etwo

Sitter på golvet i kaffebutiken och skriver detta. Arbetspasset slut for dagen, alla studenter och advokater gått hem för att ha afton. Nytt försäljningsrekord, glada miner och en dag när inte ens ett trasigt mjölkpaket i kylskåpet kan rubba det goda humöret. 
Dröjer mig kvar i tystnaden. Bara en surrande fläkt som sällskap efter stängningen. Väntar på att det ska bli lagom tid att åka och spela lite korpfotboll och följer skymningen över Fleet Street med ett öga. Gatan och butiken tom, letar efter något i minnet, har det i tanken, men tappar det innan det riktigt hinner nå fram till mig där jag sitter i strumplästen på linoleumgolvet. Vaknar två morgnar i rad och kan nästan se det framför mig, det där i minnet, gestalta sig i det vita skenet från lyktorna nere på gatan. Men bara busskuren står där nere på sin plats när jag sömningt blickar ut i morgonen. Vårmorgnar och fåglarnas melodier som start på dagarna långt innan solen gått upp. Går flera kvarter utan att en endaste människa visar sig och undrar om det är något att prisa eller bli rädd för. Kanske bli rädd för man prisar det. Den klara, kyliga luften, ens egna steg ekande mellan husen och bara hos bagaren på hörnet i korsningen är lamporna tända. Nog är det ändå en slags magi de där tidiga morgnarna. De kommer på köpet som ett hemligt avtal, finns inga vittnen, villkor eller visdomsord. Bara den där korta, mycket korta stunden under morgonen där det är du och dina funderingar som ensamma brottas med varandra utan insyn eller inblandning. Innan den stora staden vaknar upp finns ett liten tomrum mellan nattlivet och morgonrusningen. Ingen ser eller delar det med dig, som en hemlig plats, en byggd koja i skogen. Som på linoleumgolvet gömd bakom baren på det nedsläckta fiket. Letar men hittar det inte.

Östra London badar i sol den här söndagen. Visar upp sig från sin bästa och ståtligaste sida. Får det att skära i hjärtat vid tankn på att det snart är dags att säga farväl. En sådan där dag det inte ens går att tänka den tanken. Ledigt, festlig atmosfär, vimmel fyllda parker och blomstermarknaden på Columbia Road bokstavligen fullt blommande. London Fields hipster-rikt. Det finns bra och dåliga söndagar. Det här är en bra. Ägnar eftermiddagen åt att gå på födelsedagskalas, dricker vin ur plastmugg och ljummen öl i solskenet allt medan kalaset tar form. Blir lite solbränd och hamnar så småningom på den där klubben i gränden vid bron som man så ofta hamnar på. Fortfarande på söndagskvällen en efterfest som pågår. Svettiga partymänniskor dansar i  den tidga kvällen helgens sista steg i mörkret på dansgolvet. Typ sommar, tänker jag när jag i den ljumna aftonen hoppar på bussen hem. Äter natt-italienskt och går och lägger mig i tid.

Radion på, vila efter jobbet och en fredagskväll med matlagning och tvättmaskin känns som något nytt. Sol hela dagen, högt upp på har den hängt rund och stor ända till sen eftermiddag och ledsagat genom fredagens bestyr. Långsam skymning. Kunnat se den, solen, genom de stora fönstren på jobbet. Shorts, uppkavlat, svettpärlor och sandaler röd tråd när det gäller dagens vyer genom de där fönstren. Tacksamt tar vi våren till oss, gör den till vår tid på året och vill ingenting förspilla i vår iver. Går nästan, om man kisar i solskenet, att skåda sommaren med sin prakt som väntar på att bli upptäckt och spenderad. Våren blommar ut och det känns som det nästan går för enkelt, som att det är något jag glömt.

