etwo

Är i Göteborg några dagar. Bokmässa, skrivande, häng och lite dans en kväll. Det kändes som att det var på sin plats med en dos stad igen och Göteborg svek inte utan bjöd på både sol och glädje. Tågresa tillbaka norrut till Värmland som är svårt att slå i kvalitet. Höstsol på väg ned över trädtopparna, små röda torp och skogsbryn man skulle vilja spendera resten av livet i. Himmlen i alla färger samtidigt. Tyst, lågmäld tåglunk presenterar det här landet så som det kan vara ibland, när det är på sitt bästa humör. När det är drömskt, vackert och poetiskt. När solen är på väg ned över trädtopparna, vinden har lagt sig och ett ensamt rådjur vågar sig fram i en dunge och oroat tittar sig omkring.
   När sällskapet på tåget hem är det bästa man kan tänka sig, när det är lördag och det ännu inte riktigt är vinter, när det ännu finns en aning hopp kvar och allt det där, då är det här landet ganska bra trots allt. Det är nog ofta en lågmäld lunk, men i det där lågmälda och aningen tysta tillbakadragna finns allt kvar att upptäcka. Det ligger bara lite gömt, lite utanför det uppenbara och om man bara vågar skrapar på ytan så finns det där. Omvägarna, stigarna som leder bort först men som berikar sen och det där man bara finner om man vågar kliva utanför det färdigkritade, tittar runt hörnen, hoppar över staketen och tar sig bort fast man samtidigt blickar tillbaka.