etwo

Psalm 21 var en av mina favoritpsalmer när jag som liten pojke gick i scouterna och det skulle sjungas allsång i kyrkan. Så hoppfull och så självklar i hela sin gestalt. När vi små-scouter radade upp oss på led och agerade blandad flick och gosskör tog jag i för full hals och sjöng ut inför föräldrar och syskon. 
   Nu har jag ofrivilligt kommit i kontakt med filmen med samma namn. Den verkar milt sagt vara en smärre katastrof. Den inkräktar på min psalm. Har under de två år som gått sedan den blev klar lyckats undvika den. Inte rört mig nära filmens sfär. Inte rört mig under gatlyktorna och strukit längst med husväggarna. Inte varit i närheterna av biograferna. 
   Den här fredagen skriver jag en kort artikel om filmen och tvingar mig därför igenom några trailers för att skaffa mig en uppfattning. Några trailers räcker i det här fallet för att få bilden klar för mig. Det här är helt enkelt inte en film jag vill lägga tid på att ta till mig. Pratar med film-Jocke om filmen. Han gör mig uppmärksam på att trailers oftast ger sken av att filmen i fråga är bättre än vad den i själva verket är. Det befäster min uppfattning om Psalm 21. Film-Jocke kan sin film. Och han har inte sett Psalm 21, bara en sådan sak borde ses som ett tecken i sammanhanget. Fredagen den 13:e också när jag kliver in i Psalm 21:s värld och det blir det sista tecknet jag behöver för att få modet att stå utanför och inte se den.