etwo

Måndag och allt sådant igen i byn efter en fantastiskt fin helg. Samtal, sånger, skratt, mat och spellistor. Och lite dans. Vilka människor han har omkring sig. Han häpnar varje gång han tänker på det och förstår inte alls hur han har förtjänat dem. De besitter så mycket han ens aldrig kommer att vara i närheten av. Hur mycket han än springer når han inte ända fram. 
   Dansa medan ni kan, sjöng någon från scenen på en konsert I sommarnatten han minns. Dansa medan ni kan kom de fram till på den där begravningen i början på det nya året. Hans mormor älskade att dansa. Hon dansade så länge hon kunde, tog nästan varje chans och han tror kanske det är tänkt att man ska göra så.
   Runtomkring så mycket prat om att säga vad man tycker, stå upp för sig själv och inte vara konflikträdd. Moderna människor ska vara självgående och oberoende av andra, klara sig själva. Hans mormor var alla andras krigare, han ser ett fotografi på henne och ser någon som alltid tänkte på alla andra först och sedan sig själv. Som ville andra väl, som inte såg de dåliga sakerna. De egenskaperna måste vara viktigare. Det måste vara större och finare än att förverkliga allt man själv vill göra. Han tänker att hon nog ibland förtjänade att få mer tillbaka för all hjälpsamhet och omtanke. Moderna människor är inte alltid så bra på att ge beröm och säga sådant som de borde säga, sådant som betyder något på riktigt. Han tänker på hur eftersatt hans egen förmåga när det gäller detta är och låter samtidgt sommarnattens sång sjunka in. Dansa medan ni kan, hör han mellan väggarna i rummet Mörker i byn Mörker. Allt kan så väldigt plötsligt vara gårdag och han tänker att han borde ge så mycket mer tillbaka.