etwo

Måndag och allt sådant igen i byn efter en fantastiskt fin helg. Samtal, sånger, skratt, mat och spellistor. Och lite dans. Vilka människor han har omkring sig. Han häpnar varje gång han tänker på det och förstår inte alls hur han har förtjänat dem. De besitter så mycket han ens aldrig kommer att vara i närheten av. Hur mycket han än springer når han inte ända fram. 
   Dansa medan ni kan, sjöng någon från scenen på en konsert I sommarnatten han minns. Dansa medan ni kan kom de fram till på den där begravningen i början på det nya året. Hans mormor älskade att dansa. Hon dansade så länge hon kunde, tog nästan varje chans och han tror kanske det är tänkt att man ska göra så.
   Runtomkring så mycket prat om att säga vad man tycker, stå upp för sig själv och inte vara konflikträdd. Moderna människor ska vara självgående och oberoende av andra, klara sig själva. Hans mormor var alla andras krigare, han ser ett fotografi på henne och ser någon som alltid tänkte på alla andra först och sedan sig själv. Som ville andra väl, som inte såg de dåliga sakerna. De egenskaperna måste vara viktigare. Det måste vara större och finare än att förverkliga allt man själv vill göra. Han tänker att hon nog ibland förtjänade att få mer tillbaka för all hjälpsamhet och omtanke. Moderna människor är inte alltid så bra på att ge beröm och säga sådant som de borde säga, sådant som betyder något på riktigt. Han tänker på hur eftersatt hans egen förmåga när det gäller detta är och låter samtidgt sommarnattens sång sjunka in. Dansa medan ni kan, hör han mellan väggarna i rummet Mörker i byn Mörker. Allt kan så väldigt plötsligt vara gårdag och han tänker att han borde ge så mycket mer tillbaka.

På morgonen väljer han den fula, men mycket varma vinterjackan innan han går ut i gryningskylan. Allt och alla är kalla och frusna, alla ligger på förvaring i olika frysfack. Sommarens lek och glädje finns konserverad och noga datumstämplad. Den fula men varma jackan klär honom inte alls. Den gör honom till en kompromiss och en högstadievalpig tonårsfigur. Att bli vuxen är till stor del att kompromissa, att göra avkall på det man egentligen vill. Anpassning och svåra val styr den vuxne.
   Drömmarna om det viktiga, viljan att förändra världen och alla de stora visionerna blir svårare och svårare att skymta hos den vuxne. Praktiska men fula jackor, plastiga leksaker och frusna köttbullar i stora förpackningar döljer så lätt de där sakerna, lägger sig i vägen och vill så förtvivlat gärna få den vuxne att passa in i vuxenmallen. Kompromissar man tillräckligt mycket och fredagsmyser tillräckligt många gånger per år slinker man utan problem in i vuxenmallen och gosar där bekvämt ned sig. Det är svårare att ta sig ur fredagsmys-soffan när man väl hamnat på plats i vuxenmallen.
   Han ser plötsligt sig själv utifrån, en målad bild av honom på väg att halka ned i vuxenhålet och känner sig som handlingsförlamad. Grannen dörren bredvid hans spelar piano så fantastiskt vackert, en vän skickar en låt och en annan skriver poesi som rör honom till tårar. Kaffe, snygga, blanka skor och en ambition om något annat än det där flottiga fredagsmyset dyker upp som möjliga räddare i nöden när insikten når fram. Ambitionerna i honom sliter hastigt av honom den fula men varma jackan. Sedan tar de ett hårt tag om hans fötter och släpar bort honom en bit ifrån den där vuxenmallen. Han blir liggande, räddad till den rätta sidan, men lite mer frusen än innan.

Det är en ny och fräsch termin som tagit sin början även om det är mitt i vintern. I den mörkaste av årstider dyker det upp förslag på vad man ska göra sen, när utbildningen är slut. Vägledare, gästföreläsare, inspiratörer och vänner sprider sina budskap om vad som är den rätta vägen att gå. Den ena utbildningen verkar bättre än den andra hör man i ett öra. I det andra predikar någon självutnämnd expert om vikten av att skaffa sig ett jobb och få erfarenhet. Många håller predikan, många vill visa dig vägen och det är lite av vårterminens signum verkar det som.
   Alla lovord om framtiden, alla positiva framställanden av den gör en till en vilsen dagdrivare. Bär konstant runt på min vän känslan av att vara ute och cykla. I mycket som blir gjort känns det som att jag tappar begreppen och att någon är mig på spåren. Någon som sett att jag inte äger licens till att göra vad jag gör. Som en 17-åring med falsk legitimation återfinns jag i olika köer till saker i livet. Samma skakighet och samma lycka varje gång jag lyckas lura mig förbi vakten och ta mig in. Väl förbi vakten känns det bättre, då kan man spela med och smälta in i tillställningen.
   Kreativitet är vad arbetsgivarna vill ha, säger någon på en föreläsning om kreativitet som hålls på skolan. Kreativitet är framtiden, skriv ned dina drömmar på ett papper, säger samma person. Vill på pappret skriva: ”Bli djupt troende munk på ett slott i södra Frankrike” Istället krafsar jag ned något mer jordnära om journalistik på det vita arket och disskuterar sedan drömmarna med de som sitter vid bordet.
   Är man djupt troende munk på ett slott i Frankrike har man nog passerat sådana här stadier av drömmande i livet. Man pratar förmodligen inte så mycket om oväsentligheter och det borde vara anledning nog att flytta in på ett munk-slott. Bor man där på slottet har man på något sätt redan uppnått det man vill i livet och det måste finnas en trygghet i att inse det. Att vara munk på ett slott och odla grönsaker, be och skriva rent texter kanske är höjden av lycka. Kanske inte bästa för kreativiteten men för lugnet och välbefinnandet.

