etwo

   #Zlatan försökte, men Sverige missade ändå fotbolls-VM. Vi blev alla hela tiden, i alla sammanhang avlyssnade av någon. Edward Snowden grävde fram att våra mejlkonton och telefonsamtal står öppna för FRA, NSA och alla möjliga att bevaka. Sedan försvann han spårlöst ett tag. Ingen visste var han befann sig. Bolivia pratades det om. På ett plan till Costa Rica och flygplatsen i Moskva var andra aktuella alternativ. 
   #Nelson Mandela dog, Angela Merkel fick sitta kvar några år till i Tyskland, Sverigedemokraterna hade ett rätt bra år här på hemmaplan, Alice Munro vann nobelpriset och Barack Obama landade en solig dag som ett yrväder i Stockholm med hela sitt entourage.
   #Jonas Sjöstedt pratade under året om att få bort vinsterna i välfärden och när han för media och väljare förklarade riskerna med vinsterna drog han varannan gång eller mer paraleller till JB-koncernens skolkonkurs.
  #Har man ett bra år bör man fira att man är lyckligt lottad. Sverigedemokraterna firade med bland annat anonyma verbala attacker på nätet från högt uppsatta i partiet. Men inget firande har varit organiserat av partiet. Nästan ingenting alls som har utspelat sig kring SD i år har haft med partiet att göra. Istället har man fått lära sig att det oftast har varit individuella personer som agerat utifrån sin egna agenda i olika sammanhang. Nej, verbala attacker och hot, järnrör och avpixlade lögner, det kan inte kopplas till något som SD står för, det är bara frukten av enskilda medlemmars planlösa agerande.
   #Arsenal vann inte ligan det här året. Och ingen annan pokal heller.

För egen del såg mitt år ut ungefär så här:

Natten mellan den fjärde och femte januari sitter jag och Musiker-Marcus av någon anledning i baksätet på en mycket liten japansk bil mitt i Dublin. I framsätet sitter två karlar vi vagt vet vilka de är. De vet var vi ska, jag och Musiker-Marcus har ingen aning. Det gör inte så mycket. Jag ber karlarna i framsätet skruva upp volymen. När vi kommer fram går vi en trappa upp till ett ganska litet ställe som har takterrass. Fast det är vinter är det ganska varmt i Dublin. Efter ett par dagar av planlöst turistande sitter jag på tåget från Kastrup tillbaka till Östergötland. Nässjö, Mjölby, Skänninge. Tittar ut genom fönstret med känslan av att jag och Musiker-Marcus borde ha gjort Dublin lite mer rättvisa.

Före resan till Irland har det där ovan nämnda pizzareportaget blivit gjort. Jag och Fotograf-Hedvig är ute på en planlös jakt efter nyårsfirare som dagen efter festligheterna rundar av med en pizza på någon av alla Motalas pizzerior. Det blir ett flottigt reportage utan kryddning eller extra av något alls egentligen.
   Hedvigs bilder lyfter det hela till högre höjder, i övrigt känns det som efter en halvhjärtad hawaii på ens lokala hak när jag slår upp tidningen dagen därpå.

I februari lånar jag en bil och tar mig genom Småland ned till Oskarshamn. Färjan över till Gotland för en sådan där helg där man egentligen bara hinner säga hej till de närmaste innan man åter sitter i en stol i aktersalongen och ber om en dags uppskov till.
   Under helgen ser jag Arsenal förlora mot Blackburn utan ljud på datorn och med en taskig uppkoppling. Farsan bjuder på en stor whisky och vi ”bara är”, som mamma säger.

Chefs-Andy gifter sig med Nelly och bjuder in till ett påskbröllop på ett golfhotell utanför London. Trots att Andys gamle polare, legenden Matt Stephens, kör snabbare än vad någon annan har gjort mellan södra London och Kent kommer vi ett par minuter försent till själva bröllopsceremonin. Det beror på kisspausen vid en hage med trötta getter ett par kilometer från hotellet. Matt Stephens verkar aldrig ha sett getter förut, för han går loss med sin mobilkamera som en naturfilmare av högsta klass.
   Samtliga gäster noterar oss när vi så småningom kommer fram och diskret försöker smyga från parkeringen och in genom bakdörren på hotellet. Alla vänder sig också om när vi mitt i själva överlämnandet av ringar och löften och kyssar öppnar den lite för snålt oljade dörren till lokalen. Som två småpojkar står vi sedan längst bak med prydligt knutna slipsar och är tagna av den vackra stunden.
   Något slags missförstånd i bokningarna gör att de två försenade herrarna också får dela hotellrum. När övriga gäster gått och lagt håller jag och Matt Stephens oss vakna genom att på olika sätt härma den bedagade skådespelaren Michael Caine ute på hotellets balkong.
   ”My name is Michael Caine”, är den fras som fungerar allra bäst för egen del. När den är lagom utsliten börjar de första golfspelarna med knästrumpor och slipade dialekter skymta ute på hål nio på golfbanan nedanför. Då borstar jag tänderna och går jag och lägger mig. Jag vaknar av att Matt Stephens ute i korridoren inför en av golfgästerna hyllar frukostbufféns knapriga bacon.

