etwo

Tillbaka och sedan resa igen innan allt hann börja. Dagar som går sa fort och långsamt på samma gång. Saker är så annorlunda nu, men jag blir alltid samma person inför allt det fantastiska med den här staden. När London dukar upp är jag den första att springa till bordet. Sitter med bestick att servett redo. Dinglar med benen från stolen jag sitter på. Som barn på nytt. Det blev en resa tillbaka till något. Du tog mig med och stötte bort mig på precis samma gång. Förstår inte vad du vill visa med det ibland, men det spelar ingen roll. Vi har nog ingen framtid, inser det men det låtsas jag inte om, skjuter undan tankarna på det.
   Din storhet är svår att förklara och visa upp. Det går inte att göra på några dagar. Försöker visa och vara någon slags guide utan att lyckas särskilt väl med det. Clown i brun överrock på myllrande gatstumpar. Förstår besvikelse och rynkade pannor. Förstår oförståelsen inför det jag gillar mest. Är bra på det där med att bränna broar och det verkar inte vara något jag blir sämre på med tiden. Lyckas igen med detta och förstår att det kanske inte alltid är meningen att det ska bli. Lurar bort mig själv med en dålig lögn och sedan, innan verkligheten når hela vägen fram, står snabbtåget inne på stationen. En gråhårig herre kliver ivrigt av först.  
   Sedan släpar jag, något mindre ivrigt, av den tunga väskan och tar de första stegen mot bussen till byn. Det är snömodd såklart och en släde hade varit mer lämpligt än de små hjulen på väskan. Knäpper upp överrocken. Svett på ryggen, en frusen pizza, blöta fötter, uppförsbacke och ändå är det ganska behagligt att vara tillbaka till studierna. Morgonen efter skiner solen och hela världen ler sitt bredaste leende.