etwo

Nationalekonomen Stefan de Vylder kom till Molkom och pratade ekonomi och global utveckling i kväll. En mycket intressant afton på många sätt. Det är inte ofta man stöter på någon som besitter så mycket kunskap men som samtidigt har egenskapen att göra sitt ämne begripligt för en bredare publik. Stefan de Vylder bryter ned världsekonomi, hållbar utveckling och finanskriser till en nivå där det i allra högsta grad berör varje enskild individ. Han ser skeptiskt på framtiden men menar samtidigt att Sverige står väl rustade inför framtida kriser. Vi kommer som land självklart att ryckas med, men sitter på resurser som gör det möjligt för oss att klara kriser på ett lindrigare sätt.
   Ett föredrag som Stefans tar ett tag att smälta. Det är ett föredrag som skapar nya frågor och till viss del även oro och nya funderingar. Några svar ger han, Stefan, men framförallt ger han en klarare bild av hur läget ser ut just nu i världen. Han uppmanar till engagemang och till att ta rätt beslut för framtiden. Att vara med och tillsammans satsa oss ur kriser. Inte fördöma och inte mobba, som han uttrycker det. Det är kanske de frågor som jag kommer att ta med mig som huvudfrågor i från Stefan de Vylders episka tvåtimmarsföreläsning.

Läs mer om kvällen här: http://www.molkomstidning.se/

Är i Göteborg några dagar. Bokmässa, skrivande, häng och lite dans en kväll. Det kändes som att det var på sin plats med en dos stad igen och Göteborg svek inte utan bjöd på både sol och glädje. Tågresa tillbaka norrut till Värmland som är svårt att slå i kvalitet. Höstsol på väg ned över trädtopparna, små röda torp och skogsbryn man skulle vilja spendera resten av livet i. Himmlen i alla färger samtidigt. Tyst, lågmäld tåglunk presenterar det här landet så som det kan vara ibland, när det är på sitt bästa humör. När det är drömskt, vackert och poetiskt. När solen är på väg ned över trädtopparna, vinden har lagt sig och ett ensamt rådjur vågar sig fram i en dunge och oroat tittar sig omkring.
   När sällskapet på tåget hem är det bästa man kan tänka sig, när det är lördag och det ännu inte riktigt är vinter, när det ännu finns en aning hopp kvar och allt det där, då är det här landet ganska bra trots allt. Det är nog ofta en lågmäld lunk, men i det där lågmälda och aningen tysta tillbakadragna finns allt kvar att upptäcka. Det ligger bara lite gömt, lite utanför det uppenbara och om man bara vågar skrapar på ytan så finns det där. Omvägarna, stigarna som leder bort först men som berikar sen och det där man bara finner om man vågar kliva utanför det färdigkritade, tittar runt hörnen, hoppar över staketen och tar sig bort fast man samtidigt blickar tillbaka.

Går på tårna, balanserar på spången, sätter fötterna på de glest placerade stenarna. Rädd för att förstöra, rädd att riva ned det som är byggt. Om det nu är så mycket byggt egentligen. Något kanske det är. Ett slags glimmande skimmer mitt i mörkrets vrår en dunkel och sen natt. Hösten har kommit för att stanna, en stjärnklar, kylig natt blir allt till vinter på en gång fast där och då spelar det inte mig någon större roll. Ylar en varg? Ingenting innan och ingenting efter tar upp tid och plats i mitt medvetande. En nattpromenad, en sång från förr. Slutar aldrig att imponeras, slås alltid med häpnad. Vissa saker ändras aldrig. Bara att få vara en del, titta på och ta del tar mig till en annan, kanske inte ny, men i alla fall annan nivå.
   Ta ett steg tillbaka och iakta, se alla små drag i den där målningen på väggen utan att gå nära, utan att förstöra något. Utan att ändra eller lägga till. Vissa saker är magnifika precis som de är. Utan ändringar eller tillägg, att få höra historierna om äventyren på det avskalade sättet ger en speciell ton och ett annat ljus. Har kanske varit där förut, på de där olika nivåerna men det är alltid annorlunda den här gången. Alltid tror man att det är annorlunda, att det ska vara så nytt och att ingen gått de där vägarna innan. Sopar sommaren under mattan, ser september passera och försöker få saker gjorda. Det är tydligen mycket rönnbär på träden i år. Och det betyder tydligen mycket snö i vinter.