Ett tag under 2013 ser det sedan ut som att våren är inställd, att den aldrig ska dyka upp. Det blinkar rött på en skylt, uppskjuten och inställd. Något har gått snett, den vågar sig helt enkelt inte fram. Våren ligger och kurar någonstans och har glömt bort att det är tid att träda fram. Alla väntar.
   I Motala vattnar vi och väntar på att grönskan ska ta fart och förskona oss från det dödläge mellan vinter och vår som har uppstått. Vi spejar efter tecken uppe i det blå, följer prognoserna, litar på vad Per-Erik, Pär och Per och de andra meterologerna på Svt säger. Grannarna tvättar bilen flera gånger i veckan skruvar på motorcyklarna i garagen. Gruset sopas undan fast det är för tidigt, kommunens personal vill nog skynda på vårprocessen, bidra med vad de kan göra för att värmen ska anlända. Med tjocka kläder och mössor sitter de uppflugna på sina traktorer och sopar metodiskt bort varenda korn av grus som kan påminna om vintern som varit.

Plötsligt blir det ändå 1 maj och jag hänger en eftermiddag i lunchrummet på Hertz Vasagatans kontor i Stockholm. Det gör jag till och från hela 2013 känns det som. Den här gången har jag promenerat från Bromma och tagit tunnelbanan ett par stationer. Musiker-Marcus är trevlig mot kunder som aldrig förr. Jag dricker kontorets ljumna bryggkaffe och sitter bekvämt i en djup skinnsoffa. Kollegiala skratt hörs utifrån desken. Kunder med dumma frågor och tråkiga skämt görs det narr av på löpande band så fort dörren slår igen med en pling bakom dem. Jag håller låg profil och får sedan lift tillbaka till Östergötland av Reporter-Mimmi. Hon har varit långt ute i skärgården ett par dagar, kör en silverfärgad BMW och jag känner mig trygg i rollen som kartläsare.

Innan det senare samma månad vankas två veckors tidig semester skickar jag iväg ett par jobbansökningar, sätter upp en rad gula klisterlappar på väggen för att komma ihåg något, loggar ut, städar skrivbordet och stänger kontorsdörren.

I Budapest är husfasaderna värda namnet, i Berlin är familjen för ett par dagar samlade och i London dyker Jim, Moa och Clara plötsligt upp hemma hos Mattias. Sådana saker är inte helt lätta att smälta och utan att jag riktigt har hunnit med sitter jag på stolen vid datorn igen och försöker tyda de där klisterlapparna på väggen och komma ihåg de olika lösenorden för att logga in igen. På kvällen är det ett samrådsmöte om ett stort byggprojekt att bevaka.

Juli har kommit även till Motala. Segelbåtar och norska turister med flådiga motorbåtar glider nonchalant och med finess in i stan via kanalen.
   Jag ska handla pesto i affären på torget och köar bland brunbrända turister, foppatofflor i alla färger som finns och bistra gubbar med en kvällstidning under armen. Norrmännen framför mig handlar för 4 000 kronor, men råkar glömma brödet och får ge sig in en vända till bland hyllorna.
   Sommaren lossnar aldrig riktigt. Jag står kvar i den där raden av köande kunder, men det hjälper liksom inte, jag avancerar inte framåt, det blir inte min tur.

Men augusti är också att vara gäst på bröllopet som ingen kommer glömma, Londonhelg med sol och Highgate. Augusti är en anställningsintervju med en kliande ny skjorta, en salongsberusad dag på sandstranden i Motala, augusti är en hemlig fest med vy över Öresundsbron och augusti är månaden när allt faller på plats men också lite isär i små etapper på samma gång.

Tar en vecka extra ledigt mellan två jobb i oktober fast jag inte behöver och flyger för en billig penning ned till Malta med Mikro. Vi åker på bussturer, får guidade turer av en gammal räv till taxichaufför som har samma t-shirt tre dagar i rad utan att för den skull lukta illa. Jag köper ett par solglasögon som jag hakar på mina ordinarie bågar, för jag har tappat bort de slipade någonstans under sommaren.
   Det är mer betong än väntat på Malta. På flyget hem tappar jag bort plånboken och landar med ett humör som inte är värdig en karl som sätter landningsställen i backen efter fem dagars höstferie.

Hugger undan lite av farsans ved också i oktober. Inte för att det behövs, utan mer av terapiskäl. Läser ett par böcker, hämtar ut ett nytt körkort på posten i Hemse och vankar av och an som en osalig ande ett par dagar innan Mikro ger mig skjuts upp till Haparanda. Försöker sitta still och njuta av utsikten. I Sundsvall är alla medhavda skivor färdigspelade. Vi tar paus vid Högakustenbron.

