Publicerad 2011-10-30 17:45:46 i Allmänt
Mitt rum från förra lägenheten är nedpackat i ett par olika papperskartonger. Släpar in dem från förrådet för att gå igenom och sortera. Det första som möter mig när jag öppnar kartongerna en stor trave med gamla Offside-tidningar. Får stålsätta mig och plocka fram min mest disciplinerade sida för att inte sjunka in i den gamla travens innehåll. Ett reportage om Neapel av Peter Birro från 2005 och en lång Alessandro Del Piero-text fångar genast mitt intresse. Men lägger undan dem och fortsätter sortera. Eller mer går igenom och noterar. Inte så mycket blir bortsorterat. Som det lätt kan bli.
Ett gammalt randigt blad med några slarvigt ritade matematiska formler åker i pappersinsamlingen. Det är i princip det enda jag slänger. Bläddrar och skummar igenom. Grejer som kan vara bra att ha finns gott om i boxarna. Hittar slitna pingisrackets, en svart slips som ligger i botten av en låda och ett gammalt brev från Malta.
Kan se mig själv, den jag var stå i smyg utanför fönstret i skymningen och titta in. Otåligt, men försiktigt, lägger han pannan mot rutan och andedräkten gör imma på fönstret. Han vill nog komma in och vara med i bläddrandet och kanske berätta lite historier. Förklara sig på vissa ställen och motivera sig.
Mycket dyker upp, mycket har varit bortglömt länge men kommer den här eftermiddagen fram och får skina en liten stund i det gulaktiga lampskenet. Gamla skivor, vilken skatt. Ljudet och texterna, ledmotiven till en uppväxt ligger där i förrådets flyttkartonger. Kent, The Libertines och Broder Daniel. Eldkvarn och skivan med storebroderns gamla band. Om alla låtar finns så mycket att säga. Håkan Hellströms första album ligger i högen. Sönderspelad och repad på några ställen. Barndomens arkiv. Tintin och Buster lästa till toner av Thåström.
En sexårig version av mig själv stirrar plötsligt på mig från ett bleknat passfotografi. Han bär en randig tröja och stora, starka glasögon, men ser ganska nöjd ut ändå. Lägger tillbaka honom i kartongen.
Publicerad 2011-10-29 13:50:49 i Allmänt
Bussresa i Sverige 2011. Den slingrande vägen är ganska tråkig bortsett från biten när vi rullar ut ur Stockholm. Jag gillar att åka genom Stockholm, det är så fint. Några nya, stora hus har byggts vid Centralstationen. Med pampig utsikt över vattnet och imponerande arkitektur. Ett konferenscenter. Men det ser inte barnfamiljen som sitter på platserna omkring mig i bussen. De är som uppslukade av sina elektroniska apparater. Kameror, smarta telefoner och små bärbara spelstationer. Heter sådana där fortfarande Gameboy?
Upptagna med sitt stirrar de in i sina skärmar. Familjen, två vuxna och två små barn säger inte så mycket till varandra, de är inne i sina apparater. Ser inte konferenscentret och heller inte, när bussen rullat ut ur staden, hur vackert hösten klätt upp naturen i färgglad höstskrud. Några få äpplen kvar på träden, de flesta har fallit till marken. Det är höst, tystnad och elektronik.
När det inte är så långt kvar till slutdestinationen för bussresan så frågar dottern sin pappa hur långt det är kvar, hur många minuter som återstår.
”Vet inte”, svarar pappan kort och tydligt distraherad över att behöva svara på en fråga från sin dotter.
Säkert jobbmejl, tänker jag. Klart att han inte har tid då att konversera med sin dotter. En stunds tystnad till följer. Pappan knappar frenetiskt och djupt koncentrerat på sin telefon och ser ut att ha fullt upp. Veck i pannan.
”Får jag spela efter dig pappa?”
”Mm”, svarar han och lämnar lite motvilligt ifrån sig sin smarta telefon till dottern. Då är det bara några minuter kvar av resan.
