etwo

De där leksaksbilarna i metall, små men fulla av detaljer och som en dröm för en femåring, den gröna heltäckningsmattan och de gamla möblerna i mörkt, blankt trä. Kontoret fullt med prylar från en tid som varit, som blev gästrum under våra besök. Rullader och filmjölken med flingorna som smakade lite godare än de gjorde vid frukostbordet hemma. Promenaderna du gick med oss till lekplatserna och fikapauserna vi tog där vi blåste bubblor i saften genom sugröret fast vi inte fick och tog varsinn bakelse fast vi bara orkade en halv. Alla gångerna du lekte de där lekarna med bollen hemma på mattan. Fast du inte tyckte det var lika roligt som vi skrattade du och gav oss din tid. Berättade något roligt och gav oss de där 20-lapparna då och då. "Spara eller köp något gott", som du brukade säga. Skickade kort, kom på besök, hjälpte till med läxorna, läste högt och var närvarande fast vi nog velat setts oftare egentligen och tomheten timmarna efter, när ditt plan hem lyft. En vuxen gestalt att lita på i alla lägen, ett stöd, någon man kunde berätta för, som varken dömde eller spelade med i våra unga livshistorier och skeenden. Mycket som borde blivit sagt, som det blev för sent att säga, så antar att det här är ett för sent skrivet brev till dig.

Är tidig med allt den här lördagsmorgonen, vaknar med fåglarna och byggarbetarna som river huset på andra sidan gatan. Vaknar pigg och med en energi man vill känna oftare.

Berlinhistorier dagen innan över telefon får mig att längta bort. Eller till något. Sommarhistorier från Berlin-brodern ger mig något att bygga vidare på. Får mig vaken efter lång dag på jobbet. Tiergarten, gator och klubbar, kan titta både tillbaka och frammåt. Han har köpt en cykel, berättar han. Minns för ett år sedan på cykel genom stan, med Anton i den tomma electro-baren, på golven och när rock-Marcus plötsligt var i stan utan förvarning. Ställena vi aldrig hittade till och hur vi bar på den där unika känslan i det vi företog oss. Känslan av det nya. Kan se frammåt, kan se sommaren igen. Upptåg och äventyr. Vi planerar lite, där över telefon utan att egentligen få så mycket organiserat, som det så ofta kan vara.

Fanns en tid när jag alltid ville sitta längst fram, när jag cyklade snabbast och alltid hade energin och humöret.  När allt var lite mindre komplicerat och jag trodde på allt som de sade, när historierna var helt sanna. Nu längtar jag till det nya men romantiserar det gamla och på så väldigt många sätt känns det som att det är precis som det alltid har varit.

Är tidig med allt den här lördagsmorgonen, vaknar med fåglarna och byggarbetarna som river huset på andra sidan gatan. Vaknar pigg och med en energi man vill kunna känna oftare.

Berlinhistorier dagen innan över telefon får mig att längta bort. Eller till något. Sommarhistorier från Berlin-brodern ger mig något att bygga vidare på. Får mig vaken igen efter lång dag på jobbet. Tiergarten, gator och klubbar, kan titta både tillbaka och frammåt i berättelserna. Han har köpt en cykel, säger han. Minns för ett år sedan på cykel genom stan, med Anton i den tomma electro-baren, på golven och hur rock-Marcus plötsligt var i stan utan förvarning eller annonsering. Ställena vi aldrig hittade till och hur vi tre bar på den där unika känslan i det vi företog oss. Känslan av det nya. Kan se frammåt, kan se sommaren igen. Upptåg och äventyr. Vi planerar lite, där över telefon utan att egentligen få så mycket organiserat, som det så ofta kan vara.

Fanns en tid när jag alltid ville sitta längst fram, när jag cyklade snabbast och alltid hade energin och humöret. När allt var lite mindre komplicerat och jag trodde på allt som de sade, när historierna var helt sanna. Nu längtar jag till det nya men romantiserar det gamla och på så väldigt många sätt känns det som att det är precis som det alltid har varit.

Lågt, lågt stående, knappt synlig, men ändå där precis över hustaken i kvällen mitt i veckan som symbolen för våren eller för vad som helst.

Spikar upp ett par tavlor i hallen, slänger i en tvättmaskin och upptäcker en extra tandkrämstub i ett köksskåp. Är definitivt första gången jag har en oöppnad förpackning vid sidan av den tub som för tillfället brukas. Tänker på min far, man ska ju bli som sina föräldrar med åren, säger de, och han inhandlar alltid en extra tandkrämstub (minst) för att vara på den säkra sidan. Känns som att några slags vuxenpoäng kan räknas in på kontot efter den här upptäckten i köket. Som att jag närmat mig min far och fadersgestalt ett par steg.