Ena dagen har vi fikat i kortärmat utomhus på altanen med grannarna i Ardre, tittar på gamla fotografier och skojat om kyla och mörker i norr. Andra dagen är jag i norr. Ett skrikande mobilalarm på ett hotellrum får mig att inse det. Efter någon timmes nattsömn är det dags att gå till den första dagen på nya jobbet. Någonstans i bagaget ligger vinterjackan, det vet jag. Den kommer att behövas, det känns när jag öppnar fönstret för att pejla väderförhållandena.
   En ny redaktion och nya kollegor väntar en kort morgonpromenad bort. Vinterjackan är skrynklig, ful och luktar undanhängd, liksom konserverad. Hittar en reflex från ett försäkringsbolag i innerfickan och låter den hänga väl synlig. Jag känner mig mycket oförberedd när jag kommer fram och hänger undan jackan på en herrbetjänt en trappa upp på redaktionen.

Två månader senare är det ljust ungefär en halvtimme per dag och det lackar snabbt, snabbt mot jul. Julkalendern dyker upp både morgon och kväll, i radio och i tv. Man kan välja vilken dygnsrytm man vill här, det spelar liksom ingen roll, mörkret gör ingen skillnad på dag och natt. Mörkret skonar varken de morgonpiggt moraltrogna lutherska individerna eller sovmorgonvurmarna.
   Försöker strikt hålla mig till en 8-5-rytm och har en liten låda D-vitamin-piller lagrat i skafferiet. De flesta andra på orten verkar också hålla sig till ett 8-5-tänk. Kioskägaren mitt emot kontoret tillönskar glatt varje morgon frisören i samma hus en god morgon och varje gång ler de i samförstånd. En tablett per dag av D-vitaminen rekommenderas, står det på förpackningen.
   Går det att ta mer?

En halvtidig decembermorgon sitter jag plötsligt fast med jobbjeepen i ett dike. Tappar kontrollen i en vänsterböj. Lyssnar på P1:s rapportering inför nobelfesten senare på kvällen och håller ganska låg fart. Avåkningen känns nästan ironisk. Den sker utan att någon ser, som ett träd som faller mitt i skogen utan att någon vet om det. Det är stjärnklart och mörkt, ett par mil till närmaste bebyggelse. Jag är på väg till Korpilombolo av alla ställen på jorden.
   Glad att ingen ser mig.
Går ur bilen för att se efter hur pass fast jag sitter. Sjunker ned en halvmeter i snön och konstaterar att bärgning nog är enda alternativet i det här läget. Borstar av snön från jeansen och stänger dörren igen. Blir glad av att se att telefonen har nästan full täckning och vrider generöst på värmen på max i väntan på bärgning.
   Ett par personbilar bromsar in och kollar läget under tiden. Jag försäkrar de fromma förbipasserande att allt är under kontroll. Bärgaren kommer efter någon timme och verkar ha full koll på situationen, strax kan jag rulla vidare igen.
   Dukningen och detaljerna är viktigt, säger serveringspersonalen till radioreportern inför kvällens nobelbankett. Strax är timmen i diket glömd.

Korpilombolo. Övertorneå. Niskanpää. Morjärv. Helg i Uleåborg. Det låter som fornnordisk mytologi, men det är bara en jobbhöst som på något sätt har blivit till mitt i midvintern.
   14 timmar SJ nattåg, Cityterminalen, frukost på ett sunkhak, eftermiddagskaffe hos bror och Beatrice, pendeltåg, Nynäshamn, tre timmar på sjön, Visby, Ardre. Avskalad jul i en annan del av Sverige.

 

   Etwo lasas nu ut, något annat borde egentligen ha tagit över för länge sedan, men ingen ersättare är klar.

Det är mer än dags att nu släppa det här pojkrumsaktiga formatet och inse att det inte ens är postmodernt att sitta på kammaren och knattra inlägg till en blogg.
   London E2, etwo, har på ett par år bytts ut mot en eftersändningsadress till ett hus strax söder om polcirkeln. Med en postlåda som inte bär mitt namn och vars lock döljs av ett tjockt lager snö. Det har gått så snabbt att jag inte har hängt med, och någonstans på vägen blev bloggandet mossigt.
   Vid mitt nya boende lämnar brevbäraren och tidningsbuden med sina ändamålsenliga kängor spår efter sig i snön och sköter sina sysslor prickfritt. Jag försöker göra som dem, göra mitt bästa. Alla här sköter sammanbitet sitt utan några anmärkningar. Det finns fyra eller fem matnyttiga rätter att välja mellan varje dag på Ankis lunchrestaurang. Allt flyter på.
   Bloggen känns inte relevant längre, det finns ingeting att anmärka på. Allt är i sin ordning bakom gardinerna och julpynten i villafönstren. Det skottas och hålls efter. Det debatteras om det ska vara stjärna eller vad nu det andra alternativet är att sätta högst upp i granen. Det bakas och sätts på dubbdäck på minuten i rätt tid. #Däckbyte# Alla vet var i motorhuven man fyller på spolarvätska, hur man skjuter av en björn och hur en furubyrå skruvas ihop. #Björnjakt# Jag lär mig nya saker varje dag och har inte mycket att invända mot det.

2014 ska jag fiska upp en lax eller skjuta en älg och ta reda på var någonstans det är jeepens spolarvätska ska fyllas på, för den har precis tagit slut.

Bästa läsare, önskar er ett gott nytt år!