etwo

De där leksaksbilarna i metall, små men fulla av detaljer och som en dröm för en femåring, den gröna heltäckningsmattan och de gamla möblerna i mörkt, blankt trä. Kontoret fullt med prylar från en tid som varit, som blev gästrum under våra besök. Rullader och filmjölken med flingorna som smakade lite godare än de gjorde vid frukostbordet hemma. Promenaderna du gick med oss till lekplatserna och fikapauserna vi tog där vi blåste bubblor i saften genom sugröret fast vi inte fick och tog varsinn bakelse fast vi bara orkade en halv. Alla gångerna du lekte de där lekarna med bollen hemma på mattan. Fast du inte tyckte det var lika roligt som vi skrattade du och gav oss din tid. Berättade något roligt och gav oss de där 20-lapparna då och då. "Spara eller köp något gott", som du brukade säga. Skickade kort, kom på besök, hjälpte till med läxorna, läste högt och var närvarande fast vi nog velat setts oftare egentligen och tomheten timmarna efter, när ditt plan hem lyft. En vuxen gestalt att lita på i alla lägen, ett stöd, någon man kunde berätta för, som varken dömde eller spelade med i våra unga livshistorier och skeenden. Mycket som borde blivit sagt, som det blev för sent att säga, så antar att det här är ett för sent skrivet brev till dig.