etwo

Det är maj 2005, jag är nyss fyllda 16 och jag sitter i ett vardagsrum någonstans i Småland och följer en brutalt spännande straffläggning. Är där på den småländska landsbygden för att spela en fotbollsturnering, men den här lördagseftermiddagen är spelledig och hela laget är hembjudna till en entusiastisk turneringsarrangör för att titta på den här matchen på hans gigantiska platt-tv. Arrangören och Arsenalsupportern bjuder på glass och blandsaft med isbitar i. Pubertala fotbollsspelare trängs i ett vardagsrum. Stoj och stim, tre smaker att välja på. Päron, jordgubb och vanilj.
   Mest är det arrangörens fru som samordnar det hela, arrangören själv följer noga matchen från sin plats i soffan. Försommarsolen skiner in genom vardagsrumsfönstret och arrangören grymtar inledningsvis lite över att solstrålarna påverkar den visuella upplevelsen av matchen. Sedan tystnar han. Det gör jag också. Jag sitter stum på en pall och mår illa av nerovsitet. Min glass smälter.
   Jag gillar inte finaler, inte när Arsenal spelar. Särskilt inte när det är Manchester United som är motståndare och särskilt inte FA-cupfinaler. Arsenal-Manchester United får mig att tappa fattningen. Jag gillar vardag. Gillar rutiner. Gillar Norwich hemma, att liksom bara bocka av tre poäng i protokollet med en förlösande storseger utan bekymmer. Så blir det väldigt sällan.
   Den här vackra majdagen 2005 blir det straffläggning i FA-cupfinalen. Arsene Wenger vankar av och an och på något sätt slutar straffläggningen med Arsenalvinst. Har inget minne av hur det gick till, direkt efteråt är hela matchen raderad ur minnet och jag undrar förvånat varför jag inte är gladare än jag är.

Arrangören och Arsenalsupportern är jätteglad och tycker det är kul att jag vet vem Pat Jennings är. Han tar en extra portion glass och tycker det är tråkigt att vi hoppar in i våra två minibussar och rullar mot vandrarhemmet. Hans fru ser däremot ganska lättad ut när hon vinkar adjö med ena handen och balanser de tomma glass-skålarna i glada färger mot diskmaskinen med den andra.

I dag är det på väg att bli sommaren 2014. Jag går med jackan i ena handen den korta promenaden till jobbet. Det har gått nio år sedan den där matchen och det har inte blivit någon mer pokal för Arsenal sedan dess. Barcelona och Birmingham har kommit emellan, stått i vägen.
   Arsene Wenger har samlat på sig ett par bekymrade rynkor extra i pannan. Han har fortsatt vanka av och an vid sidlinjen. Då och då blossat upp, sagt ifrån, varit irriterad och missförstådd. Men oftast sammanbiten, stilig, realistisk och ödmjuk. En klippa i en pengavärld som snurrar allt snabbare. Arsenal är alls något småföretag, nej klubben är på alla sätt också en del av den globala kapitalistiska fotbollscirkusen. Men jag väljer att vara naiv, jag vill tro att Arsenal är en del av den världen på ett mer slipat och vackert sätt än de andra jättarna. Vi har tålamod. Nio år, vad är väl det?

Klockan 18 ikväll låser jag in mig i en skrubb, sätter mig stum på en pall för att följa spektaklet från London.
   Sportbaren i gränsstaden visar matchen, men hockey-VM pågår och det finns en överhängande risk att någon av barens alla eftermiddagsdrickare föredrar Schweiz-Norge i den turneringen framför FA-cupfinalen. Fotboll är ingen stor grej här i norr. Hockey och bandy ska det vara. Is och klubba, annars räknas det inte.

FA-cupfinalen. Arsenal mot Hull. Jag är egentligen inte alls förväntansfull, inte glad eller uppspelt. Har ingen finalfeber heller utan är mest rädd.
   Steve Bruce. Hull. Det smakar otäckt i munnen. Hull, en rugbystad som liksom lätt fastnar i halsen. Räknar ned timmarna fast jag inte vill. Helst vill jag bara glömma bort matchen och ställa mig och diska eller städa garderoben eller sortera mina böcker. Det står för mycket på spel för att det ska vara kul att titta, det handlar om nio år av vankande av och an, nio år av blind tilltro till vad Arsene Wenger har i kikaren. Nio års uppdämd längtan efter en stor seger.
   Vet Wenger något som alla vi andra har missat? Har karln koll på läget? Går en förlust i kväll att förklara bort, eller måste han lämna jobbet i så fall?

Men såklart är jag är naiv. När den där efterlängtade finalen väl drar igång blir det precis som vilken annan helg de senaste nio åren.
   Man hoppas att det ska hända, man hoppas att Wenger har koll.