Typ vår
Så dyker det plötsligt upp. Som en gestalt i dimman träder det fram. Först lite försiktigt, kikar lite, nosar lite försynt på dagsljuset och tittar åt höger och åt vänster och vågar efter några om och men att kliva fram ur dimman. Visa sig som det är. Det första inlägget på mycket länge och ingen kan nog egentligen svara på varför det hållit sig gömt så länge. Det kan nog bero på både det ena och det andra, skulle kanske de vuxna säga.
Londons East End håller för undertecknad på att bytas mot lite ännu okända destinationer. Planer skissas och ritas om lite om vartannat och det som var spikat den ena dagen är inte lika stabila planer den andra. Som det kanske är när man nyss fyllda 21 ska försöka bena ut vad det är man vill syssla med. Solen bjuder på värmande aprilstrålar och London blir så där oemotståndligt pulserande när man vandrar gatorna fram. Det är då man kommer ihåg varför man så himla gärna ville spendera lite tid i den här staden. Pojken från landet som drömde om lite liv och rörelse och som med öppna armar togs emot av en fantastisk stad med fantastiska människor. En stad som gjorde så att han i parken får dela en flaska vin med finaste tjejen och njuta av vårsolen.
Men också staden som är lite i dyraste laget och gör så att han tillbringar vardagar och helger på espressobaren där han jobbar med att göra lattes till upptagna business-karlar, moppa golv och bära sopor för en billig penning per timme. Men det gör inte alltid så mycket, speciellt inte när det är 18 grader varmt på kvällen när skiftet är slut för den här gången och det går att promenera hem genom stan i t-shirt och känna vårdofterna slå emot en när skymningen sakta sänker sig.
Kring Brick Lane är söndagspartyt i full gång när jag passerar och med förväntan i blicken köar folk till ställena som är värda att köa till. Bredvid en bokhandel har en man somnat ömt kramande sin krycka, och utanför där det tidigare var café, men nu är klädaffär, dansar en förfriskad man runt på trottoaren till musik från en egen-uppställd högtalare och uppmanar förbipasserande att hänga på och dansa till hans rytmer om de "vill känna det på riktigt", som han utrycker det lite sluddrigt. Någon skramlar ihop sina sista slantar och köper en beigel i beigel-affären och jag ger en man med en hund ett bidrag på 50 pence "till en hamburgare", som han själv beskriver sitt behov av pengar samtidigt som han tagit sikte på off-licence butiken bredvid McDonalds. Själv går jag hem och lagar gröt, fast samtidigt som jag häller upp vatten i kastrullen inser jag att det inte finns någon mjölk i kylen. Utan kraft till mjölkinköp så det får bli ett äpple och två smörgåsar som ersättning. Det duger lika bra det, som de vuxna kanske skulle säga.
Londons East End håller för undertecknad på att bytas mot lite ännu okända destinationer. Planer skissas och ritas om lite om vartannat och det som var spikat den ena dagen är inte lika stabila planer den andra. Som det kanske är när man nyss fyllda 21 ska försöka bena ut vad det är man vill syssla med. Solen bjuder på värmande aprilstrålar och London blir så där oemotståndligt pulserande när man vandrar gatorna fram. Det är då man kommer ihåg varför man så himla gärna ville spendera lite tid i den här staden. Pojken från landet som drömde om lite liv och rörelse och som med öppna armar togs emot av en fantastisk stad med fantastiska människor. En stad som gjorde så att han i parken får dela en flaska vin med finaste tjejen och njuta av vårsolen.
Men också staden som är lite i dyraste laget och gör så att han tillbringar vardagar och helger på espressobaren där han jobbar med att göra lattes till upptagna business-karlar, moppa golv och bära sopor för en billig penning per timme. Men det gör inte alltid så mycket, speciellt inte när det är 18 grader varmt på kvällen när skiftet är slut för den här gången och det går att promenera hem genom stan i t-shirt och känna vårdofterna slå emot en när skymningen sakta sänker sig.
Kring Brick Lane är söndagspartyt i full gång när jag passerar och med förväntan i blicken köar folk till ställena som är värda att köa till. Bredvid en bokhandel har en man somnat ömt kramande sin krycka, och utanför där det tidigare var café, men nu är klädaffär, dansar en förfriskad man runt på trottoaren till musik från en egen-uppställd högtalare och uppmanar förbipasserande att hänga på och dansa till hans rytmer om de "vill känna det på riktigt", som han utrycker det lite sluddrigt. Någon skramlar ihop sina sista slantar och köper en beigel i beigel-affären och jag ger en man med en hund ett bidrag på 50 pence "till en hamburgare", som han själv beskriver sitt behov av pengar samtidigt som han tagit sikte på off-licence butiken bredvid McDonalds. Själv går jag hem och lagar gröt, fast samtidigt som jag häller upp vatten i kastrullen inser jag att det inte finns någon mjölk i kylen. Utan kraft till mjölkinköp så det får bli ett äpple och två smörgåsar som ersättning. Det duger lika bra det, som de vuxna kanske skulle säga.