etwo

Ingen som ska svara svarar när han ringer. Alla verkar vara på vift den här dagen. Snö som regnar bort, ris som inte kokat färdigt och en morgon i mörker. Samtidigt i Karlstad spelar en trubadur falskt och får stela leenden men inga mynt som uppmuntran.
   Han som inte får några svar får inte heller de där sista detaljerna på projektet att stämma och blir hängande med tomt block på det öde kontoret. Han sitter på en stol som det går att snurra på. Vita gardiner, vita väggar, en fläck av lunch-såsen på den vita tröjan och en insikt som sakta kommer krypande. Mitt på tröjan, på magen, finns fläcken som en bekräftelse på att allt inte stämmer helt överens med hur saker borde vara.
   Byggnadsarbetarna utanför spelar Maggio och en gammal Roxette-dänga på sprakande hög volym. Utrymmet mellan arbete och lunch, tiden mellan tangentbord och fritid är ett litet ingemansland. Snön regnar sakta bort i ingemanslandet. Till tonerna av Roxette rinner grus och gammal snö som redan fallit ned i brunnarna. En liten brun hund lommar förbi utanför fönstret och han som ringer folk som inte svarar sitter blick stilla på sin plats och väntar på att de som inte svarar i telefon ska ringa tillbaka. Kanske har de, i alla fall någon, sett att han har ringt. Kanske kommer de då att välja att ringa tillbaka, tänker han.
   Han ser framför sig hur de jäktade kommer hem till sina hus, kastar av sig jackan, ställer ifrån sig skorna i tamburen och kollar av telefonen på hallbordet. Han inväntar signalen som ska komma när de kollat av telefonen, lyft luren, slagit hans nummer och kopplats fram. Men chefredaktören, den gammal dokusåpa-deltagaren och konstnären som han behöver tala med är inte i närheten av sina telefoner den här eftermiddagen. Alla har de i dag bättre saker för sig än att vara tillgängliga på sina telefoner. Ingen signal når honom och han fortsätter väntandet på sin stol. Snurrar runt ett varv och nästa gång han tittar ut genom fönstret har mörkret redan fallit.