etwo

Jag undrar i slutet av vårt samtal om jag glömt att fråga om något. De två Syrier jag dricker förmiddagskaffe med undrar om och varför världen har glömt bort Syrien. Glömt kriget som rasar för fullt.
   En konstnär och en kommunikatör. De kisar i solen och sneddar världsvant och lite nonchalant över gatan så att jag hamnar några meter efter. Damaskus är aningen större än Motala.

En annan syrier i stan jag träffar då och då i olika sammanhang är frisör och följer utvecklingen i hemlandet noga via sattelit.
   De här tre har alla sin släkt kvar i landet och sitt mörker att handskas med. Men de försöker att få vardagen att fungera så gott det går ändå.
   De lämnar in bilen på besiktning, grillar när vädret tillåter, är förkylda ibland och lägger upp blocketannonser på urvuxna skridskor. De gör som folk gör mest, är som folk är mest. Håller skenet uppe.

Men precis runt knuten, i det som var deras vardag för inte så länge sedan pågår en parallell tillvaro för de som är kvar. En svart parentes för oss i väst som inte har något synligt ljus alls i närtid.

”Det påverkar allt, man kan inte bara koppla bort det”, säger den inflyttade konstnären utan att jag lyckas föreställa mig hur han har det.

Jag lyckas inte heller med att somna efter Agenda i SVT2. BBC:s inslag från Syrien gör sig efteråt alltför tydligt påmint och knackar på dörren medan jag vänder och vrider mig i sängen.
   Att se pojkar i elva-tolvårsåldern tjänstgöra som vikarier på sjukhus i staden Aleppo i brist på annan personal efter att äldre läkare omkommit gör ont.
   Pojkarna på sjukhuset sköter sysslorna med bestämda och målmedvetna blickar, de har ögon som redan har sett det mesta.

”Varför har världen glömt Syrien?”
Frågan ekar obesvarad i lägenheten medan gryningen långsamt gör sig påmind och det blir en ny vardag igen.

Tolvåringen i BBC-reportaget som jobbar på sjukhus i krigets epicentrum. Blir han någonsin åter sig själv, den han har varit? Vaknar han någonsin igen med känslan av att en ny och helt vanlig vardag gryr?

Kanske han överlever striderna i Aleppo och så småningom växer i den alldeles för stora vita läkarrocken han bär.
   Men vem växer han upp till, vad har han med sig i bagaget att bygga någonting på. Knappt ens ett handbagage. Pojken berättar med fast blick och sansat kroppsspråk framför kameran att han tagit hand om personer med ansiktet bortsprängt och att en patient på mottagningen dagen innan inte hade något huvud kvar.      Finns hos pojken någon tro på mänskligheten alls kvar när han blir stor, jag tänker på allt han har kvar att se. Kommer han att kunna lita på någon igen?

Själv ställer sig pojken i slutet av reportaget frågan vad det är som händer med världen. Frågan kommer att hänga obesvarad långt efter att jag har somnat, vaknat och somnat igen. Och varför vi i väst verkar ha glömt bort Syrien, det vet jag inte heller.