Jobbmail? Nej, bara ett sådant där spel till den smarta telefonen som fadern har pysslat med under tystnad.Vår elektronik är kanske mer än någonsin med i familjernas gemenskap. Sitter med i buss och stugvärmen. Supertelefonerna har sin givna plats i världens modernaste land, där det nu är höst och nästan vinter.
Men det våras ännu för det största äpplet av dem alla.
Apple, en del av familjen.
Publicerad 2011-10-26 16:05:25 i Allmänt
Den stora röda väskan är utbytt mot en lite mindre och med mörkare nyans. Lite lättare att ha med sig och har ett blixtlås. Resan hem är kortare nu, inte lika tidskrävande. Det var annat förut. Nu finns hemma mer än över nät, brev och telefonlinjer. Hemma finns mer på riktigt nu. Huset i skogsbrynet, de vänliga grannarna och historierna vid den öppna spisen. Det är verkligt, det finns. Är i skogen nuförtiden jag med, det finns en länk och mer av ett samband. Det är lov och ledighet runt hörnet.
Höstlov, hur du brukade skrämma mig. Fotbollen var slut och hösten kändes redan långdragen. Hur jag fick lovdagarna att gå ändå, hur vi ville ha vår vardag tillbaka. Nu är allt annorlunda. Vardag skrämmer och istället lockar det oskrivna, mångsidiga och lite fördolda. Vardag måste vi göra till vår vän, men jag vill gärna lära känna lovdagarna lika bra och ha dem nära. Få saker gjort och uppskatta dem. Ledigheten skrämmer inte längre lika mycket. Höstlov, får jag lov till en dans?
Den var förresten ganska dyr en gång i tiden, den stora röda väskan. Nu står den någonstans nära Köpenhamn och väntar på att bli upphämtad. Ska boka så att det kan bli av snart, för den har visst blivit stående där lite för länge nu.
Publicerad 2011-10-21 10:42:23 i Allmänt
En torsdag som alla andra i går, en ganska vanlig dag utan några överaskningar. Lite i linje med hur det ser ut det här året för mig. Lektioner och lärande. Litteratur och lyssnande. Ibland några steg frammåt och ibland stående på samma ruta med en frågande min och med en undran över mycket. En torsdag som alla andra, men på dagen tre år sedan mitt kaffejobb i London tog sin början och det känns som en evighet sedan. Tre år är ibland så lång tid som det låter. Det rymms så mycket inom ramarna för de där tre åren. En resa iväg, en resa med mig själv och så många upplevelser och människor som gjort avtryck. På fredagsmorgonen är det frostigt och iskallt i byn. Hukar i kylan. Människorna värjer sig.
Saknar storstaden i den här kylan. Saknar det livligt pulserande när staden vaknar för dagen. Saknar lukten av blöt London-asfalt som torkar i solskenet. Människorna, det stökiga, en eftermiddags-pint i skymningen och den barnsliga glädjen i att upptäcka en ny liten gränd någonstans. Tänker på de tre åren de här dagarna och skulle inte vilja byta mot något. Inte så mycket blev sparat och inte så mycket var för framtiden. Det var inte så långsiktigt eller framgångsrikt alls. Men räknat i minnen har jag massor på fickan och det är väl alltid något. Trivs i den nya rutinen.
Trivs med det organiserade och välstädade i den nya byn som jag bor i. Folk är vänliga och försöker ta hand om varandra. Det är nog lite mer långsiktigt här än vad jag är van vid. Det handlar mer om investeringar än om doften av blöt asfalt i London. Men saknar det ändå ibland. De där dofterna och den oslagbara känslan av att sitta på cykeln i morgonrusningen tillsammans med en sol som går upp och bankirer i fina kostymer och kreativa människor på coolare cyklar än min egen runtomkring mig. Ler vid minnena.
