etwo

Går på tårna, balanserar på spången, sätter fötterna på de glest placerade stenarna. Rädd för att förstöra, rädd att riva ned det som är byggt. Om det nu är så mycket byggt egentligen. Något kanske det är. Ett slags glimmande skimmer mitt i mörkrets vrår en dunkel och sen natt. Hösten har kommit för att stanna, en stjärnklar, kylig natt blir allt till vinter på en gång fast där och då spelar det inte mig någon större roll. Ylar en varg? Ingenting innan och ingenting efter tar upp tid och plats i mitt medvetande. En nattpromenad, en sång från förr. Slutar aldrig att imponeras, slås alltid med häpnad. Vissa saker ändras aldrig. Bara att få vara en del, titta på och ta del tar mig till en annan, kanske inte ny, men i alla fall annan nivå.
   Ta ett steg tillbaka och iakta, se alla små drag i den där målningen på väggen utan att gå nära, utan att förstöra något. Utan att ändra eller lägga till. Vissa saker är magnifika precis som de är. Utan ändringar eller tillägg, att få höra historierna om äventyren på det avskalade sättet ger en speciell ton och ett annat ljus. Har kanske varit där förut, på de där olika nivåerna men det är alltid annorlunda den här gången. Alltid tror man att det är annorlunda, att det ska vara så nytt och att ingen gått de där vägarna innan. Sopar sommaren under mattan, ser september passera och försöker få saker gjorda. Det är tydligen mycket rönnbär på träden i år. Och det betyder tydligen mycket snö i vinter.