etwo

Skriver knappt nufortiden, men ar anda vid liv och gor mer kaffe an nagonsin. Aker buss och tunnelbana och jobbar och har varit lite ledig pa sondagarna. London ar kallt men har ljusnat, varen pa ingang och det kanns som forra veckan solen varmde senast. Tiden gar sa fort, som mamma sager ibland nar vi pratar i telefon. Gor mig lite redo for att lamna staden, det ar lange kvar, fast anda sa kort, sa hjartskarande kort tid kvar. Det var inte lange sedan London agerade symbol for hoppet nar proven hopade sig i ettan pa gymnasiet och alla andra kandes sa himla mycket battre an vad man sjalv var. Sa himla mycket mer pa vag mot sina utstakade mal och mojligheter. London fanns alltid som en symbol for frihet och en vetskap om att det fanns ett liv aven efter att man vandrat fardigt vagen mella lagenhetn och gymnasiekomplexet med sin tygkasse morgnar och efermiddagar. Nu ar lagenheten inte langre mamma och pappas och skolan inte min. Inte lange sedan vaskan till London var packad med 15 kilo klader och forvantningar. Vi flyttar alla vidare i livet ibland. Ror oss vidare at olika hall och ibland maste man gora sina egna val. Men just nar epoken man ar mitt uppe i ar pa vag att vara till anda sa kan det vara svart att se vad en ny epok skulle kunna erbjuda. Kanske ska man inte tanka sig sa mycket kring nasta horn utan lata vindarna blasa en till platser man inte kanner eller inte visste var ens ratta. Det ar kanske da det blir ratt till slut?
Att varen ar runt hornet kan jag se och marka, men vad som hander efter det ar ett oskrivet och alldeles blankt blad som inte har paborjats an. Bredvid arket ligger skisser och anteckningar, precis som det kanske alltid gor och som nar jag blir gammal kommer kunna titta pa och le lite at. Le at min oro och angslan, kanske ta en kopp kaffe och vara nojd med dagen, nojd men morgonen man far varje dag och inte fundera sa mycket. Eller sa ar man alltid 20 i tanken? Det kanske bara ar sa att de aldre gommer det mycket val under ett skal av trygghet och beslutsamhet?