Publicerad 2012-04-20 16:30:43 i Allmänt
Radion håller mig sällskap som en vän som lyssnar. Stänger dörren en stund och gömmer mig. Radiorösterna håller mig försiktigt i handen, tröstar, men säger inte mycket av värde egentligen. Ljudet är lite brusigt, men stämningen i studion så lågmäld och konstruktiv att det gör mig lugn ändå. Tryggheten i en halvbrusig land och sjöväderrapport på ettan tio i tio är det få andra än ni som förstår. Vi skrattade alltid åt honom, den lite äldre med den roliga dialekten och analyserade noga uppläsarnas röstförmågor. Vi härmade och ni skrattade åt oss ibland. Ett stilla vaggande mot sömn och en ny dag med nya chanser. Sommarkvällar och vinterlägenheter med väderleksrapporter som bakgrundsljud.
Det finns fina i små rutiner i vardagen som blir till något att hålla stadigt om sen när allt inte är så organiserat och enligt mallen. Det går alltid att plocka fram de där rutinerna. Ovetskapen om hur mycket man kan påverka andra gnager, önskar att jag ibland kunde förstå lite mer. Ständig flykt till annat platser behöver inte vara den rätta vägen.
Ibland, när saker går snett och inte stämmer med hur man tänker sig dem är det så fint att kunna gå tillbaka några steg och hitta det man trodde på en gång. Men när man packat upp allt, kommit till rätta och hittat det, vad gör man då? Finns det ännu saker kvar att uträtta?
Skruvar ned volymen några steg på bilradion fast det är fredag för det blir för skrikigt för min smak. Sedan byter jag kanal i smyg och undrar en stund om du tyckte det var för gammalmodigt gjort för din smak.
Dagen efter sitter jag och bror på en balkong i Arvika och har det ganska bra. Aprilkvällen är kylig men det är en sådan där kväll när man liksom är varm ändå.
Publicerad 2012-04-19 15:41:03 i Allmänt
Veckan passerar och sakta men säkert blir allt som det ska igen i byn. Alla kommer tillbaka och gör det för några veckor till. Det är slutspurt med allt känns det som. Ingen tid och ingen idé fast det kanske mer än någonsin är just idé att förvekliga det man gått och tänkt på. Vi ser en och annan illusion krossas, går till det lokala haket och ser en halvlek fotboll, bänkar oss för finalhockey i vårkvällen. Gotlands egen Johan Larsson är så bra att det är vackert. Trodde aldrig jag skulle förstå mig på hockey på det sättet, men den här vårkvällen är det berörande på ett förblyuffande sätt.
Det doftar lite av vår fast den verkar vara långt borta fortfrande. Gräset har kvar sin gråbruna nyans och ser inte alls ut att vara alls sugen på att ta hand om lekande barn, utrullade picknickfiltar eller brännbolsmatcher.
Sticker iväg till Berlin ett litet tag fast det är mycket att stå i egentligen. Det blev en kort resa på några dagar den här gången. Det mesta var sig likt. Det var ett tag sedan sist, men bortsett från en del nyöppnade ställen och att det var lite kyligare i luften än vid min senaste visit så var allt som jag ville att det skulle vara.
Att rulla från flygplatsen in till stan kisande i morgonsolen för med sig en befriande känsla som räcker långt i sig. Det är vår på riktigt och precis så långt avstånd till slutspelshockeyn som jag behöver. Partymänniskorna och pigga morgonjoggare kantar Berlins söndagsgator och efter några timmar känns sceneriet plötsligt bekant och inte överraskande alls. Bror och jag äter på uteserveringar, tittar i fotoalbum, besöker en klubb och försöker agera något slags bollplank åt varandra under tiden.
Vi snackar om framtiden och lite om New York. Det blir en pingismatch i parken på ett av alla cementbord i stan och det enas vi om har lite av just en New York-känsla över sig. Jag tar en klunk öl och förklarar vid bordet att jag föredrar ett enkelt och rakt spelande. "Paul Auster-pingis", konstaterar bror genast och ett yvigt resonemang kring detta följer. Enkelt men med höga toppar och bra kvalitet, det kommer vi fram till är tydliga kännetecken för så kallad Paul Auster-pingis. Så mycket mer än det kommer vi inte fram till när det gäller ämnena vi hinner avhandla. En uteservering, mycket resonerande och få slutsatser. Med den scenen skulle den korta flykten till Berlin kunna beskirvas.
Publicerad 2012-04-05 08:40:36 i Allmänt
Det här med att vi människor spelar olika roller i våra liv verkar i Sverige 2012 vara något som alla inte har förstått. Inte roller som att vi är olika personer vid olika tillfällen, utan roller som att vi har olika uppdrag, befattningar, jobb och sysselsättningar som inte har med den privata versionen av oss själva att göra.
