etwo

Jobbar lite for mycket for tillfallet men kan inte saga att jag har nagonting emot det egentligen. Vet inte om det ar ett bra eller daligt tecken, kanske nagot slags mellanting. Morgon till kvall. Trangs med morgonskiftens pendlare halv fem pa morgonen pa bussen och ar med pa kvallstunnelbanan ocksa tillbaka till east.
  Blir rutin liksom. Hjarna och fotter och hander vet vad de ska gora hela tiden bakom espressobaren. Stamplar in och later 12-13 timmar forsvinna ivag at olika hall. Tankarna langt borta ibland utan att det kanske marks. Ar ivag pa resor, moter nya manniskor, ar hemma pa Gotland och lite varstansi huvudet samtidigt som lattes och frappes skapas, mjolk slapas i trapporna och golv moppas.
  Moppar och spelar Joy Division alldeles for hogt. Hogtalarna knastrar lite i protest och jag tanker att jag stangt butiken alldeles for manga ganger. Joy Division hjalper mig. Depeche Mode, Smiths och Clash pa samma CD. Hjalpande hander utstrackta for torsdagsangest och ommande rygg. Skruvar upp lite till, slanger ut sista soppasen, blickar bort over Fleet Street, ser St Pauls upplyst i manljuset och tanker att livet kanske inte alltid behover vara sa himla komplicerat och svart. Andas in kvallsluften, drommer mig bort och tillbaka pa samma gang. Flyktigt finns de alla dar pa nathinnan, alla som betyder nagot och alla upplevelser med dem. Att kunna se tillbaka pa saker och vara nojd med vad man astakommit gor en rikare an investerarna och bankmannen pa gatan jag jobbar pa. Men att kunna bestamma sig och vara nojd med det, hur gor man? Hittar en vag och tro pa det. Att inte alltid soka nagot annat och battre. Nagot man tror vantar om man bara letar lite till. Nagra reser, nagra stannar kvar och fragar sig om det ar ratt att gora sa. Lattare att dra vidare an att vara kvar och tro pa sig sjalv och saker man gor.
  Sverigesemester runt hornet och slutet pa november ar formodligen bland de basta tiderna pa aret att ta en vecka utanfor London i. Sa gratt och sa kallt gor svampskogen och de tomma stranderna hemmavid till platser att langta till. Lika kallt, lika gratt, fast mer luft och mer plats att uppleva hosten lite mer pa riktigt och utan kompromisser.

Lugn arbetsvecka avslutas med heldag i butiken imorgon och sedan vantar en ledig sondag. Lugn har veckan varit, men inte helt handelselos. Inledde onsdagen med att aktivera alarmet pa jobbet vilket ledde till en del uppstandelse. Klockan sex pa morgonen i ett i ovrigt dott city sa marks en alarmsignal ganska val. Glomde nycklarna hemma, fick ett par reservnycklar i en annan affar men inget kort att larma av med. Trodde mig veta att jag hade ett i reserv pa kontoret en trappa ned. Var darfor val forberedd nar jag oppnande dorren till butiken och sprang nedfor trapporna. Man har runt 20 sekunder pa sig att larma av innan det borjar tjuta och val nere pa kontoret i morkret insag jag att jag inte hade nagot extra larmkort. Vid det laget var det liksom bara att vanta in oljudets borjan. Ringde operatoren och sorterade ut det sa det blev ingen storre dramatik utover de 15 minuters larmad panik som radde i butiken. Hade fatt for mig att larmet var kopplat till polisen och bara vantade pa att det skulle borja rulla in polisbilar och storma in bevapnade styrkor i butiken. Forra aret dok 9 polisbilar och en motrocykel upp for att ta hand om en gratisakare pa samma buss som mig, sa for mig sjalv tankte jag mig att med prioriterings-tank inom polisen borde det for ett butiksinbrott dyka upp ett nagot storre antal uniformer an for bussplankning i den har staden. Nagot slags filmtank hade jag. Action liksom. Jag hjalten som sabbat hela kuppen och vet om det. Stunden det gar upp for mig att, fan, det har blir det kaken pa. Oro.com. Det och mycket annat for genom mitt morgontrotta och forvirrade huvud. Fast jag visste ju att det inte skulle bli fangelse.
  Det intressanta med alarm ar hur lite vi manniskor bryr oss om dem. Vi hor, vi noterar, vi iaktar, men mer an sa blir det inte. Vi tar for givet att det ar nagot som ar fel med alarmet och gor darfor ingenting for att pakalla ordningsmaktens uppmarksamhet i sadana har fall. I onsdags gick manniskor forbi ute pa gatan, kikade in genom fonstren. Sag en svartkladd, forvirrad, stressad, uppjagad ung man (jag) inne i lokalen. Nagra vinkade, nagra borrade bara ned huvudet mellan axlarna och strosade vidare. Alarm och ung man inne i lokalen. Ingakonstigheter med det. Allt lugnt. Inga problem. Nagon borde val i alla fall pa nagot satt visat tecken pa att vara lite konfunderade eller pa sin vakt i den har situationen. Ingen holl ens for oronen. kanske ser jag i folks ogon inte ut som en sadan som bryter sig in pa fik klockan sex pa morgonen, trotsar alarmet och forsoker hitta nagot att sno. Sa enkel kanske losningen i det har fallet ar pa ekvationen  jattejattehog larmsignal, manniska, reaktion noll.