Publicerad 2011-10-19 08:29:02 i Allmänt
I ett litet rödmålat uthus, någon slags samlingslokal, på den nedlagda skolan repar ett band. Byns enda band, känns det som. Bas, trummor och gitarrer. Ett dragspel. Precis intill järnvägen, i det kompakta mörkret brinner några få glödlampor inne i stugvärmen över byns enda band. Kanske drömmer de där inne, kanske är de unga, kanske har de stora ambitioner. Det vill jag tro i alla fall, där jag går förbi på den i övrigt öde kvällspromenaden. Målar upp en egen bild av deras musikdröm som ska leda dem iväg och ut till städerna och världen. Tecken på liv efter en timme av tomma gator och svagt upplysta hus. Mysbelysning och halvtaskig teveunderhållning. Det är vardagskväll i byn och då rör de sig inte utanför sina revir i onödan, byborna. Utom byns enda band som repar den här tisdagen. I mataffären försöker någon sälja mobilabonemang och ingen är intresserad. Jag undviker ögonkontakt med försäljaren och slipper undan. Är annars så bra på att hamna i situationer med försäljare som jag sedan inte kan ta mig ur.
Publicerad 2011-10-12 10:52:38 i Allmänt
Sverige var organiserade, vassa och gjorde precis allt man ville att landslaget skulle göra i den här Hollandsmatchen. Holland var klara, hade ingenting att spela för och allt det där, men tar inte i från någonting i värderingen av Sveriges prestation. Holland är ett riktigt bra lag, världsklass rakt igenom och att slå ett sådant lag är alltid bra. Alltid. Kim Källströms frispark, kommentarer är överflödiga, Sebastian Larssons slit och Johan Elmanders löpande. Insatser som den här ger Sverige någonting att hoppas på. En fingervisning om att det kan gå bra i sommarens EM-slutspel. Att det inte bara behöver vara drömmar om en lyckad turnering.
Det är ett Sverige som vågar, vill och tar egna initiativ. Borta är det defensivt, avvaktande, Lagerbäckska tänket. Saknar det nästan. Det fanns en trygghet i att veta vad man fick när man slog sig ned för att följa en landskamp med Lagerbäcks mannar. Det finns fortfarande lite av det där, Sverige var mycket organsiserade och avvaktande stora delar av matchen i går. Det ingick i planen såklart, men när det är dags för omställning och anfallsfotboll, då finns det nya tankar, idéer och en annan spets än vad som funnits i spelarnas huvuden under tidigare landslags-år.
Och just det, Zlatan fanns inte med. Det gör han förhoppningvis i EM.
Publicerad 2011-10-07 10:20:22 i Allmänt
En del olika bollar i luften just nu, så hittar inte riktigt plats för saker jag borde göra. Inte plats och inte ro. Fotar, läser lite om brott och straff och försöker hänga med i nyhetsflödet. GW, Juholt och Hamrén flödets herrar den här dagen. Fler gula än gröna löv och inga äpplen kvar i träden. Lördag och kommer till mataffären fem minuter innan den öppnar. För första gången är jag en av dem som står och väntar på att handeln ska ta sin början. En av dem som kommit upp tidigt utan att egentligen ha så mycket för sig. En tyst rastlöshet som manar på. Pockar på uppmärksamhet och får oss vakna.
Står en kort stund med två äldre herrar och ett äldre par och väntar utanför ingången. De två äldre herrarna pratar om huspriser. Sverige är på väg utför, menar de båda. Det äldre paret pratar inte med varandra utan verkar vara fokuserade på den stundande handlingen. Han bär en tygkasse i ena handen och verkar redo. Inte heller jag säger något. Pantar en kasse burkar och går hemmåt igen med solen i ögonen en stund, tidningen under armen och utan att möta en enda. Det är jag och morgonen en kort stund innan saker tar sin början. Frost i marken och den gammla banan för frisebeegolf har nog aldrig sett mer öde och ensam ut. Kanske inte jag heller där på vägen, i backen hem om någon sett på. Från affären med kasse och tidning under armen. Genom banan för frisbeegolf en kort sekvens innan dagen tar sin början.