Spikar upp en tavla till, får beröm av min lägenhetsgranne som också pysslar i köket. Flyr sedan, strax efter hastigt köket för en stund när hon inleder den delen av pysslet som innebär att röra ihop en form av gryta som hon gör ibland. Den doftar mycket illa och ser ut som en vattning, gulaktig havregrynsgröt (Med kött i, typ korv) I en blekgrön plastskål bereds den här grytan och får mig att stanna på rummet med stängd dörr tills jag kan höra att köket är tomt, kusten är klar och lugnet lagt sig igen. Då smyger jag ut och lagar lite italienskt till dofterna av baltisk matkultur. Carbonara är väl italienskt?

Sista kunden på fiket på måndagen blev, lite oväntat, Tottenham och England-anfallaren Peter Crouch. Lång och ranglig joggade han över gatan, in genom dörren och beställde kaffe med två bruna socker i. Vit skjorta och slitna jeans. Satt i något slags möte vid det bästa fönsterbordet med en herre som såg ut att vara en mycket viktigt och inflytelserik person. Är det en transfer på gång för den gode Peter? Kom ihåg var ni läste det först.

Sedan skrattade Peter åt min kärlek till Arsenal, och jag gratulerade till en bra säsong. Förklarade att vi skulle stänga, för att klockan var sju, och Mr Crouch svarade att de skulle dra sig vidare, den viktige herren och han. Utan att betala lämnade sedan Peter och den viktige herren i all hast fiket och det gjorde mig aningen sugen på att sälja den historien till The Sun eller Daily Mail. Ringa upp dem och skvallra. "Peter Crouchs kaffestöld" Kan se rubriken framför mig. Karln har ändå en timlön som motsvarar fikets intäkter för en hel dag, om inte mer, så kan tycka att de två cappucino-punden(och lite dricks kanske) vore på sin plats...

Någon gång, någonstans har nog han också under solens första strålar lämnat en varm lägenhet eller hus, kanske en familj för att gå till sitt jobb och tjäna ihop till hyran och maten. Till barnens fritidsintressen och till semestrar i solen.

Nu tar han om kvällarna av sig sina skor, ställer dem bredvid sig och kryper ned i sin sovsäck. Tänker att det måste gått snett någonstans på vägen, att han måste tagit felbeslut, blivit lurad, blivit av med jobbet, blivit lämnad eller på ett eller annat sätt rört till sin tillvaro en gång i tiden. Hamnat i en utförsbacke som inte gick att ta sig upp ifrån igen. Han kanske försökte och drömde, men inte förmådde, inte fick en andra chans. Kanske ingen chans alls.

Blåser i lite mer luft i luftmadrassen, rättar till lakanet, trycker ned mina saker i väskan och sätter mobilalarmet för morgondagens promenad till fiket.

I Libyen är enligt vissa uppgifter brittiska flygplan inblandade i Ghaddafis brors död och Sverige, vi vill också vara med och brottas i Libyen med JAS-plan. JAS, våran stolthet, symbolen för teknologin och den moderna andan i landet. Lite vid sidan av lekens centrum står vi svenskar och följer spelet, kastar symboliskt in ett par flygplan och ger oss själva en klapp på axeln. Vi får vara med, vi får påverka utvecklingen och tänker oss nog att det är en bra sak. Ett steg i rätt riktning för vår politik.

Med de vindarna har valet mellan buss och tunnelbana blivit aningen lättare att göra.

Ganska öde ligger staden där runt om mig längst med vägen, badande i skenet av skyltar och ljus. Några få nattugglor på gatorna, annars ganska tomt och fridfullt. Chauffören spontanstannar lite vresigt och i tyst protest vid min tunnelbanestation. Stiger av i kvällskyligt Stepney med en polis-siren, en mumlande alkis på hörnet utanför spelbutiken och ljudet av ett vägbygge som välkomstmelodi att lyssna till på promenaden genom parken hem.

Allting känns med ens lika dekadent, svårflörtat och alldeles hjärtskärande fint på samma gång. Den vill ju egenligen inte att man ska älska den, staden, och verkligen inte Stepney. Den anstränger sig inte alls och får mig ända att falla platt. Förstår inte varför när känslan av att ha kommit hem till något griper tag obevekligt hårt om mig.   Är ganska sent, vaknar till av det dova ljudet när portdörren slår igen. Lagar lite nattpasta, har inte bråttom, så den sega spisen bekymmrar mig egentligen inte.

Dagen efter, några få timmars sömn senare, går alarmet igång och det är dags att morgonsur ta sig in till jobbet.