Ett jazzband spelar förtrollande vackert i en bortglömd del av staden. Det var en anrik teater en gång i tiden. Nu hålls konserter och föreställningar för andra än massorna. Men Eldkvarn spelar där i november. Det är något det snackas om och planeras för redan, den där Eldkvarnspelningen. Lite varstans sitter affischer och bland folk hör man hur det tisslas och tasslas. Det är helt klart en av höstens höjdpunkter i kulturprogrammet.
Det närmar sig minusgrader och arbetsveckan är slut för de flesta när fredagskvällen tar sin början. Tonerna av bandets jazz och sångerskans stämma går att höra ut på gatan, det värmer och tinar frusna after work-hjärtan som slår lite snabbare än vanligt efter den mycket billiga happy hour-ölen och whiskygroggarna nere vid baren på strandpromenaden. Det är redan hemväg för många, kanske blev urladdningen efter veckan lite för stor och kanske var priserna alltför frestande låga för att inte slå till ett par gånger extra. Men ett par unga kumpaner skrattar ännu och stretar uppför backen mot torget. De är ännu att räkna med. De har lite för lite kläder på sig, men är stiligt klädda i skjortor och välputsade skor. De är redo för vad staden har dukat upp.
I den gamla teatern sitter gamla par och en även en del unga par och lyssnar värdigt till musiken från scenen. Raka ryggar, vattenkammade herrar och en stillsam atomsfär. På ett bord i foajén ligger bandets skivor till försäljning. ”Det är fler skivor än besökare” skrockar en föreståndare för teatern och visar vägen in.
På en annan bar hänger gymnasieungdomar vid ett bord i en i övrigt tom lokal och borta vid bowlinghallen är det också redan ganska tomt. Sibylla håller stängt någon timme till. De är nämligen lite kontientala och har tagit fasta på det här med att hålla siesta. Så de gör det rejält och håller stängt mellan fyra och tio på kvällen under helgerna. Mer än influenser från södra Europa beror det nog på att centrum under de här timmarna är i det närmaste övergivet. har man tur håller pizzerian med de stora pizzorna öppet. Inte heller efter tio syns många själar till i centrum, men de som är ute och slarvar kan väl tänkas vara sugna på en kokt med bröd och för dem slår Sibylla upp portarna till sin värmande oas.
En polisman säger att det är lugnet före stormen och en bil är nära att krocka med en annan bil en bit bort.
Hösten vecklar ut sig som ett täcke och det blir till en vana att anpassa sig till den. Det är mer lunk än lyckorus.
”Tiden rusar snabbt och det finns inte så mycket att rapportera”, skriver en från förr i en kort hälsning. Det är rader som kommer i precis rätt tid och som ljusar upp för en kort liten stund. Vet inte vad jag ska svara riktigt så jag väntar med det.
Åker bil genom magiskt småländskt sagolandskap. Två älgar tassar över vägen 200 meter fram på vägen, regnet gör plötsligt uppehåll och solen visar sig en kort stund över trädtopparna. Allt verkar så enkelt självklart, varje stuga är en idyll och varje trädgård noggrant, nästan pedantiskt välskött. Stoltheten i det prydliga imponerar och det är svårt att inte längta ut. För vissa dagar sluter sig inte skogen omkring en, vissa dagar lockar den istället och vill att man ska se det fria och alla drömmarna och projekten som kan bli verklighet.
Några mil efter de två älgarna är det plötsligt långt till allt, ingen täckning finns på mobilen och inte ens något malplacerat köpcentrum syns så långt ögat kan nå. Ingen kan nå oss där i bilen, ingen vet var vi är på väg och för en stund vill jag bara befinna mig på den resan för en lång, lång tid för att se om det går att hitta hem även för sådana som oss.
Det monotona ljudet från däcken mot asfalten, skymningen som sakta faller, den glesa trafiken och den märkliga samhörigheten med siluetterna som kurar i de andra bilarnas vindrutor. Att vara på resa är att föregå nederlagen och besvikelserna. Flyr man och aldrig ger sig hän blir man aldrig besviken. Resan som fenomen vaggar och söver behagligt rast- och rotlösa stjälar.
En skylt som det står Jönköping tror jag först är en hägring mitt ute i ödemarken, men det visar sig stämma att den står där i vägkanten och då ska vi svänga vänster fast det missar vi och får köra tillbaka en bit. Det gör inte så mycket för vi hinner fram ändå. När det åter är dags att vända tillbaka har kvällen nästan blivit natt och några nya passagerare har anslutit.
Det regnar, en polisbil kör hastigt om oss och framför kör en stor turistbuss. De nya passagerarna vill gärna komma fram så snart som möjligt, de har bråttom hem och är lite otåliga. Längtande textmeddelanden når dem där det finns signal för mobiltrafik. Många historier och trötta skratt hinner avverkas under alla milen hem och utan att ens erkänna det för mig själv sitter jag bekvämt i baksätet och hoppas på att resan inte ska ta slut riktigt än, eller alls.