etwo

Samma glasskiosk står fortfarande kvar, utsikten är densamma, gatorna lika oberäkneligt vackra. Det mesta är sig likt. Går tyst i flera kvarter innan vi kommer fram utan att ha något att säga eller tillföra. Om allt har en början och ett slut så är de här stråken både och. Backen upp, busshållplatsen, höghusen genom dimman. Har inga svar på vem jag trodde mig vara som var värd allt det där.

Stannar på samma ställe som då, gräset är lite fuktigt, det ska vara en konsert lite senare. Bandet testar sitt sound. En illusion, en dröm som definitivt är över. Ibland måste det vara så, ibland tar det slut innan det har börjat. En blir räddad, befriad, den andra hopplöst efter, försjunken i sådant som har passerat förbi. Klockan fyra på morgonen drar taxin mig tillbaka till medpassagerare och verklighet. Föraren skruvar upp volymen på radion. Det är fortfarande morgonmörkt, jag gömmer mig i baksätet så gott det går och vill inte att färden ska ta slut, vill skjuta upp vardagen, ställa mig själv på stand by och blunda ett tag till. Sitter så bra i sätet. Med uppsikt över instrumentbrädan med sina lysande knappar och trafiken rytmiskt pulserande omkring mig är det något som räcker så långt jag kommer att komma.