Kents nya
Allt håller på att blåsa bort. Det verkar stå helt klart att det blir på det viset, utan undantag och pardon tar vinden allt i sin väg med sig. Det är något med att vara tillbaka igen som gör allt så komplicerat igen. Vindpinade små smala gränder som väcker allt till liv igen. Försöker att inte lyfta på alla stenar men det är så svårt att låta bli. En kort promenad längst med havet, en fika med en gammal hjälte och de vanliga barerna med de vanliga samtalen. Ingen verkar gå till ställena vi brukade hänga på längre.
Deras tid verkar vara förbi nu och annat har obevekligen tagit vid. Kvar vid borden och bardiskarna är de som inte är turister men som fortfarande har en och annan dröm på fickan. Några har tagit sig tillbaka för att försöka börja om och det är värt ett pris i sig.
Med utsikt över en strimma rivigt hav och allt gamla över hustaken är fiket på norr en nygammal pärla. En färja lägger till och en annan lägger ut. Skylten ovanför ingången till fiket har jag alltid varit svag för.
Alla bröderna satt där ibland, när den äldste var hemma på besök några gånger per år. Lite i hemlighet och som en scen ur en gammal kantstött klassiker. Han var ventilen till det stora, gav något nytt till lunken. Fikastunder med historier och drömmar bort. En gång hade han köpt Kents nya och vi satt och bläddrade i konvolutet. Texterna förstod de två yngsta bröderna inte mycket av, men det gjorde inte så mycket. Saft och kaka, lokalradio och en gammal jukebox i ett hörn. Doften av trygghet och lokalt te. En vinter mötte vi jultomten i backen hem, men det är en annan historia. Då fanns ännu många möjligheter och pratet om Rio kändes inte så ihåligt.
Med den gamla hjälten mitt emot vid bordet hör jag själv hur urtömd och småtrist det pratet plötsligt har blivit. Hjälten ser rakt igenom klichérna och undanflykterna. Iväg är inte alltid rätt riktning, det verkar den här hjälten redan ha insett, men det tar väl oss alla olika lång tid att inse den saken.
Kent släpper nytt igen och jag tycker det är bra. Det är ett steg tillbaka till det Kent som man gillade bäst. Bror och jag enas över länk om att det är befriande att bandet släpper det elektroniska för ett tag och vår analys låter säkerligen som en samling klichér om någon hört oss.
Deras tid verkar vara förbi nu och annat har obevekligen tagit vid. Kvar vid borden och bardiskarna är de som inte är turister men som fortfarande har en och annan dröm på fickan. Några har tagit sig tillbaka för att försöka börja om och det är värt ett pris i sig.
Med utsikt över en strimma rivigt hav och allt gamla över hustaken är fiket på norr en nygammal pärla. En färja lägger till och en annan lägger ut. Skylten ovanför ingången till fiket har jag alltid varit svag för.
Alla bröderna satt där ibland, när den äldste var hemma på besök några gånger per år. Lite i hemlighet och som en scen ur en gammal kantstött klassiker. Han var ventilen till det stora, gav något nytt till lunken. Fikastunder med historier och drömmar bort. En gång hade han köpt Kents nya och vi satt och bläddrade i konvolutet. Texterna förstod de två yngsta bröderna inte mycket av, men det gjorde inte så mycket. Saft och kaka, lokalradio och en gammal jukebox i ett hörn. Doften av trygghet och lokalt te. En vinter mötte vi jultomten i backen hem, men det är en annan historia. Då fanns ännu många möjligheter och pratet om Rio kändes inte så ihåligt.
Med den gamla hjälten mitt emot vid bordet hör jag själv hur urtömd och småtrist det pratet plötsligt har blivit. Hjälten ser rakt igenom klichérna och undanflykterna. Iväg är inte alltid rätt riktning, det verkar den här hjälten redan ha insett, men det tar väl oss alla olika lång tid att inse den saken.
Kent släpper nytt igen och jag tycker det är bra. Det är ett steg tillbaka till det Kent som man gillade bäst. Bror och jag enas över länk om att det är befriande att bandet släpper det elektroniska för ett tag och vår analys låter säkerligen som en samling klichér om någon hört oss.