The Knife i högtalarna på nya favorithaket. Lite lågt, lite smygande når tonerna mig vid det antika träbordet och slungar mig redan under introt till Silent Shout tillbaka i tiden. Tillbaka till hemuppgifter, uppsatser, deadlines imorgon, mattekluringar som skulle vara roliga men var för svåra för mig, lunchraster i kön till bespisningen, fredagsfotboll med gänget i den tomma idrottshallen och alla de där festerna som aldrig riktigt blev vad som lovats. Efterfesterna som plötsligt dök upp i ens liv och gjorde världen till en plats den inte varit tidigare. Billig flaköl, billigt vin och alltid så väldigt kallt på väg dit eller på väg hem. Ser Marcus med instrumenten, Jim alltid lite sen, Viktor och David i lägenheten med den där soliga balkongen, Wilhelm på väg ut mot något större och hon som gjorde allt rörigt, roligt, fantastiskt och komplicerat genom att bara vara i närheten. The Knife, mycket Knife var det de där gymnasieåren och för en liten stund kan jag ta mig tillbaka och vara mitt inne i straffturneringen, Markus vardagsrum, Jannes mattelektion eller konverserandes med Jim om varför det aldrig blir riktigt som man tänkt sig. Alltid var vi på väg till något som skulle komma sedan. I motvinden på våra cyklar väntade vi på det som skulle rädda oss och skapa ordning, reda och sammanhang.

Vanlig onsdag, kyliga vårvindar och ett regn hSängandes i luften som aldrig föll. Förmiddagsfika i Covent Garden och sedan eftermiddagspass på jobbet, stängning med chefs-Andy. Framtidskonversationer, fotbollsprat och analys av espresson vi serverar. Vardag och en sådan där obehagligt vanlig dag som får mig att bli nervös. Blir rädd att något är fel för att allt går precis som det ska och inte hakar upp sig. Blir lite på min vakt när jag är på ett för gott humör en hel dag. Inte ens den långa kön till biljettautomaten i tunnelbanan på väg hem får mig ur balans. En stund innan köandet till automaten har jag och chefs-Andy pratat framtid. "Är det inte dags att göra något annat för dig snart, börja plugga och sådant?" undrar chefs-Andy och börjar en utläggning om att det är viktigt att bli seriös i något skede av sitt liv. Att det gäller även mig. Berättar för honom att jag är lite rädd för Stockholm och en eventuell flytt dit för studier. Att de stänger karusellerna lite för tidigt och allt det där. Att det är en bedårande vacker storstad men att jag skulle sakna lite av London-pulsen. Tror inte att han förstår vad jag menar.

Rullade av tidigt från jobbet idag, redan strax efter lunch och var på promenadhumör. Spratt lite i benen som det kan göra ibland vid den här tiden på året och inte ens mitt trasiga vänsterknä brydde sig om att protestera ens det minsta. Strosade norrut genom Holborn, förbi Russel Square och en kort espresso-paus på genialiskt ställe vid Lambs Condit Street. Verklig kaffeupplevelse. Tittade in förbi Alesandro i hans lilla affär på hörnet, småprat, cigarett och kafferast i solen innan han var tvungen att fortsätta jobbet. Gick via Angel, Broadway Market och Victoria Park hem i medvind och med en klarblå himmel vakandes över mig. De vackra, välputsade victorianska radhusen, de små parkerna och människor vid alla bord på alla uteserveringar.

Satt i godan ro och konverserade över en eftermiddagspilsner på Fleet Street med Paul Coffee och Hedvig. Hedvig på kortvisit i staden och en mycket trevlig liten stund. Efter ett tag på puben börjar en helikopter cirkulera över området kring puben, det kan man tydligt höra. Ganska tätt över taket flyger den rundor och får snart sällskap av ytterligare en flygmaskin. Går på toaletten och noterar från fönstren på övervåningen att det inte bara är polishelikoptrar i luften, på hela Fleet Street syns poliser. I övrigt är gatan tom på människor, kan jag genom fönstret skåda. Inte en ända svart kostym i sikte. Mycket märkligt, tänker jag och blir lite nyfiken. Gläntar försiktigt på dörren till puben och går ut på trappan för att ta en lite närmare titt. En bister polisman kommer omedelbart fram till mig. "Vad gör du för nåt?, är du på väg någonstans?", frågar han mig med en mycket auktoritär stämma. "Tänkte bara kika lite", svarar jag. "Det här vill du nog inte se", svarar han och föser tillbaka mig in i lokalen.