etwo

En liten scen aningen avsides från de andra, en plats att fly till när resten av det avsides är kallt och så väldigt mörkt. Runt hörnet ligger den, efter korsningen och med en liten parkeringsplats utanför. Från allt det andra, den lilla begränsade världen de kallar sin egen kan de fly in till lokalen till det ännu mindre. Bland tomt gapande hyllor och flagnade fotografier. Den slitna anslagstavlan och den gamla frysboxen tittar på när någon skolas in och någon är på väg utför. På den lilla scenen för den bistra verkligheten.
   Minns du vårt besök där? Du sa att du gjorde det. Det var du, jag och en till. En skolades in och en verkade vara på väg utför. Man såg det, när man tänker på det kunde man se att blicken avslöjade försöken att hålla skenet uppe. Vi såg det redan då men var tysta och kunde inget säga. Ibland är det så vi agerar sida vid sida. Ovana vid de förutsättningarna noterar vi bara och är först långt senare mogna att ventilera det vi tagit till oss.
   Musikern ringer från den stora världen han befinner sig i. Vi pratar en kort stund. Det är lätt att hänga upp skylten och bli nöjd med det man har, konstaterar vi. Han pratar om sina resor och om ett vardagsrum han bor i. Sus och dus verkar det vara och vi säger till varandra innan vi lägger på att det nog är viktigt att behålla drömmen.
   På den lilla scenen hängs vykort från världen upp på anslagstavlan från de fria resenärerna till fångarna. Sedan flagnar vykorten tillsammans med de andra fotografierna. Nya lappar, många med en blekgul nyans, hängs upp runt om på tavlan i ljust trämaterial. Arrangemang som substitut för något annat, något större. Några få i det kalla lilla behåller drömmen, gömmer den och bevara den väl. De visar inte upp den och talar inte om de stora sakerna. Men tar väl hand om den så länge de orkar, även om ingen kan se det.