Tio år sedan den där dagen som ändrade om i världspolitiken. Tio år sedan vi blev säkerhetsgalningar och slutade lita på någon. Tio år sedan allt vändes upp och ned och vi slutade att förvånas.
  Två flygplan, två höghus. Jag satt vid köksbordet i radhuset och åt mellanmål innan fotbollsträningen skulle börja och lyssnade på rapporteringen från New York. Tolv år gammal kunde jag inte ta in allt det där med terror och orsakerna bakom det som skett. Två flygplan, två höghus, det minns jag från de allvarliga radiorösternas rapporter. Åt mellanmålmackorna och åkte till träningen. Berättade vad de sagt på radion och ingen trodde ett ord på vad jag sa.
  De misstänkte med all säkerhet att något slagit slint i huvudet på mig. Att jag blivit mytoman för en dag. Så vi pratade om annat istället och sparkade boll på höstgrön gräsplan strax utanför stan. Hemma igen var New York allt som fanns i teve och radio. Världen var skräck och lamslagen. Terrorn hade slagit till med full kraft och president Bush klargjorde att alla som inte var med USA skulle ses som fiender. Med oss eller emot oss, som han uttryckte det. Afghanistan och Bin Laden, det var de två huvudmålen när fiende skulle utses. Jag förstod lite av det där då, men eftersom jag var uppväxt med ett skeptiskt synsätt på allt som USA på något sätt är inblandat i så tänkte jag att det inte gick att hålla med president Bush fullt ut heller, där han stod på podiet och höll sitt tal.  
  Det fanns ingen klar vinnare eller förlorare, ingen vän eller fiende och det var någonting nytt för mitt tolvåriga jag. Det här var inte svart eller vitt, det var så många andra färger inblandade och det gjorde efterdyningarna till attackerna svåra att förstå och ta in. Sedan hoppade Tony Blair på krigståget mot Afghanistan och då minns jag att min far var mycket upprörd. Han har och kommer aldrig att gilla Tony Blair. Tror han tycker att Blair är en hycklare på många plan. Jag tycker Blair har gjort en hel del bra som politiker, men det säger jag inte till min far.  
  För tio år sedan tänkte sig nog både Blair och Bush att konflikten var mer svart eller vit. mer enkel att lösa, att det var ett "vanligt" krig som skulle vinnas. Det trodde blåa politiker här i Sverige också, men allt det skulle komma att ändras. Det går inte att bomba världen säker, det har världen insett under de senaste tio åren. Kriget mot terrorism är ett komplext krig utan vinnare. På något sätt känns det som ett steg frammåt när moderaten Fredrik Reinfeldt på tioårsdagen i Nyhetsmorgon på tv4 medger det och säger att det är mer komplicerat än så. Att han insett det. När det gäller terrorism finns inga vinnare alls. Bara förlorare.

På vägen ned till affären är det precis så öde och tyst som jag förväntade mig. Promenaden är lagom lång, omgivningarna vackert inbäddade i grönskan och doften av mogna äpplen. Alla har minst ett fruktträd som ståtligt växer innanför staketen En liten bit ifrån det gamla stationshuset, på andra sidan gatan sitter ett gammalt par ned vid ett bord och kvällsfikar. De har hängt upp flaggor i en slags installation som ramar in den lilla trädgården. Färjestads flagga dominerar men där finns också Brasiliens och en lite sliten svensk fana. Det blåa är lite för ljust och den gula färgen mycket svag. Några andra länder hänger också uppe. Han sitter i en t-shirt med Färjestads tryck på bröstet och vinkar glatt till oss. Hon har ryggen mot vägen. Två gamla mopeder dundrar förbi, ett gäng med cyklande barn bryter tystnaden vid Konsum-parkeringen och i övrigt är det inte så många saker på gång nere i samhället just den här lördagskvällen. Det är Fångarna på fortet på fyran, kanske därför ingen syns till, tänker jag högt.