etwo

Om hur i morgon kommer att vara vet vi ingenting alls om fast vi låtsas som att vi gör det. Man blir van att säga att det är under kontroll och så, och svarar rätt på frågorna. Månaderna går, sommaren och hösten rusade iväg och verkade ha bråttom med något. Spring så märker ingen något. Varv efter varv, ville ta täten. Det har varit en schizofren sommar och ett märkligt år, skrev jag på en lapp och trodde jag tagit mig någonstans när jag läser det, fått lite distans. Men man slungas ständigt tillbaka, hamnar där man redan har varit och vet som vanligt inte hur man gör. Påminns om hur lite man vet. När man saknar alla formler och rationella sätt att tänka på blir det lätt så. En gammal bild från en balkong på Balkan i våras gör det sårbara i oss så brutalt tydligt. 

   På fotot sitter vi och spekulerar i den varma förmiddagssolen, den drivne visionären med en ramlösa och jag med en burk och klädd i linne. En kort paus från allt, en kort konversation innan allt rullade vidare. Visionären visade bilder från hans dagsutflykt senare på kvällen och jag sade att jag tyckte det verkade ha varit ett riktigt äventyr. Han klagade över att inte ha någon energi och jag svarade någonting om att det kan vara så ibland och sedan struntade vi gemensamt i att gå till middagen på stan och han gick nog och sov på sitt rum och jag skrev lite och tog några öl till på balkongen och tänkte att det var skönt att någon mer än jag led av sinande energi. Den där resan var en paus fast utan vila, ett kort uppehåll på vägen ned.

   De stökiga gatorna, solskenet och den underbara maten ville hålla en kvar och visste och såg kanske någonstans att det var på väg utför. Alla kan ändras, allt är inte vad det ser ut att vara vid första anblicken. De som brinner kan tappa den där gnistan och om det var det som hände visionären eller om det var något helt annat vet jag ingenting om för jag kände inte den drivne visionären särskilt väl. Vi sågs om dagarna, snackade politik ibland, spekulerade och provocerade varandra med våra åsikter. Jag gissade att han var konservativ en gång, mest för att göra honom arg även jag inte tror att det gjorde honom så mycket egentligen. Han svarade något retorsikt i alla fall och fick mina argument att ta slut.

   Vi omger oss med så många människor som vi aldrig når riktigt inpå, som stänidgt håller uppe garden och inte delar med sig mer än officiella delar av sitt inre. De ger mycket och låter andra skina, men håller medvetet inne med allt för att det kanske skulle bli för komplicerat och för mycket frågor annars. Det är så behagaligt att bara tuffa på i den vardagliga lunken med våra dagsverken och av tv-bolagen tillhandahålla en daglig dos tvivelaktig underhållning utan att behöva ifrågasättas för vad man gör eller vem man är och har blivit. Att tuffa på i lunken är att kompromissa med allt, göra avkall på den man är och någonstans längs vägen tog det kanske stopp även för visionären fast vi trodde vi visste var på spelplanen vi hade honom. Vi såg ju lågan och passionen i allt han företog sig och trodde han fortfarande hade det och brann fast han i själva verket redan hade släppt taget.

  De där korta pauserna mitt i allt, konversationerna på balkongerna, de kanske borde handla mer om hur allt är egentligen och inte om så mycket nonsens. Man kan våga fråga hur det står till även i en sådan paus. För man hinner faktiskt med sådant också innan allt rullar vidare i de vanliga spåren.