etwo

Får en hälsning från några mil söderut skrivet med prydlig och vacker handstil. Vi utväxlar hälsningar om hur vardagen och läget är och vad man sysselsätter sig med för att klara sig vidare. På riktigt, streckat papper blir allt lite finare, betyder lite mer. Läser den medskickade fotbollstidningen och undrar om hon vet att jag under ganska många år som barn samlade på just den tidningen, sparade varje nummer och noggrant ställde upp dem i bokhyllan på pojkrummet i nummerordning. Har kvar alla tidningar i flyttkartonger på Gotland och plockar fram dem ibland och bläddrar i dem med nioåringens iver.
   Nio år gammal och prenumerant på den tidningen, då var man klart svårslagen. Lukten från det blanka och säkert dyra pappret, glädjen när mellan varven en Arsenal-spelare prydde postern på mittuppslaget och min fars ganska illa dolda besvikelse när jag så småningom växte upp och bytte till prenumerationer på aningen mer mogna och mindre glättiga tidskrifter.

23 år gammal och med den medskickade tidningen som underhållning till middagen efter jobbet är man fortfarande oslagbar. Skrockar för mig själv åt en fyndighet på sidan 3, ifrågasätter den i varje nummer återkommande topp 15-listan med samma kritiska hummande som jag gjorde som barn när jag läste tidningen till mellanmålet efter skolan och kan nu konstatera att den engelska fotollen under åren som gått sedan det senaste numret nådde min brevlåda har förpassats allt mer till skuggorna av Messi, Ronaldo och Barcelona. I den ordningen.
   Man blir aldrig äldre på vissa områden, står alltid och stampar frysande med autografblocket och vandrar omkring och oroar sig under långa raka veckor för om Arsenals match verkligen sänds på tv till helgen.

Barnet i en 23-årings kropp ringer runt till sportbarerna några dagar innan och kollar hur det ser ut, förbannar den stora mängd hockey av olika slag som den lilla stadens unga män envisas med att följa på de aktuella sportbarerna och därmed blockerar tv-apparaterna.
   Om tillräckligt många av de här männen med sina bilkepsar och tuffa uppsyn vill se hockeyn grusar de planerna på fotbollstittande på barerna och då går man kanske steget längre och ringer någon än mer dunkel pizzeria i periferin i något bortglömt område av stan för att se om de kanske möjligtvis har en parabol på taket. Om de mot all förmodan nu har det så letar man upp vägen dit, man kommer i god tid innan matchstart och köper något flottigt från menyn på väggen. Om Jim är med så köper han en inbakad pizza för det gör han alltid och jag kommenterar att han alltid gör det och Jim småskrattar åt hur förusägbar jag har blivit.
   Ibland har de här pizzeriorna i de bortglömda områdena alkoholtillstånd också och då blir man lite glatt överaskad, men annars, om det är som det brukar vara tar man en Trocadero eller annan lemonad och följer systematiskt matchen på tv:n och skymningen genom fönstret tills storvinstchanserna på tipset är helt borta och mörkret åter är kompakt. Och ja, det är bara Mariestad på flaska som finns att tillhandahålla på de här ställena.

I det här läget av helgeftermiddagen tar alltid Bolton ledningen mot Arsenal från ingenstans genom Henrik Pedersen, Ivan Campo eller genom ett självmål av Pascal Cygan. Alltid Bolton eller Wigan som spöken och Poet-Mattias, Rock-Marcus, Business-Mattias, Grafiker-Per eller någon annan kumpan som tröstare. Kanske drar de in en runda till och man pratar om situationen och det känns genast bättre. En gång kom Johanna promenerande långväga ifrån till puben i norra London precis när Aaron Ramsey bröt benet borta mot Stoke och det fanns inte så mycket mer att säga om den saken.
   Jag och Business-Mattias misslyckades nog där med vårt försök till introduktion i Arsenal-tittande. Vi var mest tysta resten av matchen, men puben hade ett bra erbjudande på Sambuca-shots som efter matchen räddade introduktionen till ett godkänt betyg.

Jim är oftast ganska lågmäld vid förlusterna. Det slutar oftast 1-1, 0-1, 1-2 eller dylikt. Nästan aldrig kommer en befriande och solklar hemmaseger med 3-0. Bara ibland, när man av någon anledning inte följer matchen. Nick Hornby beskrev det där briljant någon gång och jag skriver under på hans ord om att livet sällan är som en storseger på hemmaplan. Oftast är det mer av en regnig, bökig, reservbetonad och kulen 1-1-historia borta mot Birmingham i cupen som leder till en ännu mer luguber omspelsmatch någon annan dag.
   Men man glömmer och går vidare, dricker upp extrarundan och ser fram emot kvällen igen.