Den andra chansen, hur förtjänar någon en andra chans att göra allt rätt? Ibland, i rätt tid och på rätt plats och när världen ler får människor en andra chans. Då stryks saker och blanka pappersark delas ut för att kunna fyllas med nya, bra saker. En andra dans, bara en endaste. En andra svängom på golvet där alla steg hamnar i takt med orkestern och som stryker det förra försöket. Den där chansen som en gåva från en som svikits till en som har svikit. Ett förtroende och ett ansvar inslaget i det finaste presentpappret. Överlämnat med stolthet och förväntan.
   Naiva händer som med naiva rörelser räcker över en ask innehållande en ocean av ansvar. Den andra chansen är en present att för mottagaren ömt och varsamt öppna för att sedan ta till vara på. Ber man någon om att få ställa saker tillrätta ger man ett löfte och samtidigt så många förhoppningar. Ibland är allt som behövs ett godtaget förlåt och en andra chans. De naiva människorna behövs som mest när världen är på sned. Att vara naiv är tro och hoppas. Någon sa att det alltid är lättare på det andra försöket, att allt alltid är lättare den andra gången. De naiva försöker alltid igen utan att nedslås och de naiva ger alltid en andra chans. De naiva ser alltid tillbaka på vad som har varit men blundar där det bränns. De blundar och försöker glömma, trolla eller drömma bort det.
   En chans till, det kan vara lätt att ge, men bara en endaste, hur förtjänar man att få det?

Psalm 21 var en av mina favoritpsalmer när jag som liten pojke gick i scouterna och det skulle sjungas allsång i kyrkan. Så hoppfull och så självklar i hela sin gestalt. När vi små-scouter radade upp oss på led och agerade blandad flick och gosskör tog jag i för full hals och sjöng ut inför föräldrar och syskon. 
   Nu har jag ofrivilligt kommit i kontakt med filmen med samma namn. Den verkar milt sagt vara en smärre katastrof. Den inkräktar på min psalm. Har under de två år som gått sedan den blev klar lyckats undvika den. Inte rört mig nära filmens sfär. Inte rört mig under gatlyktorna och strukit längst med husväggarna. Inte varit i närheterna av biograferna. 
   Den här fredagen skriver jag en kort artikel om filmen och tvingar mig därför igenom några trailers för att skaffa mig en uppfattning. Några trailers räcker i det här fallet för att få bilden klar för mig. Det här är helt enkelt inte en film jag vill lägga tid på att ta till mig. Pratar med film-Jocke om filmen. Han gör mig uppmärksam på att trailers oftast ger sken av att filmen i fråga är bättre än vad den i själva verket är. Det befäster min uppfattning om Psalm 21. Film-Jocke kan sin film. Och han har inte sett Psalm 21, bara en sådan sak borde ses som ett tecken i sammanhanget. Fredagen den 13:e också när jag kliver in i Psalm 21:s värld och det blir det sista tecknet jag behöver för att få modet att stå utanför och inte se den.

Ingen som ska svara svarar när han ringer. Alla verkar vara på vift den här dagen. Snö som regnar bort, ris som inte kokat färdigt och en morgon i mörker. Samtidigt i Karlstad spelar en trubadur falskt och får stela leenden men inga mynt som uppmuntran.
   Han som inte får några svar får inte heller de där sista detaljerna på projektet att stämma och blir hängande med tomt block på det öde kontoret. Han sitter på en stol som det går att snurra på. Vita gardiner, vita väggar, en fläck av lunch-såsen på den vita tröjan och en insikt som sakta kommer krypande. Mitt på tröjan, på magen, finns fläcken som en bekräftelse på att allt inte stämmer helt överens med hur saker borde vara.
   Byggnadsarbetarna utanför spelar Maggio och en gammal Roxette-dänga på sprakande hög volym. Utrymmet mellan arbete och lunch, tiden mellan tangentbord och fritid är ett litet ingemansland. Snön regnar sakta bort i ingemanslandet. Till tonerna av Roxette rinner grus och gammal snö som redan fallit ned i brunnarna. En liten brun hund lommar förbi utanför fönstret och han som ringer folk som inte svarar sitter blick stilla på sin plats och väntar på att de som inte svarar i telefon ska ringa tillbaka. Kanske har de, i alla fall någon, sett att han har ringt. Kanske kommer de då att välja att ringa tillbaka, tänker han.
   Han ser framför sig hur de jäktade kommer hem till sina hus, kastar av sig jackan, ställer ifrån sig skorna i tamburen och kollar av telefonen på hallbordet. Han inväntar signalen som ska komma när de kollat av telefonen, lyft luren, slagit hans nummer och kopplats fram. Men chefredaktören, den gammal dokusåpa-deltagaren och konstnären som han behöver tala med är inte i närheten av sina telefoner den här eftermiddagen. Alla har de i dag bättre saker för sig än att vara tillgängliga på sina telefoner. Ingen signal når honom och han fortsätter väntandet på sin stol. Snurrar runt ett varv och nästa gång han tittar ut genom fönstret har mörkret redan fallit.