bit bort på höger sida. Han brukar räkna bilarna på den där parkeringen när han åker förbi utan att han riktigt vet varför. Häromdagen stod en röd gammal Saab uppställd där, det var det enda fordonet.
   Inne i Karlstad hittar han ett nytt magasin på en hylla i tobaksaffären och blir glad. Mannen före i kön luktar alkohol och köper två lotter. I ena handen håller han sin dotter, i den andra två till bredden fyllda systembolagskassar i glada färger. Klockan är lunch.
   Sedan rullar hans tåg iväg på minuten. Alla ombord verkar förvånade. De sneglar på varandra och försöker dölja en bubblande glädje över att deras resa startar på utsatt tid. Trots snöfallet och allt.
   Kristinehamn är första stopp och där kliver någon på och någon av. Degerfors är nästa station, men det blir ett kort stopp. Ingen verkar gå av eller på. Det brukar vara så i Degerfors. Ett kort stopp eller så passerar man, så mycket mer är det inte. I Degerfors vandrar människorna de bortglömdas trottoarer fram. Det mesta är bortrationaliserat eller flyttat någon annanstans. I samhällen som Degerfors handlar väldigt mycket om vad som händer någon annanstans.
   I Södertälje håller ett par skidor på att ramla ned från bagagehyllan, men i övrigt går allt smärtfritt och tjugo minuter senare är han en del av något större. Han slukas upp av metropolen myller. Rulltrappa, snabba steg, läsa på en skylt, vika undan med blicken, en rulltrappa till, ta en gratistidning, snabba steg och sedan köa upp till flygbussen. Han skummar igenom gratistidningens sidor och konstaterar att väldigt mycket handlar om staden han står i kö i. En eller två kortare artiklar har inte direkt eller indirekt med Stockholm att göra. Han väljer platsen längst fram i bussen och lyssnar på hit-radio med chauffören.
   Till Bromma flygplats har inte ens det där lågprisflygbolaget hittat ännu. Det är en kompakt atomsfär och mycket köande. En juice kostar 43 kronor. Vatten får man för bara 33. Fyra skånska business-karlar och en skånsk business-dam delar hans bord i restaurangen. Allt de säger till varandra i konversationen verkar vara det viktigaste som sagts. Det är kvavt och varmt och alla i vänthallen är uniformslikt klädda i svart.
   Datorer checkar in passagerarna, små dosor på borden blinkar och tjuter när maten är klar och väldigt lite i vänthallen besvarar ett leende.
   På teve ser vi den där robot-serien på söndagskvällarna och låtsas att vi inte ser mönstret som serien nog vill belysa. Den mänskliga kontakten är bortrationaliserad. Skratt och leenden har vi flyttat någon annanstans, till stunder vi kallar kvalitetstid. Till Thailand kanske. Väldigt mycket i det här landet handlar 2012 om vad som händer någon annanstans.

En liten scen aningen avsides från de andra, en plats att fly till när resten av det avsides är kallt och så väldigt mörkt. Runt hörnet ligger den, efter korsningen och med en liten parkeringsplats utanför. Från allt det andra, den lilla begränsade världen de kallar sin egen kan de fly in till lokalen till det ännu mindre. Bland tomt gapande hyllor och flagnade fotografier. Den slitna anslagstavlan och den gamla frysboxen tittar på när någon skolas in och någon är på väg utför. På den lilla scenen för den bistra verkligheten.
   Minns du vårt besök där? Du sa att du gjorde det. Det var du, jag och en till. En skolades in och en verkade vara på väg utför. Man såg det, när man tänker på det kunde man se att blicken avslöjade försöken att hålla skenet uppe. Vi såg det redan då men var tysta och kunde inget säga. Ibland är det så vi agerar sida vid sida. Ovana vid de förutsättningarna noterar vi bara och är först långt senare mogna att ventilera det vi tagit till oss.
   Musikern ringer från den stora världen han befinner sig i. Vi pratar en kort stund. Det är lätt att hänga upp skylten och bli nöjd med det man har, konstaterar vi. Han pratar om sina resor och om ett vardagsrum han bor i. Sus och dus verkar det vara och vi säger till varandra innan vi lägger på att det nog är viktigt att behålla drömmen.
   På den lilla scenen hängs vykort från världen upp på anslagstavlan från de fria resenärerna till fångarna. Sedan flagnar vykorten tillsammans med de andra fotografierna. Nya lappar, många med en blekgul nyans, hängs upp runt om på tavlan i ljust trämaterial. Arrangemang som substitut för något annat, något större. Några få i det kalla lilla behåller drömmen, gömmer den och bevara den väl. De visar inte upp den och talar inte om de stora sakerna. Men tar väl hand om den så länge de orkar, även om ingen kan se det.

Känd dokumentärfilmare på plats i skolan för föreläsning och filmvisning en dag. Temat är konflikten mellan Israel och Palestina. Hans film är fantastik. Belyser konflikten på gräsrotsnivå. Efteråt är det frågestund. Någon frågar dokumentärfilmaren i vilken utsträckning andra länder verkar i Mellanöstern för att förklara för Israeler och Palestinier ”hur det egentligen är”. Dokumentärfilmaren vet nog först inte vad han ska svara. Han är tyst en kort stund och ställer sedan motfrågan: ”Hur är det egentligen då?”
   När vi i Sverige ser på konflikter och oroligheter utomlands är det lätt att vi ställer oss bakom katedern och får en förmyndarattityd. Vi får ibland en tro på att de värderingar Sverige och Skandinavien står för är mallen och det riktiga, det resten av världen också borde rätta sig efter. Pekpinnar och viktiga miner.
   När Grekland är skuldsatt och i kris står Jan Björklund i teve och säger att det är de själva som satt sig i krisen. Att övriga Europa nu i efterhand ska ta ansvaret och gå in och hjälpa Grekland och de andra länderna med ekonomiska problem. Jan Björklund ser inte hela bilden, han väljer att blunda för delar av historien och blir på något sätt symbolen för hur vi i Sverige ibland tänker. Vi sköter vårat och andra borde kopiera vår modell. Jan Björklund förespråkar valutasammarbete, och säger i teve att han gör det för att Euro-länderna nu tillsammans kan hjälpa Grekland. Sammarbete är bra, som han säger. Han nämner inte att Greklands problem till stora delar handlar om ohållbara låneutbetalningar från Euro-länderna till ett land på ekonomisk nedgång. Att i ena stunden hylla sammarbete och i nästa stund peka ut Grekland som ett problemland är dubbelmoral. Det visar på hur bräckligt ett så här omfattande ekonomsikt sammarbete är.
   Vi skulle då och då behöva någon som berättade hur det egentligen är. Hur saker hänger ihop. Att Sverige är ett land bland andra länder. Att vi är beroende av utvecklingen i andra områden. Inga läsplattor, smarta telefoner eller hemlevererade matkassar kan göra oss oberoende av andra människor och nationer. Fast vi ibland inte vill tro det så är vi fortfarande beroende av andra människor, mänsklig kontakt och samarbete. Euron och ekonomsikt samarbete är inte enda sättet att agera med andra länder på, även om Jan Björklund gärna får det att verka så.
   Sverige är som bekant effektiviserat till tusen, städat, hälsosamt, prydligt och högteknologiskt på alla sätt och vis. Och det är ju bra. Men kanske finns det även andra värden att se till. Kanske finns det andra mått på välfärd bland människor. Det borde någon berätta för oss, få oss att öppna ögonen och se de sakerna. Någon borde kanske komma till oss och verka för att förklara för oss ”hur det egentligen är”