  Jag reagerar heller aldrig ett dugg pa larmsignaler. Det ar ju anda alltid nagot som hakat upp sig eller blivit nagot fel pa. Det vet ju alla.

  Holland-Sverige 4-1.
  Trevlig helg!

Lite aningens urlakad och seg i huvudet efter sexton timmars arbetsdag igar med tva timmars somn som uppladdning. Ingenting att gora om i forsta taget. Later som jag beklagar mig nu, det var inte sa farligt som jag vill fa det att lata, men vill nog anda pa nagot satt flagga om det. Visa nagon slags ambitios sida och skylta med det pa bloggen. Pinsamt, ja kanske. Men kanske ocksa bara nagon form av manskligt drag. Ett behov att visa upp och beratta for andra vad man haller pa med.
  Aldrig sett ett mer gratt London an idag tror jag. Inget regn utan det ar bara gratt och ingenting annat.  Gra himmel och gra skyline over gator och torg. Rivningsfardiga huset tvars over gatan ser om mojligt annu mer rivningsfardigt an vad det brukar gora. En hund utan herre stryker over grasmattan och ser forvirrad ut. Som ett stilla vakum tar dagen sin borjan. Helg och tystnad men hittar ett par Pioneer-lurar under sangen i ett av rummen i lagenheten och plotsligt ar det lite mindre tyst och gratt. Party i lurarna, pyspuka pa vakumforpackningen.
  Ringer Bristish Airways och letar efter en borttappad flygbiljett. En mycket vanlig och sympatisk dam svarar omgaende i andra anden, vill ha min mejl-address och mitt efternamn och sedan ar tydligen min biljettproblematik ur varlden. Sedan onskar jag henne trevlig helg och hon hoppas att jag ocksa ska ha en bra helg. British Airways alltsa...Ording-och-reda.com. Ibland ar min oro over saker och ting sa obefogad att jag i vissa stunder skulle vilja titta pa mig sjalv utifran och skratta lite latt. I alla fall: Biljetten tillbaka och det ar ju alltid bra nar den ar det.
  Planerar att kanske laga till en liten curry ikvall. Det luktar curry i hela trapphuset, sa det verkar vara sa man gor det har i Mile End.
  Rundade av gardagens arbete med pints och samtal pa den lokala puben. Samtalskvaliteten hog. Om att bli gammal i Sverige eller utomlands avhandlades bland annat. Pa puben nagra stiligt kladda gamla pensionarsherrar for sig sjalva vid bord runt om i lokalen. Sakta sippande pa sina pints blickar de ut over ovriga gaster pa puben. Ar pa plats men pa sa manga satt formodligen inte det egentligen. Sitter och drommer, ser pa manniskorna, ser sig sjalva. Ser hur allting en gang var, hur vissa saker aldrig andras. Ser en tid som forsvunnit framfor deras fotter och kanske ar de lite vemodiga nar de tanker pa det dar de sitter i sina slipsar och stiliga kavajer. Eller sa njuter de i fulla drag. Har varit med om allt de ser redan och har inget behov av aventyret langre. Inget behov, men de vill anda kanna pulsen och forvantningarna, sa de ar pa plats en stund pa fredagskvallen innan de gar hem till sitt victorianska radhus och resten av helgen ar sondags-stekar, barnbarn och tradgarsaarbete. Kanske ar det inte alls pa det sattet. Jag diktar ihop det, ar nog bara jag som sitter och drommer. Som ser mig sjalv i en annan tid...

