September
Tågresa genom Sverige igen. Från söder till något annat. Det blir med den här gamla typen av tåg, där man har sitter i små kupéer. Det känns som man är med i en film, att något skumt är i görningen och att det närsomhelst kan visa sig att man själv har huvudrollen. Ingen verkar dock nämnvärt förvånad eller uppspelt över min entré på tåget eller i kupén. Delar en sådan med en asiatisk familj. De läser ivrigt i guideböcker och har det lågmält mysigt tillsammans. Ibland somnar de, ibland för de dämpade konversationer tillsammans. De verkar tala om något viktigt. Modern prickar för stationerna vi stannar på i sin kartbok. Nässjö hittar hon inte. Inte Alvesta heller. Tror att familjen är på väg mot Stockholm, men jag är inte på något vidare prathumör den här dagen, så jag kommer mig inte för att fråga dem.
Jag läser i min nyinhandlade bok istället och äter en torr köpesmörgås. När jag kliver av tåget i Linköping sitter de kvar. Vi nickar farväl, precis som vi nickade när de steg in och hälsade på mig i kupén. Jag kommer på mig själv med att verkligen sitta och hoppas på att de ska till Stockholm, som är tågets slutdestination, och att huvudstaden ska ta emot med öppna armar och visa Sverige från den goda, ljusa och varma sidan. För Nässjö och Alvesta i all ära, det är fina små pärlor, men att beskåda de orterna när de är söndagsstängda och när det septemberregnar, det är alltid inte det man som turist från långväga håll förväntar sig av turistmålet.
Kanske skiner solen i Stockholm, tänker jag när jag släpar av min tunga väska i Linköping. Där är det lite kallare i Linköping än vad det var i Skåne och det precis innan mörkrets intågande. Stationens vänthall stänger, basunerar en Securitasvakt ut med myndig stämma, så jag fortsätter att läsa den nya boken utomhus en stund och sedan kommer bussen jag på samma gång både väntar på och hoppas på inte ska dyka upp. Men på utsatt tid rullar den fram till hållplatsen, såklart. Och såklart kliver jag ombord.
Dagen efter blir det allvar igen och jag kommer på mig själv med att faktiskt inte bekymras så mycket av det som jag trodde att jag skulle göra. Betalar hyran och köper en kaffe. Torget är som senast ungefär, men det känns mer på riktigt den här gången. Jag ser mig själv i alla de äldre herrar som sakta släntrar över stenläggningen. Vissa verkar vilja lyfta på hatten, flagga för och varna mig för något analkande. Lite som om de vet något som inte jag vet.