etwo

Han öppnar efter några signaler när jag punktligt ringer på dörren. Likadant var det när jag ringde och bokade tid, det tog en stund och många signaler. Men han är förberedd och verkar ha väntat in mig. En ramp leder upp till tegelvillans ingång. Den fick byggas till förra hösten, berättar han med sorg i rösten. En stroke, förklarar han när han hälsar på mig från sin nya rullstol och ber om ursäkt för väntetiden. Han visar mig det eldrivna fordon som han använder för korta turer till affären eller bara för att få lite frisk luft ibland, när husets fyra väggar blir för svåra att acceptera som sin världsbild.
Det är vänsterbenet, det vill inte hänga med längre, säger han.
   Vi samtalar om hans senaste bokprojekt, om hur mycket jobb han har lagt ned på skrivandet och hur snyggt och prydligt den är upplagd. Han är stolt och nöjd över resultatet. Men det blir ingen mer bok, berättar han. Han orkar inte. Skulle inte ha orkat vidare alls utan det eldrivna fordonet. Det ger en liten bit av rörlighet, som ett minne av hur han hade det förr. Bilen har blivit stående i enplansvillans garage det senaste året och han tror inte att han kommer att sätta sig bakom ratten igen. Den kommer att stå där i morgon också och många år framöver.

Det gör inte så mycket, säger han.
   Runt i landet han farit ändå. Han brukade gilla att ta bilen och se var han hamnade. Spontana rundresor längs stora och små vägar. Fjällen blev det några gånger. Han säger att han nog hade ångrat sig nu om han inte hade passat på då. Den lilla staden han bor i flyttade han till ifrån Malmö i mitten på 1980-talet. Anställningen som ingenjör på Kockumsvarvet var över. Guldklockan glittrar på vänsterarmen.
Hann iväg två år innan de fick stänga igen, berättar han.
Och så var jag less på Malmö, lägger han till.

Vi tar oss till vardagsrummet där fyra gigantiska båtmodeller står uppradade på olika bord. Alla detaljer är på pricken. Noggrannheten påtaglig och imponerande. Stoltheten i hans blick inför mästerverken. Men också den dystra strimman av vemod och hopplöshet som lyser igenom och han inte förmår att dölja i de snälla ögonen. Han berättar att han inte kommer att komma upp ur rullstolen, att han är fast där han är.
Det är färdigbadat för min del, konstaterar han.
   Badet mitt i stan, det med den fina sandbottnen och klara vattnet, där brukade han tycka om att svalka sig på sommaren och ha med sig kaffe i termos och sitta på filten på gräset. Nu är sådana stunder inget annat än avlägsna minnesbilder och fotografier i de album som står prydligt uppradade i bokhyllan.

Jag får en klump i halsen inför hans ärlighet inför allt. Han möter verkligheten med öppna ögon och har samtidigt allt bakom sig. Vad säger man i sådana stunder. När någons ensamheten blivit vardag och insikten om att det kommer att förbli så har slagit rot.
   Orden räcker inte till, ett gammalt ur slår och vi blir sittande tysta en liten stund innan det är dags för mig att ta bilen tillbaka igen. Vi tar bilder, jag antecknar det sista om boken och sedan sitter jag plötsligt i bilen, åter i vardagen igen.
   Allting kan gå snabbt ibland, förutsättningarna ändras hastigt och aldrig vet vi vad morgondagen har att erbjuda. Den kan både hjälpa och stjälpa allting man trodde att man hade på en gång i ett enda kast. Vi är maktlösa inför vissa skeenden. Jag skruvar upp stereon i bilen, njuter av hur höstsolen färgar det vackra landskapet och kan väl inte göra så mycket mer än så. Jag önskar att hans höst inte ska vara för evigt, jag önskar honom i alla fall en sommar till med kaffe och dopp, danser, badutflykter och en sväng till fjällen till. En fri sommar, bara en enda i alla fall.

Tågresa genom Sverige igen. Från söder till något annat. Det blir med den här gamla typen av tåg, där man har sitter i små kupéer. Det känns som man är med i en film, att något skumt är i görningen och att det närsomhelst kan visa sig att man själv har huvudrollen. Ingen verkar dock nämnvärt förvånad eller uppspelt över min entré på tåget eller i kupén.  Delar en sådan med en asiatisk familj. De läser ivrigt i guideböcker och har det lågmält mysigt tillsammans. Ibland somnar de, ibland för de dämpade konversationer tillsammans. De verkar tala om något viktigt. Modern prickar för stationerna vi stannar på i sin kartbok. Nässjö hittar hon inte. Inte Alvesta heller. Tror att familjen är på väg mot Stockholm, men jag är inte på något vidare prathumör den här dagen, så jag kommer mig inte för att fråga dem.

Jag läser i min nyinhandlade bok istället och äter en torr köpesmörgås. När jag kliver av tåget i Linköping sitter de kvar. Vi nickar farväl, precis som vi nickade när de steg in och hälsade på mig i kupén. Jag kommer på mig själv med att verkligen sitta och hoppas på att de ska till Stockholm, som är tågets slutdestination, och att huvudstaden ska ta emot med öppna armar och visa Sverige från den goda, ljusa och varma sidan. För Nässjö och Alvesta i all ära, det är fina små pärlor, men att beskåda de orterna när de är söndagsstängda och när det septemberregnar, det är alltid inte det man som turist från långväga håll förväntar sig av turistmålet.

Kanske skiner solen i Stockholm, tänker jag när jag släpar av min tunga väska i Linköping. Där är det lite kallare i Linköping än vad det var i Skåne och det precis innan mörkrets intågande. Stationens vänthall stänger, basunerar en Securitasvakt ut med myndig stämma, så jag fortsätter att läsa den nya boken utomhus en stund och sedan kommer bussen jag på samma gång både väntar på och hoppas på inte ska dyka upp. Men på utsatt tid rullar den fram till hållplatsen, såklart. Och såklart kliver jag ombord. 

Dagen efter blir det allvar igen och jag kommer på mig själv med att faktiskt inte bekymras så mycket av det som jag trodde att jag skulle göra. Betalar hyran och köper en kaffe. Torget är som senast ungefär, men det känns mer på riktigt den här gången. Jag ser mig själv i alla de äldre herrar som sakta släntrar över stenläggningen. Vissa verkar vilja lyfta på hatten, flagga för och varna mig för något analkande. Lite som om de vet något som inte jag vet.