De här olika, mer formella versionerna av oss själva behöver inte det privata jaget få tillgång till. Ibland är det såklart nödvändigt och till och med lite trevligt om vi ger av oss själva. Kanske drar vi en rolig anekdot på jobbet eller bakar en tårta åt kollegorna till fikarasten. Vi släpper loss på personalfesten och bildar team med de andra på någon meningslös frilufsdag. Så långt, allt väl. Alla är nog överens om att det inte skadar att ge lite av sig själv.
Det som blir problematiskt är när det privata i för stor utsträckning gör intrång i arbetsrollen. När det privata får för stor betydelse. När personens ”sociala kompetens” spelar för stor roll vid till exempel en omorganisation på ett företag. Det får aldrig bli viktigare att tycka det är roligt att vara med på personalfesten än att faktiskt sköta sina arbetsuppgifter prickfritt och oklanderligt.
I Sverige 2012 har det blivit mer regel än undantag att arbetsgivare tar sig egna friheter att inrätta egna policys och regler för de anställda.
Ofta står de här reglerna vid sidan om rikets lagar och det kan kanske ibland kännas relevant och viktigt för ett företag att stoltsera med sådana här regeldokument. Men ibland blir det fel. Tänker till exempel på basketklubben på Gotland som sparkar två stjärnspelare utan att ens invänta deras rättegång, tänker på företag som inför rökförbud och på företag som kartlägger anställdas levnadsvanor i de sociala medierna.
Någonstans måste det gå att dra en gräns för vad som är privat, någostans måste det finnas ett rum där vi medborgare inte ses som arbetskraft eller faller under arbetsplatsens lupp. Jag hade en chef en gång som inte brydde sig det minsta om hur vi anställda levde våra liv vid sidan om jobbet. Så länge arbetsuppgifterna klarades av var han nöjd med oss. Det känns uppfriskande att tänka på en sådan arbetsplats i dagens lätt kvava företagsklimat.
Vi spelar olika roller i livet och förhoppningsvis är mycket av vårt skådespelande privat sådant. Det ska inte bedömas och analyseras av ens arbetsgivare och på grund av det få konsekvenser. Man måste få stämpla ut ibland för att sedan, när man stämplar in igen, vara fri att göra just det och släppa det privata om man vill. Det handlar om våra olika roller.
Publicerad 2012-04-03 19:06:37 i Allmänt
Allt håller på att blåsa bort. Det verkar stå helt klart att det blir på det viset, utan undantag och pardon tar vinden allt i sin väg med sig. Det är något med att vara tillbaka igen som gör allt så komplicerat igen. Vindpinade små smala gränder som väcker allt till liv igen. Försöker att inte lyfta på alla stenar men det är så svårt att låta bli. En kort promenad längst med havet, en fika med en gammal hjälte och de vanliga barerna med de vanliga samtalen. Ingen verkar gå till ställena vi brukade hänga på längre.
Deras tid verkar vara förbi nu och annat har obevekligen tagit vid. Kvar vid borden och bardiskarna är de som inte är turister men som fortfarande har en och annan dröm på fickan. Några har tagit sig tillbaka för att försöka börja om och det är värt ett pris i sig.
Med utsikt över en strimma rivigt hav och allt gamla över hustaken är fiket på norr en nygammal pärla. En färja lägger till och en annan lägger ut. Skylten ovanför ingången till fiket har jag alltid varit svag för.
Alla bröderna satt där ibland, när den äldste var hemma på besök några gånger per år. Lite i hemlighet och som en scen ur en gammal kantstött klassiker. Han var ventilen till det stora, gav något nytt till lunken. Fikastunder med historier och drömmar bort. En gång hade han köpt Kents nya och vi satt och bläddrade i konvolutet. Texterna förstod de två yngsta bröderna inte mycket av, men det gjorde inte så mycket. Saft och kaka, lokalradio och en gammal jukebox i ett hörn. Doften av trygghet och lokalt te. En vinter mötte vi jultomten i backen hem, men det är en annan historia. Då fanns ännu många möjligheter och pratet om Rio kändes inte så ihåligt.
Med den gamla hjälten mitt emot vid bordet hör jag själv hur urtömd och småtrist det pratet plötsligt har blivit. Hjälten ser rakt igenom klichérna och undanflykterna. Iväg är inte alltid rätt riktning, det verkar den här hjälten redan ha insett, men det tar väl oss alla olika lång tid att inse den saken.
Kent släpper nytt igen och jag tycker det är bra. Det är ett steg tillbaka till det Kent som man gillade bäst. Bror och jag enas över länk om att det är befriande att bandet släpper det elektroniska för ett tag och vår analys låter säkerligen som en samling klichér om någon hört oss.