etwo

Hösten vecklar ut sig som ett täcke och det blir till en vana att anpassa sig till den. Det är mer lunk än lyckorus.
   ”Tiden rusar snabbt och det finns inte så mycket att rapportera”, skriver en från förr i en kort hälsning. Det är rader som kommer i precis rätt tid och som ljusar upp för en kort liten stund. Vet inte vad jag ska svara riktigt så jag väntar med det.
   Åker bil genom magiskt småländskt sagolandskap. Två älgar tassar över vägen 200 meter fram på vägen, regnet gör plötsligt uppehåll och solen visar sig en kort stund över trädtopparna. Allt verkar så enkelt självklart, varje stuga är en idyll och varje trädgård noggrant, nästan pedantiskt välskött. Stoltheten i det prydliga imponerar och det är svårt att inte längta ut. För vissa dagar sluter sig inte skogen omkring en, vissa dagar lockar den istället och vill att man ska se det fria och alla drömmarna och projekten som kan bli verklighet. 
   Några mil efter de två älgarna är det plötsligt långt till allt, ingen täckning finns på mobilen och inte ens något malplacerat köpcentrum syns så långt ögat kan nå. Ingen kan nå oss där i bilen, ingen vet var vi är på väg och för en stund vill jag bara befinna mig på den resan för en lång, lång tid för att se om det går att hitta hem även för sådana som oss. 
   Det monotona ljudet från däcken mot asfalten, skymningen som sakta faller, den glesa trafiken och den märkliga samhörigheten med siluetterna som kurar i de andra bilarnas vindrutor. Att vara på resa är att föregå nederlagen och besvikelserna. Flyr man och aldrig ger sig hän blir man aldrig besviken. Resan som fenomen vaggar och söver behagligt rast- och rotlösa stjälar.
   En skylt som det står Jönköping tror jag först är en hägring mitt ute i ödemarken, men det visar sig stämma att den står där i vägkanten och då ska vi svänga vänster fast det missar vi och får köra tillbaka en bit. Det gör inte så mycket för vi hinner fram ändå. När det åter är dags att vända tillbaka har kvällen nästan blivit natt och några nya passagerare har anslutit.
   Det regnar, en polisbil kör hastigt om oss och framför kör en stor turistbuss. De nya passagerarna vill gärna komma fram så snart som möjligt, de har bråttom hem och är lite otåliga. Längtande textmeddelanden når dem där det finns signal för mobiltrafik. Många historier och trötta skratt hinner avverkas under alla milen hem och utan att ens erkänna det för mig själv sitter jag bekvämt i baksätet och hoppas på att resan inte ska ta slut riktigt än, eller alls.