Sedan kollar man jobbschemat för nästa vecka och inser vemodigt att man kanske kommer att missa QPR borta eller Liverpool hemma på grund av helgjobb. Men man säger inget om den saken, döljer besvikelsen, låtsas att det är i sin ordning att missa en del matcher under säsongen. Sedan loggar man i smyg in på någon nylanserad streaming-sajt och följer matchen ändå vid skrivbordet men är noga med att inte prata om matchen för mycket på måndagens morgonfika med kollegorna eftersom man som sagt var på jobbet och arbetade.
   Under matchens gång går man kanske då och då till skrivaren för att hämta några utskrivna papper, ringer något telefonsamtal eller bara med snabba steg skyndar genom korridoren för att via övriga helgjobbande kollegor att man har fullt upp. När man hämtat en kopp automatkaffe  småspringer man tillbaka till dataskärmen och den taktiskt låga volymen för att se klart eländet som ser ut att sluta med maximalt en poäng. Steven Gerrard skruvar in en frispark och då stänger man av och gör trots allt ett handtag resten av dagen.

Självklart är det väldigt svårt att inte lägga sig i detaljer när kollegorna sammanfattar matchen. Man håller med om att målet var snyggt, för det kan man ju lika gärna ha sett på höjdpunkterna på sportnytt.
   Det går oftast bra ganska långt in i analyserna, men till slut bara måste man rätta någon som påstår att Santos hoppat in som högerback under hösten. Det ska ju såklart vara vänsterback och man mumlar något lite lätt irriterat angående den självklarheten, dricker ur sin kopp och går sedan tillbaka till sysslorna innan man har avslöjat sitt streamande.

Inget av ovanstående står såklart skrivet i svaret på det prydligt och mycket vackert skrivna brevet, men kanske att den medskickade fotbollstidningen uppskattades oerhört mycket. Det och att han önskar henne lycka till med hennes nya äventyr i skidcirkusen och att det var väldigt kul att höra ifrån henne igen kommer att finnas med i svaret.

Solen skiner från början av helgen ända till slutet, från norr till söder och tillbaka. Det här landet är så vackert ibland att det gör ont. Tusenbitarspussel färdiglagda på rad, mil efter mil. Dovt bakgrundsljud från motor och bilradio gör honom sällskap genom timmar av umgänge med sig själv utan möjlighet att komma undan. Den klarblåa himlen, de morgonpigga joggarna och receptionistens glada leende när hon serverar frukostbricka som obarmhärtig kontrast till hans egen förvirrade och dämpade morgonversion av sig själv. Samtal i ett kök, kaffe i solen, skogspromenad, en stökig bar och en biltur.
   Sett utifrån säkert idealiska och fina dagar utan möjlighet att skymta ens en liten del av alla de där gnagande oroskänslorna och tvivlen. I köket sent på natten blir allt utom det som är viktigt sagt fast de har det trevligt ändå och när det blir dags att tacka för sig och han kommer ut på gatan är det nästan precis samma mörker som hans minns det natten innan det var dags att dra vidare igen. Promenaden över det roliga torget med bara gamla ihopknölade kvitton på hand så märkligt bekant. Inga ess, kungar eller damer. Det är alltid dags att dra vidare, det blir alltid tidig helgmorgon utan att allt det som är viktigt blir aldrig sagt och så verkar det vara bestämt.
   Tillbaka i den mindre staden igen verkar allt vara sig likt. Det söndagsskymmer när han rullar förbi macken och hamburgerstoppet vid avfarten och sedan är han hemma och innanför dörren. Den vilsna gamla legosoldaten från Balkankriget som han drack whisky med en gång på sensommaren cyklar förbi på en av sina planlösa rundor runt i stan i brist på annat att göra och i parken är fontänen avstängd för den här säsongen.
   Det är stammisar här och stammisar där, idel kända ansikten. På baren får han en skål jordnötter som någon slags uppmuntran av en ny bartender och känner sig tvungen att beställa en runda till.
   Solsidan skymtar punktligt i vartannat fönster längs gatan hem och är som Stenmarks andra åk inskrivet i väggkalendrarna och lättar upp slutet på veckan. I tanken är vi redan instämplade för veckans jobb men skrattar ändå åt Ove och companys tokigheter i rutan. Måndagen dyker nästan upp som en befrielse. Man kan skaka mattor och storhandla, bli omkörd av sopbilen och morsa på en kollega och tycka att man är på gång och på väg igen.