 

London E2(etwo) har nu efter manga om och men, en hel del trassel och konflikter med tidigare tak over huvudet blivit E1 for min del nar det kommer till postkod for lagenheten. Mellan Stepney Green och Mile End och inte lika charmigt som tidigare Bethnal Green, men pa nagot satt anda ratt i tiden. Skon blandning av invanare i denna del av East. Unga, hippa konst och geografi-studenter pa universitetet pa Mile End Road blandas med gamla barkade East-pensionarer och hemmafruar som tycks befinna sig i en standigt pagaende handling for kvallens middag och aldrig ha speciellt brattom nagonstans, men anda valjer att aka buss under rusningstiderna. Hemmafruarna handlar och gubbarna i solkiga mjukisbyxor, de som kanske inte har nagon hemmafru, dricker extra stark lager ur extra stora burkar pa bankarna i den lokala parken fran tidig morgon. Handling och lager pa burk, angesten i schack.
  Vaknar tidigt och mots av hog, klar, inspirerande hostluft nar jag kliver ut genom porten. Tankar tillbaka pa frilufsdagar i svampskogar med doft av mossa och jord. Tillbaka i verkligheten dagg, solstrimmor, skrammel fran en stadsdel som vaknar till liv och upptackten av ett bageri nere pa hornet som gor mig pa gott humor. Omradet kring nya boendet kanns pa vissa platser som ett kliv tillbaka i tiden. Platser dar det fortfarande finns ett postkontor, kaffestallen, livsmedelsaffar, pubar och bagerier inklamt i bostadsomradet tillgangligt for alla. Och som faktiskt utnyttjas av de boende. Skapar liv och rorelse, blir till oorganierade motesplatser i vardagen for mannsikorna, utan att de sjalva kanske tanker eller reflekterar sa mycket over det.
  Lagar kvalitetsfrukost, ser pa teve, tar in morgonen och borde snart bege mig till jobbet.

Morgonen borjar med att jag kliver pa bussen halvt vaken och omgaende springer in i tre biljettpoliser som har kontroll pa 25:ans dragspelsbuss denna lordagsmorgon. Fumlar(osaker pa om nagra pengar alls finns pa mitt busskort) med kortet och touchar nervost maskinen som till min stora lattnad lyser gront. 50 pund i boter var inte vad jag behovde denna tur i gryningen. Istallet lite skadeglad underhallning resten av resan. Se plankande resenarers finurliga leenden vid ombordstigningen forvandlas till sammanbiten vrede nagra hallplatser senare nar undercover-kontrollanterna smugit upp bakifran och lomsk, plotsligt och ovantat stuckit fram busskortslasaren.  Lite som Idol, man har passerat juryn sjalv och far sitta med en chipspase i soffan och se de andra deltagarna bli fornedrade av Peter Svartling eller vad han den dar skallige elakingen heter. Manga roda blinkningar pa 25:ans buss. Fa passagerare som Svartling gillar och ger tummen upp. Hela vagen genom ostra London slingrar sig dragspels-25:an fram och fa, om ens nagon bryr sig normalt satt om morgnarna om att betala for sin resa. Mina tre senaste resor har myndigheterna dock haft kontroll over bussen. Slut pa anarkin. Mer ordning, mindre ostra London. Vid Aldgate East station kliver en patagligt berusad man ombord och borjar skrika forhallningsorder till resten av bussen. "Tony Blair, var ar Tony Blair?" upprepar karln ett tiotal ganger innan biljettpolisen kastar av honom fran bussen. Innan det sker fragar de om biljett, varpa den berusade mannen bestamt svarar: "Sadant anvander jag aldrig, vem ar du att fraga sadant, ar du min boss? Ar ni Tony Blair team eller?" Sedan kliver han av. Kanner mig plotsligt lite som en Darin eller varfor inte snygg-Erik i kontrast till nar den har karln kliver in pa 25:ans scen och gor bort sig sa fullstandigt. Jag bara drog fram kortet, touch och sa vidare i tavlingen. Darin liksom, in fran ingenstans.
  Sedan kom jag till jobbet, packade jag upp muffins, gick till McDonalds, gjorde ett par lattes och samtalade med ett aldre svenskt par som var pa weekend-semester och berattade att de skulle se Chelsea-Arsenal i VIP-box imorgon. Avundsjuk? Nja.
  Inte sa mycket Darin att packa upp muffins. Lite mer Wassberg liksom.
Avundsjuk pa det aldre svenska paret? Ja!!