Joy Division raddar mig
Jobbar lite for mycket for tillfallet men kan inte saga att jag har nagonting emot det egentligen. Vet inte om det ar ett bra eller daligt tecken, kanske nagot slags mellanting. Morgon till kvall. Trangs med morgonskiftens pendlare halv fem pa morgonen pa bussen och ar med pa kvallstunnelbanan ocksa tillbaka till east.
Blir rutin liksom. Hjarna och fotter och hander vet vad de ska gora hela tiden bakom espressobaren. Stamplar in och later 12-13 timmar forsvinna ivag at olika hall. Tankarna langt borta ibland utan att det kanske marks. Ar ivag pa resor, moter nya manniskor, ar hemma pa Gotland och lite varstansi huvudet samtidigt som lattes och frappes skapas, mjolk slapas i trapporna och golv moppas.
Moppar och spelar Joy Division alldeles for hogt. Hogtalarna knastrar lite i protest och jag tanker att jag stangt butiken alldeles for manga ganger. Joy Division hjalper mig. Depeche Mode, Smiths och Clash pa samma CD. Hjalpande hander utstrackta for torsdagsangest och ommande rygg. Skruvar upp lite till, slanger ut sista soppasen, blickar bort over Fleet Street, ser St Pauls upplyst i manljuset och tanker att livet kanske inte alltid behover vara sa himla komplicerat och svart. Andas in kvallsluften, drommer mig bort och tillbaka pa samma gang. Flyktigt finns de alla dar pa nathinnan, alla som betyder nagot och alla upplevelser med dem. Att kunna se tillbaka pa saker och vara nojd med vad man astakommit gor en rikare an investerarna och bankmannen pa gatan jag jobbar pa. Men att kunna bestamma sig och vara nojd med det, hur gor man? Hittar en vag och tro pa det. Att inte alltid soka nagot annat och battre. Nagot man tror vantar om man bara letar lite till. Nagra reser, nagra stannar kvar och fragar sig om det ar ratt att gora sa. Lattare att dra vidare an att vara kvar och tro pa sig sjalv och saker man gor.
Sverigesemester runt hornet och slutet pa november ar formodligen bland de basta tiderna pa aret att ta en vecka utanfor London i. Sa gratt och sa kallt gor svampskogen och de tomma stranderna hemmavid till platser att langta till. Lika kallt, lika gratt, fast mer luft och mer plats att uppleva hosten lite mer pa riktigt och utan kompromisser.
Blir rutin liksom. Hjarna och fotter och hander vet vad de ska gora hela tiden bakom espressobaren. Stamplar in och later 12-13 timmar forsvinna ivag at olika hall. Tankarna langt borta ibland utan att det kanske marks. Ar ivag pa resor, moter nya manniskor, ar hemma pa Gotland och lite varstansi huvudet samtidigt som lattes och frappes skapas, mjolk slapas i trapporna och golv moppas.
Moppar och spelar Joy Division alldeles for hogt. Hogtalarna knastrar lite i protest och jag tanker att jag stangt butiken alldeles for manga ganger. Joy Division hjalper mig. Depeche Mode, Smiths och Clash pa samma CD. Hjalpande hander utstrackta for torsdagsangest och ommande rygg. Skruvar upp lite till, slanger ut sista soppasen, blickar bort over Fleet Street, ser St Pauls upplyst i manljuset och tanker att livet kanske inte alltid behover vara sa himla komplicerat och svart. Andas in kvallsluften, drommer mig bort och tillbaka pa samma gang. Flyktigt finns de alla dar pa nathinnan, alla som betyder nagot och alla upplevelser med dem. Att kunna se tillbaka pa saker och vara nojd med vad man astakommit gor en rikare an investerarna och bankmannen pa gatan jag jobbar pa. Men att kunna bestamma sig och vara nojd med det, hur gor man? Hittar en vag och tro pa det. Att inte alltid soka nagot annat och battre. Nagot man tror vantar om man bara letar lite till. Nagra reser, nagra stannar kvar och fragar sig om det ar ratt att gora sa. Lattare att dra vidare an att vara kvar och tro pa sig sjalv och saker man gor.
Sverigesemester runt hornet och slutet pa november ar formodligen bland de basta tiderna pa aret att ta en vecka utanfor London i. Sa gratt och sa kallt gor svampskogen och de tomma stranderna hemmavid till platser att langta till. Lika kallt, lika gratt, fast mer luft och mer plats att uppleva hosten lite mer pa riktigt och utan kompromisser.