etwo

Min farfars morfar Olof Persson var i slutet på 1800-talet agent för biljetter till Amerika. I Skåne sålde han drömmen om ett nytt, bättre och rikare liv. En enkel till Brooklyn via England gick loss på 70 kronor om man köpte av honom.

Parallellt med att kränga biljetter brann Olof för skrivandet och jobbade på flera små- och medelstora dagstidningar. Han var rastlös och ville ständigt framåt. Han hade ganska svårt att vara nöjd med det han hade.
   Knappt hundra år senare slukar jag hans livshistoria, som en ambitiös släkting har sammanställt.

Tack vare alla brev, dagboksanteckningar och tidningsartiklar Olof lämnade efter sig har min släktning många år senare kunnat lägga pussel och skissa fram bilden av honom.

I ett spartanskt inrett rum i en storstad för ett par år sedan läste jag sida upp och sida ned om Olof. Jag var då på språng i tanken, på flykt ifrån något och lät mig finna tillfällig ro i hans äventyr.

En sommar senare hade jag lämnat rummet i storstaden och bodde ett tag i Skåne. Vid lunchtid varje dag promenerade jag till mitt vikariat på en medelstor dagstidning i Malmö. Vid midnatt gick jag hem igen genom samma kvarter och jag antar att det var i sin ordning att jag längtade bort precis som vanligt. Jag skulle ha nappat på en enkel till Brooklyn direkt om jag mött Olof på vägen, men föreställde mig samtidigt att jag kanske hittat hem.

Min sommar i Skåne finns inte bevarad i några arkiv. Hur ambitiösa mina släktingar än är om 100 år så kan de ändå bara fantisera om hur den var. Jag skriver ju sällan brev till dem jag tänker på och dagbok alldeles för sällan. Bara ibland sparar jag tidningar med mina texter i. Malmömånaderna kan ha varit en dröm, en digital sommardröm.
   Den finns bara dokumenterad så länge sociala medieföretag är snälla nog att de i sina databaser sparar meddelandena, bilderna och hälsningarna.

Min längtan bort finns bara så länge jag själv minns den. Sommaren lever bara kvar så länge vi som var med är vid liv. Ljudet av skratt och syntarna i gränderna når inte in till några arkiv.
   Släktingar som om ett sekel eller så går i dammiga arkiv och längtar bort till något annat kommer inte att kunna finna någon tröst i att jag också, i en annan tid sneglade mot staterna ibland.