etwo

Är uppe alldeles för tidigt för mitt eget bästa, har inget särskillt alls på dagordningen den här söndagen. Lukten av nybakat morgonbröd i köket och frukost framför teven blir välbehövlig verklighetsflykt. Minus 100 grader och strålande sol som sällskap på morgonpromenaden. Allt är bara vitt och is och alla leenden fastnar när de fryser till is och några föräldrar är uppe tidigt med pulkor, motorvärmare och söndagssnoriga barn. Plastiga leksaker och vägsalt, allt andas december.
   Köper båda kvällstidningarna och försöker konsumera dem. Fastnar tidigt. Det tar stopp. De är helgen till ära fyllda av ett lätt centrerat, kladdigt tevebaserat innehåll där Peter Wennman och andra gnälliga, förutsägbara krönikörer får tillåtelse att breda ut sig. De kommer inte med något nytt och de är själva symbolen för den där tron på att allt är så mycket bättre fast det inte alltid är det, som tycks härja i hela landet. Bönder skaffar sig fruar och i reklampauserna ser tittarna till sina uppvärmda källare där tonvis med billigt lådvin från Tyskland står uppbunkrat. Allt är på låtsas på bästa sändningstid. Jag är en nostalgiker som inte tror att Mikael Wiehe blir bättre av att Tomas Ledin kladdar ned hans låtar.
   Ungefär så här gnällig har jag varit hela helgen och gjort mig allmänt odräglig. Det har inte varit roligt att umgås med mig och man kan lugnt säga att jag tagit mer energi från folk än vad jag givit till andra. Konstigt att de står ut med mig, det hade inte jag gjort. Har inte varit förmögen att se på saker som man ska se på dem och på söndagseftermiddagen låser jag in mig en stund för att inte utsöndra mer dålig stämning på internatet. Punktlig söndagsångest och någon i korridoren spelar julmusik från förr. Musik som borde ha förbjudits för länge sedan. Känner mig gnälligare än Peter Wennman och försöker sova middag en stund.

Slammer och rop från ett gäng byggarbetare utanför dörren till klassrummet. Jag knattrar frenetiskt på datorn samtidigt som det byggs ställningar utanför. De lägger nytt tak på gymnastiksalen och delar ut order till varandra på mycket bred cockney. Eller om det är värmländska, tonen och framtoningen går nog igen bland ställningsbyggare på olika platser. Molkom, Stockholm eller London, byggnadsställningar ska upp i alla städer och det verkar vara ett helt fantastiskt jobb. Lagarbete på riktigt liksom. 
   Det langas grejer, kastas saker mellan våningsplanen och klättras av och an i ställningarna. Ibland extrem värme och som den här morgonen kyla att stå ut med för dem där de klättrar runt. Londondialekt eller värmländska, jargongen mellan jobbarna är densamma. Den sammanbitna värdigheten i att det är något handfast och uppenbart konkret de sysslar med längst väggarna. Resultatet av deras arbete syns direkt, det ser inte likadant ut på deras arbetsplats när de lämnar jobbet på eftermiddagen som när de kom dit på morognen.
   Ett riktigt yrke med start klockan sju och frukostrast vid niotiden. Termos och matlådor i rejäla material. Husmanskost och snus. Saker sker i rätt ordning och jag tänker att det måste finnas en trygghet i detta med att det är något riktigt man håller på med om dagarna. Sida vid sida med bloggar, PR, grafik och textredigering blir ett takbygge som detta en välkommen besökare från en tid som flytt. En tid när saker var på det sätt som de såg ut att vara, gick att greppa och nödvändigtvis inte hade en dold agenda.
   Slammret tystnar för en kort stund. Frukostrast på bygget kanske, och sedan börjar vårat morgonmöte där vi ska spåna fram artikelideér till dagens arbete. Skrivande och redigering. Förmodligen ser klassrummet ut på exakt samma sätt ikväll som nu på morognen. Med undantag för alla de tomma kaffekoppar som kommer att vara utspridda i rummets olika hörn. Knappast något konkret vi sysslar med, inte handfast men ändå roligt.